Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Anmärkaren

Ämne: Enskilda tidningar och blad · Tidningar och tidskrifter

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 804–805 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Anmärkaren, den svenska periodiska pressens (efter 1809) första egentliga oppositionsblad. Den 28 Mars 1816 utgafs från Cederborghska tryckeriet i Stockholm dess första nummer (2 blad, 4:o), innehållande bladets anmälan. "Der man upptäcker felaktigheter, missbruk eller dårskaper, skall man dristigt gifva dem tillkänna och till deras rättande använda förnuftets och sanningens vapen, någon gång skämtets, aldrig smädelsens." Ansvarige utgifvaren och egaren var F. Cederborgh. Bladet, som anmäldes till subskription i "samlingar" om 12 nummer, utgifna en eller flere gånger i veckan, utkom efter första samlingens slut, 4 Maj, å nyo först d. 2 Nov., hvarefter den väl utan dylikt afbrott fortgick; men det var först med "tionde samlingen" (Okt. 1817), som bladet fick värde och betydenhet, i det Georg Scheutz då ingick som medegare och medredaktör, under det C. fortfarande var bladets ansvarige utgifvare. S. skulle, enligt kontraktet om tidningen, jämväl förse sig med ett tillståndsbref, för den händelse indragningsmakten afbröte "Anmärkarens" utgifning, hvilket S. äfven d. 16 Sept. 1819 verkställde. Det då uttagna tillståndsbeviset lydde å Anmärkarne, och då "Anmärkaren" d. 24 Jan. 1820 verkligen indrogs, utkom två dagar senare första numret af "Anmärkarne". Men Cederborgh, som ej varit i Stockholm under indragningen, ingick till K. M:t med en mot Scheutz förnärmande ansökan att af kongl. nåd å nyo få utgifva den indragna tidningen, hvilket genast bifölls, och från d. 12 Febr. 1820 utkom åter "Anmärkaren", men nu ej mer den samma som förut. "Anmärkarne", i hvars redaktion äfven magister J. Johansson ingick, ombildade sig d. 29 Nov. 1820 till det bekanta och länge betydande half-veckobladet Argus, under det Cederborghs "Anmärkaren" allt mer förlorade terräng, hälst sedan den i sin anmälan för 1823, då det allmänna intresset i ovanlig grad var riktadt på riksdagsärendena, öppet förklarade: "de stora politiska frågorna lära icke i detta blad komma att ofta diskuteras, emedan redaktörerna tro helt enfaldigt, att folk och land med Guds hjelp styras dem förutan." Bladet fortlefde emellertid, om ock med ringa spridning och föga betydenhet, intill d. 4 April 1829. Det hade dock d. 27 Nov. 1827 antagit titeln "Politisk, juridisk och literär tidning" och lofvat bli hvad "Anmärkaren" fordom yarit. Teodor Sundler stod å dess sista qvartal som "ansvarig utgifvare".

Bladets betydenhet i vår tidningshistoria inskränker sig således visserligen till åren 1817-1820, men det har i dessa årgångar tillräckliga anspråk att nämnas den nutida svenska opinionspressens förelöpare, Anmärkarnes och Argus' fader. Anmärkarens sätt att behandla det s. k. "Värmdömålet" (1819) var helt enkelt epokgörande; så hade allmänheten aldrig förr genom tidningspressen fått uppmärksamheten fäst på maktmissbruk, misshandel och våld, föröfvade i tjensteutöfning och öfverskylda af högre vederbörande, och ingen nedtystning blef möjlig. Tidningen stred för öfrigt under Scheutz' ledning mot protektionism, skråväsende, officielt spioneringssystem m. m. och yrkade i ett hofsamt språk på förverkligandet i statslifvet af befintliga grundlagsenliga rättigheter samt på en ordnad folkundervisning. H. W.

Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.