Almanack, mindre riktigt Almanacka, Fr. almanac. (Ordet är till sin härledning okändt. På grund af första stafvelsen, al, har man trott det vara af arabiskt ursprung (jfr alambik). Vanligen härledes det från verbet manaha, "gifva", som då äfven skulle betyda "räkna" (jfr Hebr. mana, räkna), eller från subst. al-minha, "gåfva", under det likaledes grundlösa antagandet, att araberna brukade gifva almanacker som skänker. Arabernas namn på almanack är takvim, "ordning", eller det persiska låneordet rus-name, "dagbok". H. A.)
Med almanack förstås en bok eller tafla (tabell), som årligen offentliggöres och innehåller en kalender öfver årets dagar, veckor och månader, uppgifter om kyrkliga högtidsdagar och fester, dagarnes namn, vissa astronomiska företeelser, såsom solens upp- och nedgång, månskiften, sol- och månförmörkelser, vissa planeters rörelser m. m.
Den ifver, med hvilken österlandets folk egnade sig åt astronomi och stjernspådomskonst, måste tidigt hafva ledt till upprättandet af tabeller, motsvarande nutidens almanacker. Underrättelserna om de äldsta kalendariska hjelpmedlen äro dock ytterst torftiga. Deremot eger man noggrann kännedom om den romerska kalendern och sättet för dess offentliggörande. Man har nämligen funnit en mängd fasti eller calendaria (Nylat.), ett slags tideböcker eller almanacker, som voro uthuggna i marmor o. s. v., men äfven skrifna i bokform.
De egentliga almanackerna kommo genom araberna i bruk i vesterlandet mot slutet af medeltiden. De voro till en början handskrifna. Det första tryckta exemplar man känner utgafs under titeln Pro annis pluribus af Georg v. Peurbach, som lefde i Wien omkr. 1460. Något senare utgaf Johannes Regiomontanus, på uppdrag af den ungerske konungen Mattias Corvinus, en tryckt almanack på tyska och latin. Derefter utgåfvos almanacker af Bernard de Granolachs i Barcelona (1487), af boktryckaren Engel i Wien (1491), af Richard Pynson i England, den s. k. Kalendar of Shepardes (öfversatt från franskan 1497), af Stöffler i Tübingen (1524) och af Rabelais i Lyon (1533). Under loppet af 16:de årh. synas de flerestädes hafva börjat utkomma årligen. Vid samma tid började man äfven att, utom de vanliga kalenderuppgifterna, i dem upptaga en mängd astrologiska underrättelser och förutsägelser, s. k. prognostica, samt andra upplysningar af olikartadt innehåll. Sålunda innehöll en af John Thybault år 1533 utgifven engelsk almanack prognostica "om månens inflytande, om fred och krig, om detta års sjukdomar ("of the sykenesses of this yere") jämte konstellationerna för de personer, som äro under de VII planeterna, konungars och furstars revolutioner samt om förmörkelser och kometer". Såsom ett annat exempel på dylika profetiska almanacker må nämnas den från 1636 årligen utgifna beryktade franska Almanach Liégeois, hvars popularitet först i våra dagar börjat i betydligare mån aftaga, Almanach royal, som utkom i Paris 1679, innehöll underrättelser om postgång, hoffester, marknader m. m., hvartill sedermera, 1699, kommo meddelanden om det kungliga husets genealogi, en förteckning öfver de högre andlige m. m. Denna anordning vann snart efterföljd i Preussen, Sachsen och flere andra land. Sedermera insatte man stundom i vissa almanacker, utom kalendariska underrättelser och officiella meddelanden, små berättelser, anekdoter, dikter o. s. v. Slutligen betraktades ofta de kalendariska underrättelserna som bisaker, och almanackerna blefvo ett slags periodiskt utkommande böcker, hvilkas innehåll var afsedt för nöje och undervisning. Man fick sålunda historiska, diplomatiska, statistiska, nautiska m. fl. slags almanacker, almanacker för damer, för cavalierer o. s. v. -- Bland utlandets många alster af detta slag må nämnas: Connaissance des temps, Almanach de Gotha (fr. 1763; se sp. 503), Nautical almanac (fr. 1766), Berliner jahrbuch (fr. 1776), Oliver and Boyds' new Edinburgh almanac (fr. 1837), American ephemeris och Nautical almanack (fr. 1855).
