Ancona. 1) Provins i mellersta Italien, på kusten af Adriatiska hafvet. 34,8 qv.mil. 262,349 innev. (1871). Det genomflytes af Esino. Gränsar i n. till Casano, i s. till Musone. Säd, vin, oliver och andra sydfrukter odlas i mängd. - 2) Hufvudstad i nämnda provins, vid Adriatiska hafvet, mellan Monte Ciriaco och Monte Astagno. 1871 hade A. 28,031 innev. (förstädernas befolkning ej medräknad). Biskopssäte. Staden har ett fast citadell och en hamn, som anses för den bästa i Italien och som 1732-1869 var frihamn. På dess norra sida finnes en gammal romersk mola (vågbrytare), prydd med Trajani triumfbåge, ett praktverk af hvit marmor. A. har många märkliga kyrkor, bland hvilka särskildt må nämnas den präktiga katedralen San Ciriaco, uppförd på ruinerna af ett gammalt Venustempel. Börsen eger vackra fresker och en fasad i gotisk stil. - Tillverkning af siden, tågverk, läder, tobak, papper, socker m. m. Betydlig handel på Svarta hafvet, Triest, Venedig, Livorno och Marseille. - Staden A. lär hafva blifvit anlagd af syrakusanerna i 4:de årh. f. Kr. Hans läge mellan de två mot hvarandra böjda berguddarna förskaffade honom namnet Ankon, "armbåge". Han uppnådde stort välstånd under romarna, men blef under folkvandringarna först goternas och senare longobardernas byte (592). Under dessa senare var han hufvudort i Mark Ancona (se d. o.), blef sedermera sjelfständig republik under Hohenstauferna och slutligen, 1532, införlifvad med Kyrkostaten. Under revolutionstiden, från 1797, intogs han af österrikare, ryssar, fransmän och neapolitaner efter hvarandra och blef till sist, 1814, återlemnad till påfven. Under åren 1832-38 hölls han å nyo besatt af fransmännen. 1861 blef han införlifvad med konungariket Italien.
d'Ancre [da´ngkör], fransk marskalk o. minister, hette ursprungligen Concino Concini och var son till en notarie i Florens. Han var en i skulder nedsjunken äfventyrare, som innästlat sig i huset Medicis förtroende. Då Maria af Medici såsom Henrik IV:s gemål år 1600 begaf sig till franska hofvet, hade hon med sig Concini och gifte honom med sin disyster, Eleonora Dori, kallad Galligaï. Efter Henriks mord (1610) blef Maria regentinna under sin son Ludvig XIII:s minderårighet, och i det hemliga kabinett, som genast bildades vid sidan af "conseil de régence", var Concini den mest inflytelserike medlemmen. Han blef nu markis af Ancre (i Picardie), förste kammarherre, generallöjtnant och slutligen 1614 marskalk af Frankrike, ehuru han aldrig gjort krigstjenst. Hatet till den oduglige och öfvermodige främlingen utbredde sig emellertid bland alla samhällsklasser, men han bibehöll sin makt och sitt obegränsade inflytande öfver enkedrottningen, ehuru formliga uppror egde rum under ledning af rikets främste stormän. Slutligen föll han för en palatssammansvärjning, som leddes af Luynes, en ung gunstling hos konungen. Då marskalk d'A. den 24 April 1617 inträdde i Louvren, blef han nedskjuten af konungens garde. Hans lik släpades af pöbeln genom gatorna i Paris och brändes offentligen. Hans gemål insattes på Bastiljen, anklagades för trolldom och dömdes till döden. Hon halshöggs d. 8 Juli på Grèveplatsen, och liket kastades på bålet. Deras unge son dömdes förlustig sitt adelskap och förvisades från Frankrike. R. T.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.