Amiral (af Arab. amir, höfding, befälhafvare; jfr emir), sjöv., högste befälhafvaren öfver en flotta. Ordet upptogs i Europa på korstågens tid. Såsom titel och betecknande en verklig värdighet nyttjades det i England först 1286. År 1294 blef William de Leybourne utnämnd till "konungens af England sjöamiral" och sex år derefter en vicomte Narbonne till "amiral af Frankrike". Det är just från dessa tider, som nämnde stater kunna anses räkna sina anor som sjömakter. - I Sverige förekommer amiralsvärdigheten först under Gustaf Vasa. Erik Flemming blef af honom utnämnd till amiral öfver den flotta, som lybeckarne 1522 skickade honom för belägringen af Stockholm. Under Gustaf I:s och Erik XIV:s tider fördes högsta hefälet på en utkommenderad flotta af en "öfverste-amiral", till hvars biträde förordnades en "under-amiral". Svenska flottans amiralsgrader hafva tid efter annan varit följande: storamiral, riks-amiral, amiral-general, general-amiral, öfver-amiral, amiral, amiral-löjtnant (senare vice amiral), schoutbynacht (senare konteramiral). Flottans flaggmansgrad (gemensamt namn för amiralsgraderna) upptager f. n. (1875) en vice amiral och två konteramiraler. R. P.
Nordisk familjebok · första upplagan
Amiral
Ämne: Svensk historia under vasatiden · Danmark och nordisk historia
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 632 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