Ansgar, forngermanskt mansnamn med bet. "åsspjut" eller "gudsspjut". Formen Ansgar är sydgermansk, latiniserad Ansgarius. I sin fornnordiska form heter ordet Åsgeir, sedan Asger, Asker, Esger, Asser. I de s. k. "Ossians sånger", som äro af keltiskt ursprung, förekommer det under formen Oskar.
Ansgar l. Ansgarius, "Nordens apostel", föddes 801 nära Amiens i Picardie. Hans föräldrar voro af frankisk börd. Redan vid fem års ålder sattes han i skola i benediktinklostret Corbie, som på grund af klosterbrödernas lärdom och sedlighet vunnit synnerligen stort anseende. Vid 14 års ålder blef A. munk i klostret, men utflyttade 823 jämte flere andra munkar till det i Westfalen nyanlagda Ny-Corbie (eller Corvey), der han öfvertog ledningen af klosterskolan och undervisningen för den sachsiska allmogen, enär han egde förmågan att predika på folkets eget språk. Från denne plats blef A. tre år derefter kallad till ett annat värf. Tanken på det hedna Nordens kristnande hade länge sysselsatt stormännen i det frankiska riket. En af de mest framstående och i tidens historia kraftigast ingripande kyrkofurstarna, ärkebiskop Ebo af Reims, hade omkr. 822 af påfven Pascalis I erhållit formligt bemyndigande att leda den nordiska missionen; han fick af kejsar Ludvig gården Welnau (Wellanao) i Holstein, upprättade der ett litet kloster med missionsskola och besökte sjelf 823 Danmark i missionsärenden. Ebo synes sedermera hafva stått i nära beröring med detta land, och det var på hans tillskyndelse, som den danske konungen Harald 826 lät döpa sig i Mainz. Då nu denne konung skulle återvända till sitt land, uppstod frågan om val af några prester, som skulle åtfölja honom. Abboten Vale i Corbie gaf anvisning på Ansgar, som villigt åtog sig uppdraget. Sedan denne, vid ett kort besök i Rom, af påfven Eugenius II genom en bulla blifvit förordnad till Ebos biträde i den nordiska missionen, begaf han sig å väg, åtföljd af klosterbrodern Autbert, och i Hedeby (nuv. staden Slesvig) upprättades den första fasta missionen på skandinaviskt område. Men Danmark hade allt sedan början af 800-talet varit sönderslitet af trontvister mellan två täflande ätter, som 819 ingått en tillfällig förlikning och delat landet. Harald hade dervid fått Jylland, men blef nu, 827, året efter dopet i Mainz, fördrifven af sin medtäflare, konung Hårek (d. ä.), och hans försök att återkomma följande år misslyckades. Han blef i stället frankisk vasall öfver Walcheren och Dorstad i Holland (der han afled omkr. 845), och Ansgar följde honom dit som huspredikant. Derifrån kallades den sistnämnde emellertid redan hösten 829 till kejsar Ludvigs hof. Några sändebud från konungen i Sverige hade kommit dit och uttryckt sin önskan att få några kristna prester med sig hem. A. åtog sig att följa med och fick till sällskap munken Vitmar (Autbert hade aflidit vid påsktiden 829). De resande blefvo på vägen öfverfallna af vikingar och kommo i land alldeles utplundrade. Efter en mödosam färd till lands kommo de ändtligen fram till den stora handelsstaden Birka eller Birkö (troligen Björkön i Mälaren), der A. vänligt emottogs af konung Björn och fick tillstånd att predika. Han hade mycken framgång, och en af de nyomvände, höfdingen Hergeir, byggde på sin gård en kristen kyrka, den första i Sverige. Efter två vintrars vistelse derstädes återvände A. och Vitmar hösten 831, medförande runbref från konung Björn till kejsar Ludvig.