Såsom förelöpare till de svenska almanackerna kan man betrakta runstafvarne (se d. o.) och derjämte äfven de små på pergament eller papper skrifna eller tryckta uppgifter om årets helgdagar m. m., hvilka biskoparne mot slutet af medeltiden plägade utdela till presterskapet. Den första svenska almanack man känner författades af Tomas Leger och trycktes i Upsala 1540. Sedermera utgåfvos sådana af Petrus Olaus Wadcenencius, som i sin almanack upptog conjectura astrologica (1585), af Olerus (1588), Paulinus Gothius (Greifswald 1592) samt Blakovius (1596). -- Från och med år 1600 hafva i Sverige utkommit almanacker hvarje år, och efter 1611, då tvänne utgåfvos, var det icke sällsynt, att flere sådana årligen utkommo (t. ex. 1647 tre, 1658 sex, 1678 tre). 1600 års almanack åtföljdes af ett särskildt "prognosticon", och dylika blefvo sedermera vigtiga bihang till de flesta almanacker. De underrättelser dessa "prognostica" innehöllo voro dock endast egnade att hos folket underhålla vidskepelse och tro på allehanda skrock och orimligheter. En kunglig förordning af d. 19 Mars 1707 sökte förebygga utgifvandet af dylika med oriktigheter uppfyllda skrifter, och följden deraf blef, att man i de flesta, som derefter utkommo, intog meddelanden om redan inträffade tilldragelser samt derjämte små uppsatser af undervisande art. Så t. ex. skref Linné 1743 och 1744 "Anmärkningar om inländska växter"; 1745 förekommer en "Historia om kyskhet och thes belöning"; 1746 en "Nyttig underrättelse om solens dantsande påskadagen"; 1747 "En nyttig underrättelse om altaret på öen Delus". Detta bruk, att låta hvarje års almanack åtföljas af en liten uppsats af allmännyttigt innehåll, vidmakthålles ännu.
Väderleksuppgifter förekomma redan i de äldsta svenska almanackerna. Anders Celsius meddelar i sin almanack för år 1729, att de der införda uppgifterna om väderleken icke äro någonting annat än de iakttagelser, som gjordes 19 år förut, då månskiftena inträffade på samma månadsdagar. Man trodde nämligen fordom, att väderleken i någon mån kunde vara beroende af månskiftena, och att således lika månskiften borde medföra ungefär samma väderlek. Senare tiders forskningar hafva emellertid visat, att månskiftena icke utöfva någon märkbar inflytelse på väderleken, hvarför väderleksuppgifter icke meddelats sedan 1869.
År 1701, då man redan länge känt behofvet af en förbättrad tideräkning, infördes den s. k. nya stilen (Gregorianska tideräkningen) vid sidan af den gamla stilen (Julianska tideräkningen). Omkring år 1720 utkommo jämte almanackerna några "oförgripliga tankar" om kalenderns förbättrande, och i en 1724 af Eric Burman utgifven almanack klagas öfver "de otillbörliga skiljaktigheter, som torde finnas några våra almanacher emellan, uti de astronomiske uträkningarne, hvilke intet altid med lika flit, vetenskap och redighet handteras". Genom åtskilliga kungliga förordningar (af 1707, 1739 och 1741) sökte man för den skull förbättra kalendariet genom en del smärre ändringar, och slutligen blef genom en kunglig förordning af d. 24 Febr. 1752 den nya stilen införd år 1753 genom elfva dagars uteslutande ur Februari månad nämnda år.
Till år 1686 var hvem som hälst berättigad att utgifva svenska almanacker, men sagda år fick en professor Spole af Karl XI privilegium att utgifva sådana. På samma gång förordnades, att ingen från utländskt språk öfversatt almanack finge utgifvas, så vida icke Spole eller någon annan professor öfversett densamma. En kunglig resolution af d. 17 Okt. 1747 gaf Vetenskapsakademien uteslutande privilegium på almanackers utgifvande.
1749 utgåfvos almanacker för Stockholms, Lunds, Göteborgs och Åbo horisonter (den sistnämnda jämväl på finska språket). År 1795 utgafs den första lapska och finska almanacken för Torneå (Haparandas) horisont.
Almanackens pris hafva från och med 1749 varit fastställda af regeringen. D. 31 Jan. 1749 bestämdes priset för exemplar till 6 öre kopparmynt, d. 19 Maj 1752 till 9 öre kopparmynt, d. 5 Febr. 1777 till 1 skilling. D. 26 Sept. 1796 bestämdes priset för de små almanackerna, häftade och skurna, till 1 skill. och 4 runst. i slantar och runstycken eller i riksgäldssedlar. Enligt en kungörelse af d. 10 Maj 1797 höjdes priset till 1 skill. b:ko. En Kongl. Maj:ts skrifvelse, dagtecknad Münchens slott d. 31 Dec. 1803. påbjöd, att de små almanackerna skulle försäljas, häftade och skurna, till 1 skill. 4 runst. b:ko eller 2 skill. riksgäldsmynt. Detta pris höjdes d. 7 Aug. 1809 till 2 skill. b:ko och d. 19 April 1814 till 2 skill. 6 runst. b:ko. D. 10 Aug. 1819 fastställdes priset till 4 skill. b:ko för häftade och skurna exemplar, hvarjämte bestämdes, att sedermera inga ohäftade och oskurna exemplar skulle få säljas. Genom Kongl. brefvet af d. 2 Juli 1858 bestämdes det nu varande priset, 14 öre. Jfr Kalender, Statskalender. A. W-n.