Annater

Annater (Med.-Lat. annatæ, af annus, år). Under feodaltiden egde vanligen länsherren öfver ett andligt område (ett kloster, ett stift, ett pastorat o. s. v.) rättigheten att vid inträffande ledighet uppbära ett års afkastning. Ursprungligen förstods med annater sjelfva denna rättighet, senare den på grund deraf erhållna inkomsten. Under 14:de årh. började påfvarna att för alla af dem personligen bortgifna kyrkliga platser göra anspråk på utöfningen af denna ganska inkomstgifvande rättighet. Vanligen utkräfde de en half årslön. - Vid reformationen inträdde i Sverige konungamakten i besittning af påfvens rättigheter, deribland äfven till annaterna, hvilka nu gingo till kronan, till dess af Karl IX denna rätt efterskänktes till förmån för den aflidne prestmannens efterlevande. Detta var upphofvet till det ännu bestående "privilegie-nådåret". - I en del katolska land qvarstå deremot annaterna ännu såsom en påflig inkomstkälla. Sålunda är t. ex. i senare tiders konkordat mellan påfvestolen och en del tyska stater påfvens rätt till annater af högre kyrkliga tjenster formligen erkänd, men fastställd till ett godvilligt överenskommet, ungefärligt belopp. I Frankrike upphäfdes annaterna 1789 af nationalförsamlingen. J. H.