Ängar, landtb., utgöra de till en landtegendom hörande jordområden, å hvilka skördas gräs eller andra foderväxter, som lämpa sig för beredningen af hö eller torkadt kreatursfoder. Naturliga ängar kallar man de gräsbärande marker, hvilka ej blifvit uppodlade och särskildt besådda med foderväxtfrön, utan äro af naturen bildade och följaktligen sjelfsådda. Upplöjer man jorden och brukar den till en början såsom åker för odling af säd samt derefter gödslar och besår densamma med mångåriga gräs och foderväxter, säges man bilda artificiella l. konstgjorda ängar, som i dagligt tal äfven kallas vallar, ängsvallar, foderväxtvallar och gräsvallar. I äldre tider hade de naturliga ängsmarkerna i Sverige en betydligt större utsträckning än för närvarande. Numera äro de till största delen uppplöjda och förvandlade till åkerfält, sedan byarna blifvit skiftade och gårdarna utflyttade till sådana marker, som förut icke varit »lagda under plogen». I de norra provinserna förekomma dock naturliga ängar ännu till betydligt omfång. Dessa ängar äro ännu vanligen så sidlända och vattendränkta, att de icke lämpa sig för uppodling till åker. Sådana vattensjuka ängar, som vanligen innehålla moss- och dyjord samt till största delen äro beväxta med starrgräs och fräkenarter, kallas också mader, kärrängar eller starrängar. Som de ofta äro omgifna af skog och myrmarker, kallar man dem jämväl skogsängar, myrslogar o. s. v., till skilnad från de mera höglända och fasta ängarna, som ligga närmare gårdar och odlade sädesfält samt derför benämnas hemängar, hårdvallsängar m. m. De naturliga ängarna utmärkas deraf att de bära en stor mängd olika gräsarter och örter i omvexlande blandning. På senare tider har man med konst försökt att likaledes bilda s. k. permanenta vallar med begagnande af en stor mängd gräsarter, klöfverväxter och andra till kreatursfoder lämpliga örter i blandning. På somliga ställen inom Sverige förekomma naturliga ängar, som äro berömda för sin rikedom på växtarter af olika slag och derför beundras för sin skönhet och behagliga omvexling. Exempel derpå kunna anföras från ängarna på Gotland och Kinnekulle m. fl. ställen. För landtbruket och boskapsskötseln äro ängarna af den största betydelse, ej allenast för de foderämnen, som derifrån erhållas, utan ock för det tillfälle till bete, som derå lemnas för kreaturen under eftersommaren, sedan ängarna blifvit afbergade. På de orter, der man ännu ej å den uppodlade jorden infört vexelbruk eller koppelbruk, utan mera uteslutande sköter jorden enligt grunderna för tvåskiftes- eller treskiftesbruket, är det ett oeftergifligt vilkor för landtbrukets bedrifvande, att naturliga ängar finnas, emedan man eljest skulle nödgas inköpa det erforderliga kreatursfodret och på detta sätt vinna gödsel för sädesfälten. Saknas sådana naturliga ängar, måste gräs, klöfver och andra foderväxter i stället odlas å den gamla, uppbrukade åkerjorden, och man måste då införa ett annat brukningssätt än uteslutande sädesodling. Äro de naturliga ängarna rikt gifvande och i öfrigt väl belägna för afbergningen och skötseln, bör man bibehålla dem så länge, utan att upplöja dem till åker. För att bibehålla ängarna i full kraft bör man emellertid omsorgsfullt sköta och ansa dem, så att de må lemna den högsta möjliga afkastning. För detta ändamål bör man företaga rödjningar å ängsmarken eller tillse, att den ej blir öfverväxt med buskar och träd. Tufvor, mullvadshögar och myrstackar böra borttagas, löf, qvistar och ris hopsamlas och förbrännas samt askan deraf utspridas. Då ängarna börja blifva mossbelupna, skola de öfverharfvas och gödslas med aska, kalkgrus, kompostgödsel, ladugårdsspillning, benmjöl, kalisalter o. s. v. Der så behöfves, insår man passande gräsfröslag och andra foderväxter. För att erhålla ett kraftigt närande och godt höfoder från en äng måste man noga afpassa tiden för afbergningen. I mellersta och södra Sverige afbergas ängarna två å tre veckor efter midsommaren, alltså före eller omkr. midten af Juli månad. I de norra provinserna sker höbergningen senare, eller i slutet af Juli och t. o. m. i Augusti. Den rätta tiden för höskörden är den, då de flesta gräsarterna och örterna börja att blomma. Uppskjuter man höslåttern för länge, tills gräsarterna blifva öfvermogna, tillhårdna blad och stjelkdelar och blifva halmartade samt lemna ett vida sämre foder, hvilket på långt när ej visar samma näringseffekt, som då det blifvit i rätt tid före eller vid blomningen afbergadt. Höet från de naturliga hårdvallsängarna i Norrland och fjälltrakterna berömmes vanligen för sina utomordentligt närande egenskaper och för de goda ladugårdsprodukter, såsom mjölk, smör och ost, hvilka