Andersen

Andersen, Hans Kristian, dansk skald, föddes d. 2 April 1805 i Odense af fattiga föräldrar. Fadern var skomakare. Drifven af sin håg för teatern, kom A. vid 14 års ålder till Köpenhamn, der han fick understöd af flere framstående män (bl. a. kompositören Weyse och geheimekonferensrådet Jonas Collin) och intogs i Kongl. teaterns dansskola. Det visade sig dock snart, att han var alldeles oanvändbar både som dansör och skådespelare. Deremot hade hans ovanliga skaldebegåfning väckt sådan uppmärksamhet, att hans välgörare beslöto att låta honom studera. Med offentligt understöd njöt han undervisning i latinskolorna i Slagelse och Helsingör (under denna tid författade han flere dikter, bl. a. Det döende barn), till dess han 1828 blef student, med små examensbetyg. 1829 uppträdde han såsom författare med en humoristisk skizz, kallad Fodrejse fra Holmens kanal til östpynten af Amager, mot hvilken kritiken anmärkte, att rätt mycken verklig qvickhet låg inbäddad i en hop barnsligt joller, och som röjde ett starkt inflytande af den tyske humoristen Hoffmann. Bättre upptogos tvänne smärre diktsamlingar, 1830 och 1833, af hvilkas innehåll dock endast några få stycken hafva fäst sig i folkets minne. Med offentligt understöd reste han till Italien och utgaf efter hemkomsten (1835) romanen Improvisatoren, som genom sin färgrika och högst egendomliga teckning af Italiens folklif väckte allmän beundran. Mindre uppmärksammades en liten samling barnsagor (Eventyr, fortalte for börn), som utkom samma år. Denna innehöll dock uppslaget till den del af Andersens författareverksamhet, genom hvilken hans namn blifvit - snart sagdt - verldskunnigt. Ty under det han visserligen såsom romanförfattare (utom Improvisatoren må nämnas O. T., 1836, Kun en spillemand, 1837, De to baronesser, 1849, At være eller ikke være) och skådespelsdiktare (det ganska qvicka lustspelet Den nye barselstue, 1850, flere s. k. sagokomedier: Agnete og Havmanden, 1834, Mulatten, 1840, Maurerpigen, 1840, Mer end perler og guld, 1849, Hyldemoer, 1851, m. fl. intager en ganska framstående plats i danska literaturen, eröfrade han såsom sagoberättare ett eget rike, der han står oupphunnen och är envåldsherskare. Endast sjelfva folket, så vida som dess framställningssätt kan återgifvas rent (jfr t. ex. Asbjörnsens och Moes norska folksagor), mäktar täfla med honom. Icke sällan nyttjar A. något gammalt sagomotiv, tillhörande den märkvärdiga sagoskatt, hvilken tyckes vara gemensam för hela den indo-europeiska rasen, emedan samma sagor återfunnits från Hindostan till Island. Men Andersens inbillningsgåfva egde just den ursprunglighet i uppfattning, som i folkens barndom gifvit upphof åt dessa sagor. Derigenom blef det honom möjligt att i samma anda röra sig sjelfskapande och fritt, icke endast till formen, utan äfven till innehållet. Hela menniskolifvet med dess glädje och sorg, dess storhet och litenhet återspeglas i denna, i god mening, barnsliga fantasiverld, åt hvilken alla tider och land lemnat sceneri och färger, der allt lefver och talar. Hans Eventyr og historier - med hvilket senare namn författaren velat beteckna berättelser, liggande inom verklighetens område, men som i andemening liksom i framställningssätt stå sagorna mycket nära - utkommo i små häften och utgjorde i många år den danska allmänhetens bästa julnöje. Från danskan hafva de blifvit öfversatta, åtminstone till en del, på en mängd främmande språk, äfven på hindostanska. Sin största popularitet utom de nordiska rikena vann A. i England och Nord-Amerika, i hvilket sistnämnda land barnen, vid ett falskt rykte att han i sitt hemland lefde i små omständigheter, ville sammanskjuta en penningsumma åt honom. - Andersen fick 1851 professorstitel och steg sedan på titulärvägen ända till konferensråd. Han afsomnade fridfullt och stilla d. 4 Aug. 1875. Sitt eget lif skildrade han i den ursprungligen på tyska skrifna, sedermera (1855) på danska öfversatta Mit livs eventyr. - Grundbeståndsdelen i hans väsende var kärlek. "At holde af" var, säger han sjelf, allt hvad han ville. Hvad man ansåg för yttringar af fåfänga (t. ex. hans barnsliga belåtenhet med sina många ordnar) var måhända innerst yttringar af detta behof af erkännande, som är lätt förklarligt hos ett skaplynne, sådant som hans. Han var, kunde man säga, ett stort barn. C. R.