Angostura-bark, farmak., fås af Galipea Cusparia St. Hil. (G. officinalis Hanc., Bonplandia trifoliata Willd.), ett litet träd af nat. fam. Rutaceæ DC. (Diosmeæ), nående en höjd af 12-15 fot och med stammar af 3-5 tums tvärmått. Trädet växer ymnigt i Venezuela och äfven på vissa områden nära Orinoco-floden. Barken förekommer i platta eller något rännformiga, smärre stycken, hvilka hafva en gulgrå, korkartad ytterbark, som låter aflossa sig med nageln och derunder visar en mörkbrun hartslik yta. En mängd oljeceller ligga strödda i barkens olika väfnader. Smaken är bitter och lukten äcklig. Smaken anses bero på ett i kemiskt hänseende indifferent ämne, Cusparin (Angosturin), som en gång framstälts, men sedan ej återfunnits; lukten kommer af en flyktig olja. - Angostura-barken har varit högt prisad såsom ett feberfördrifvande medel, täflande med kinabarken; men dess bruk råkade i förfall och blef t. o. m. i några land rent af förbjudet, sedan, år 1804, en snarlik, "falsk" Angostura-bark af Strychnos Nux vomica Lin., räfkaketrädet, från Ostindien kom till Europa och genom sin halt af stryknin orsakade många förgiftningsfall. Denna falska angosturabark är mycket hårdare och fastare samt har en med gulgrå korkvårtor öfversållad ytterbark, som ej låter rifva sig med nageln. O. T. S.
Angoulême [anggouläm], hufvudstad i franska dep. Charente, på venstra stranden af floden Charente. 24,478 innev. (1872). Gammal domkyrka. Pappersfabriker. Staden hette under den romerska tiden Inculisma. Han intogs af Klodvig 507, blef på 800-talet förstörd af nordmännen, men sedermera åter uppbyggd.
Angoulême [anggouläm]. - 1) Charles de Valois, hertig af A., oäkta son till Karl IX af Frankrike och Marie Touchet. F. 1573, d. 1650. Han inträdde först i det andliga ståndet, blef malteserriddare och storprior af Frankrike, men gick snart ur orden och blef krigare. Invecklad i en sammansvärjning mot Henrik IV, dömdes han till döden 1604, men benådades med lifstidsfängelse på Bastiljen och blef frigifven 1616. Han utnämndes till hertig af Angoulême 1619, deltog med utmärkelse i den tidens krig och stod i gunst hos Richelieu. Sully, Henrik IV:s minister, yttrade om honom, att han var slug, skarpsinnig och vältalig, men karakterslös, ärelysten och sedeslös. - 2) Louis Antoine de Bourbon, hertig af A., äldste son till Karl X af Frankrike och Maria Teresia af Savojen. F. 1775, d. 1844 i Görz. Vid revolutionens utbrott emigrerade han jämte sin fader, d. v. grefven af Artois. Under denna sin landsflykt besökte han äfven Sverige tvänne gånger (1804 Kalmar, 1807 Karlskrona). 1814 följde han med den spansk-engelska här, som öfver Pyrenéerna inträngde i Frankrike. Vid Napoleons återkomst från Elba kämpade han mot denne, blef tillfångatagen, men på Napoleons befallning lössläppt. 1823 förde han befälet öfver den franska här, som störtade Spaniens fria författning. 1830 följde han sin fader i landsflykt, sedan han jämte denne afsagt sig alla anspråk på tronen till förmån för sin brorson, grefven af Chambord. Efter sin faders död (1836) lät han dock af sitt hof hylla sig som Frankrikes konung (Ludvig XIX), under det en annan fraktion af legitimisterna slöt sig till grefven af Chambord (Henrik V). Furst Metternich åvägabragte dock en försoning mellan båda linierna, hvilka 1838 gemensamt bosatte sig i Görz. Hertigen var en rättskaffens och i sitt enskilda lif utmärkt man, men något inskränkt och för öfrigt ultrarojalistisk och papistisk. 1799 gifte han sig i Mitau med sin kusin Marie Thérèse Charlotte, Ludvig XVI:s dotter, f. 1778, d. 1851. 1792 insattes hon jämte sin familj i Tempeltornet, men blef 1795 utvexlad till österrikarna mot några fångna deputerade. Under sin landsflykt utvecklade hon en beundransvärd handlingskraft i sitt partis intresse, hvarför Napoleon yttrade om henne: "Denna hertiginna är den ende man bland Bourbonerna." Vida kraftfullare än sin gemål, blef hon efter restaurationen ledare af det ultrarojalistiska partiet. Af sina anhängare dyrkad som martyr och i sitt enskilda lif utvecklande en stor välgörenhet, fick hon af Ludvig XVIII binamnet "den fromma Antigone". 1830 följde hon sin make i landsflykt och vistades sedan hos sin kusin grefven af Chambord på dennes slott Frohsdorf (Froschdorf).
Angoumois [anggoumåa], gammalt franskt feodallandskap med titel af grefskap, ungefär motsvarande nuv. dep. Charente. Den gamla grefveätten utdog 1218. Landet öfvergick då genom gifte till huset Lusignan, vid hvars utslocknande det 1303 af Filip den sköne indrogs till franska kronan. Sedermera var det apanage åt sidogrenar af konungahuset. Det blef hertigdöme 1515. Hufvudstaden var Angoulême.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.