derigenom erhållas. Detta beror dels deraf att fjällhöet eller det norrländska hårdvallshöet består af en stor mängd olika grässlag och aromatiska örter i blandning, dels äro ock samtliga dessa foderväxter stadda i ungefär samma utvecklingsgrad. Längre söderut i landet äro de naturliga ängarna beväxta med foderarter, af hvilka somliga äro öfvermogna och halmartade vid höskörden, under det andra äro mindre försigkomna. Dessutom är mångfalden af olika gräsarter vanligen ej så stor. De långa, ljusa och solglänsande dagarna i Norden gifva åt fodergräsen och örterna derstädes ett större och kraftigare näringsvärde. Dessutom tillkomma ännu andra gynsamma omständigheter, såsom jordens natur och beskaffenhet, markens lutningsförhållanden, nedförandet af växtnärande mineralämnen medelst fjällbäckarna samt slutligen sjelfva sättet för afbergningen och höets behandling m. m., hvilket allt bidrager att göra det norrländska hårdvallshöet mera närande än hö af samma eller närbeslägtade växtarter från de södra provinserna. Inom åtskilliga landsdelar förekomma naturliga ängar, som äro särskildt berömda för sin utomordentliga förmåga att i qvantitativt hänseende gifva en rik afkastning, äfven om fodrets qvalitet ej kan täfla med det från fjälltrakterna eller i Norrland. Sådana utomordentligt rika ängsmarker finnas t. ex. i trakterna af Mälaren, såsom vid Kungsör, Strömsholm, på Ultuna Kungsäng o. s. v. Men äfven dessa rikt gräsbärande ängar hafva på senare åren börjat uppodlas och förvandlas till sädesfält. — Emedan man vid sädesbruken måste lita till de naturliga ängarna för erhållande af kreatursfoder, genom hvars förbrukning i ladugårdarna man kan producera den för åkerjorden nödvändiga kreatursgödseln, har redan hos våra förfäder uppstått det allmänna ordspråket: »Ängen är åkerns moder».
Ångsodling är en åtgärd, som landtmännen i våra dagar ej sällan företaga för att af hittills odugliga kärr- och mosstrakter bilda gräsbärande ängar. Vid sjösänkningar och vattenaftappningar inträffar ock, att marker erhållas, som genom sitt sanka läge och tidtals inträffande öfversvämningar ej lämpa sig för uppodling till åkerfält, men deremot mycket väl kunna förvandlas till goda ängar, om de rätt behandlas och skötas. Men äfven höglända marker med god jordmån, ehuru så eländiga, stenbundna och svårbelägna, att de icke lämpligen kunna brukas som åkerjord, blifva likaledes ofta föremål för ängsodling. För att en sumpig och sank trakt skall kunna odlas till äng, fordras, att vattnet skall kunna aflägsnas eller bortledas. Saknas lämpligt aflopp för vattnet, har man på flere ställen genom jord vallar afstängt marken samt bortskaffat vattnet genom väderqvarnspumpar eller medelst ångkraft. För öfrigt bortrödjer man buskar och träd samt besår fältet med passande gräsoch foderväxtfrön (se vidare Gräsvallar). Mossar, som ej kunna odlas till åker, förvandlar man till ängar sålunda, att man sätter dem under vatten och låter detta under vintern bottenfrysa. Vattnet lemnas att qvarstå till en half meters höjd öfver mossen äfven fram på sommaren. Derigenom utestänges luften från mossväxterna, som då börja förruttna och öfvergå till en gyttjig massa. Då vattnet sedan småningom aftappas, bildar sig öfver den ruttnande mossan ett jordartadt lager. Samma operation förnyas under loppet af flere år, tills mossväxterna hunnit dö ut och ett jordlager bildat sig, som derefter kan besås med gräsfrö eller ock lemnas att af sig sjelf blifva beväxt med grässtarrarter, hvilka alltid framträda i mängd, så snart mossväxterna försvunnit. Är man i tillfälle att anordna saken så, att en öfversilning af mossfälten kan ega rum tid efter annan, går odlingen, eller markens förvandling till äng, bättre och fortare än medelst öfverdämning, frysning och vattenaftappning. På tjenlig lokal och der mosslagret ej är alltför djupt förvandlas mossen emellertid snart nog till äng, som småningom blir af allt bättre beskaffenhet och kan med tiden förvandlas till hårdvall. Vid odlingen af höglända marker till äng, har man att först rödja fälten från buskar, träd och skogsafskräden. Dessa ämnen hopsamlas och förbrännas till aska, som vidare utsprides och fördelas öfver marken. Jorden göres vidare fri från stenar och andra impediment samt plägar någon gång äfven brännas eller svedjas. I den sålunda tillredda jorden insår man passande gräsfröarter af olika slag. Om marken är så oländig och stenbunden, att den ej lämpligen kan odlas till äng, hvilken kan afbergas på vanligt sätt och gifva höafkastning, använder man densamma endast för bete. För detta ändamål företager man samma odlingsarbeten eller behandlingssätt af jorden, som för bildningen af äng.
