*Almanack. (Härledningen af ordet är ännu ej med säkerhet känd; första stafvelsen synes hänvisa på semitiskt ursprung, men de hittills gjorda försöken att härleda ordet från arabiskan eller hebreiskan äro bevisligen oriktiga. Möjligen finnes något samband med ordet almenichiaka, som enligt kyrkofadern Eusebius blifvit nyttjadt af Porfyrios i fråga om vissa egyptiska skrifter af kalendariskt innehåll; i sådant fall skulle stamordet kunna vara att söka i koptiskan.) Det äldsta arbete, der ordet almanack med säkerhet förekommer, är författadt af Prophatius Judaeus (död omkr. 1307), och man har äfven framställt den hypotesen, att Prophatius sjelf bildat ordet.
Med almanack förstår man i regeln en skrift, innehållande kalendariska och astronomiska uppgifter för ett bestämdt år eller för ett begränsadt antal år (jfr Kalender. 2); i äldre tider var det emellertid icke ovanligt att man gaf namnet almanack äfven åt calendaria perpetua, d. v. s. kalendariska tabeller, gällande för hvilket år som hälst, och i nyare tider har man stundom med titeln almanack utmärkt skrifter, som alls icke äro af kalendariskt innehåll (jfr Kalender. 3).
I afseende på anordning och utförlighet erbjuda almanackerna stor omvexling; under det att några blott angifva dagarnas veckonamn och månadsnummer, innehålla andra mycket utförliga uppgifter om himlakropparnas rörelser och förändringar samt en mängd andra notiser. I de äldre almanackerna spela astrologiska förutsägelser en mycket framstående rol.
De äldsta nu kända almanackerna härröra från Assyrien; de utgöras af i tabellform uppställda meddelanden om årstiderna och himlakropparnas förändringar. Något utförligare äro de egyptiska almanacker, som i senare tider blifvit funna. För öfrigt träffar man äfven inom den klassiska literaturen skrifter, som skulle kunna hänföras till almanacker, och dylika tabeller hafva sedan gammalt varit i bruk hos hinduer, araber (af hvilka de kallats takwim) samt perser och turkar. Till Europa synes bruket af almanacker på 1200-talet eller möjligen tidigare hafva kommit från araberna, hvadan en sådan skrift också till en början kallades taccuino. Bland de äldsta almanackförfattare i Vesterlandet nämnes Paolo Dagomari (1281–1374); från 1300-talet och 1400-talets förra hälft äro ganska många handskrifna almanacker kända, ehuru sjelfva namnet synes varit mindre ofta begagnadt. Tryckta almanacker förekommo redan på 1450-talet, men först genom Regiomontanus (se denne), död 1476, fingo sådana större spridning. Före 1400-talets slut anträffas också almanackutgifvare icke blott i Tyskland, utan äfven i Frankrike, Italien och Belgien, och småningom spreds bruket att utgifva almanacker äfven till det öfriga Europa. Bland almanacker, som utkommit under en lång följd af år, må nämnas Kalendrier des bergers (1493–1728) och Almanach Liégeois (som började 1636 och fortsattes ända in på 1800-talet; förbjuden i Frankrike 1830). Om rent astronomiska efemerider med titeln almanack se Astronomiska årsböcker.
En rikhaltig förteckning öfver almanacker finnes hos Houzeau et Lancaster: »Bibliographie générale de l'astronomie» (II: 2. 1889), der äfven bibliografiska specialförteckningar för olika land äro angifna. Om svenska almanacker se dels art. Almanack, bd 1, jämte Rättelser dertill, bd 18, dels G. E. Klemming och G. Eneström: »Sveriges kalendariska literatur» (1878–79). I Sverige utkommer f. n. omkr. ett fyrtiotal olika almanacker. G. E.