Ängsvattning kan utföras på tvänne sätt: antingen derigenom att man låter vattnet sila öfver ängsmarken (silängar) eller ock derigenom att man uppdämmer vattnet så högt, att ängen deraf helt och hållet öfversvämmas (dämängar). Innan man företager en ängsvattning, måste man dock först göra sig underrättad om såväl vattnets beskaffenhet som jordarternas natur å de ängsmarker, öfver hvilka vattnet skall silas eller uppdämmas. Vattnet från kärr och sumpiga mosstrakter är ofta starkt jernhaltigt och kan innehålla hvarjehanda andra ämnen, som kunna verka skadligt på gräsväxten, hvarjämte sådant vatten ofta förhindrar utvecklingen och framkomsten af ädlare foderväxter. Är jorden mergelartad eller kalkhaltig, upphäfvas emellertid de skadliga verkningarna af ett sådant vatten, och nyttan af de öfriga beståndsdelarna i vattnet kan göra sig gällande. Kommer vattnet omedelbart från källor i närheten af ängarna, är dess temperatur vanligen mycket låg, och vegetationens hastiga utveckling blir derigenom hämmad. Kalkhaltigt, eller s. k. hårdt, vatten lämpar sig för ängar, som innehålla torf- och dyjordarter eller der jorden är rik på jern- och kiselsyreföreningar. Det bästa vattnet för ängarna erhålles från bäckar, floder och insjöar. Detta vatten är nämligen »mjukt» samt af högre temperatur och innehåller flere gödande beståndsdelar, som verka välgörande på alla slags foderväxter och å hvilka jordarter som hälst. Å silängar låter man vattnet genom silning sprida sig öfver fältet utan att förblifva stillastående någon tid. Man vattnar sålunda gräset dels på våren straxt efter islossningen, dels ock under några dagar på hösten, innan marken tillfryser. Under sommaren kan man ock genomfukta gräset någon gång, då sådant synes behöfligt. Dämängarna sättas under vatten höst och vår. Senare på hösten måste vattnet aftappas, så att ej is hinner bilda sig öfver ängen. På våren låter man vattnet stå qvar öfver ängens yta, tills frostnätterna äro förbi och värmen börjar inträda. Genom väl ordnade ängsvattningar har man stundom lyckats uppbringa foderafkastningen högst betydligt. Emellertid må anmärkas, att ängsvattningar numera ej företagas så allmänt och till samma utsträckning som förr. Detta beror dels deraf att de naturliga och för särskild öfvervattning lämpliga ängsmarkerna numera blifvit till största delen upplöjda och förvandlade till sädesbärande fält, dels har man ock nu för tiden flere andra sätt att förbättra ängarna samt upphjelpa gräsväxten, t. ex. genom öfvergödningar, harfningar och insåningar m. m. Man finner detta vara mera ekonomiskt fördelaktigt än att genom dyrbara anordningar medelst dammar, kanaler och vattenledningar söka befordra en yppigare och bättre gräsväxt å de ängar, som ännu finnas qvar ouppodlade eller i sitt forna ursprungliga och naturliga tillstånd. För artificiella ängar och konstgjorda gräsvallar med ädlare foderväxtarter lämpa sig ej ängsvattningar rätt väl. I främmande land utgör ängsvattningen en del af vattenrätten (se d. o.). C. E. B.