Af nämnde kejsare kallades A. till en mera ansedd plats. Redan Karl den store hade ämnat att för sitt nyvunna område norr om Elbe inrätta ett särskildt biskopsstift, och planen bragtes nu till verkställighet af kejsar Ludvig på en riksdag i Thionville, hösten 831. Med Hamburg till residens bildades ett biskopsdöme af de nordalbingiska landen (Holstein och de vendiska områdena till Peenefloden), och A. vigdes till dess förste biskop. Allt detta bekräftades af påfven Gregorius IV, som derjämte upphöjde det nya biskopsdömet till ärkebiskopsdöme och tilldelade A. personligen värdigheten af påflig legat bland vender, danskar och svenskar. Af kejsaren fick han (834) det rika klostret Turholt i Flandern såsom ett värdefullt materielt stöd för sin verksamhet. Vanligen uppgifves, att A. blef ärkebiskop öfver Norden; men detta var ingalunda förhållandet: Ebo bibehöll ännu högsta ledningen af den nordiska missionen. Men djupt invecklad i det frankiska rikets politiska tvister under söndringen mellan kejsar Ludvig och hans söner, måste Ebo snart afstå från sin verksamhet såsom Nordens apostel och öfverlemna detta missionsfält (834) åt sin frände Gautbert. Denne vigdes af Ebo och Ansgar till biskop, emottog af kejsaren Welnau, som förut tillhört Ebo, samt af påfven, utom stadfästelse på denna gåfva, det ärkebiskopliga palliet. Gautbert blef nu Ansgars förman. Men tills vidare delade de båda ärkebiskoparna sins emellan sin verksamhet så, att A. öfvertog Danmark och G. Sverige. Hit begaf sig den senare (omkr. 835), åtföljd af sin frände Nithard. Sedan de båda klerkerna här verkat en tid, uppstod emellertid ett upplopp. Nithard blef dräpt och Gautbert bortjagad. Den senare blef längre fram biskop i Osnabrück. Äfven Ansgar träffades, under sin verksamhet i Hamburg, af hårda slag. Hans vän och hjelpare Ebo blef 835 afsatt, Turholt blef efter Ludvigs död (840) indraget af Karl den skallige, och 845 intogs och brändes Hamburg af den danske konungen Hårek. Dermed var det nya ärkestiftet för tillfället upplöst. Ludvig den tyske fann emellertid snart en lämplig ersättning åt Ansgar. Biskop Ljudrik (Leuderik) i Bremen dog 846, och kejsaren insatte A. till hans efterträdare. På en kyrklig synod i Mainz 847 beslöts, att Hamburgstiftets område skulle delas mellan Bremens och Verdens stift. Saken blef emellertid föremål för tvister inom den tyska kyrkan, men afgjordes efter två år på det sättet, att ärkebiskopsdömet Hamburg återupprättades och Bremens stifts område delades mellan Hamburg och Verden. Residenset förblef emellertid i Bremen, och den Hamburgske ärkebiskopen kom med tiden att kallas ärkebiskop af Bremen. Anordningen var för öfrigt ännu en längre tid föremål för kyrkliga tvister, men dessa berörde föga Ansgar, som under tiden med brinnande ifver egnade sig åt sitt missionskall bland danskarna. Han vann konung Håreks gunst och byggde med dennes tillstånd en kyrka i Hedeby. Äfven sträckte han sin omtanke till den svenska missionen, som Gautbert lemnat för att sitta i ro på biskopsstolen i Osnabrück. Församlingen i Birkö hade i sju år varit utan lärare. A. ditsände presten Ardgar, men tärd af hemlängtan, lemnade denne snart nog sin plats. A. beslöt då att sjelf för andra gången besöka Sverige (omkr. 853). Gautbert gaf sitt bifall dertill och medsände sin slägting Erimbert. Af konung Ludvig den tyske och Hårek fick han bref med sig till den svenske konungen Olof, inför hvilken han uppträdde med rang af de förres sändebud. De svårigheter, som mötte honom, besegrade han med klokhet; han ordnade på nytt församlingen i Birkö och återvände, sedan han qyarleinnat Erimbert såsom dess föreståndare. En tid derefter ditsände Gautbert en annan prest, Asfred, som aflöste Erimbert.
I Danmark hade konung Hårek 854 stupat under ett uppror af några yngre fränder; men Ansgar vann snart på sin sida äfven hans efterträdare, Hårek d. y., som till och med skänkte jord till en kyrka i Ribe - den tredje i Norden. Sedan Gautbert aflidit, öfvertog A. helt och hållet äfven den svenska missionen och hitsände presten Rimbert, en infödd dansk, hvilken ännu efter Ansgars död var församlingsföreståndare i Birkö.
Missionen var A:s stora lifsuppgift; men äfven inom sitt eget stifts område utöfvade han en vidsträckt och välsignelserik verksamhet, var en sann herde för sin hjord och vårdade sig i synnerhet om sjuka och fattiga. Sin ifriga önskan att lida martyrdöden fick han ej uppfylld; han blef angripen af en tärande sjukdom och slutade sina dagar i Bremen den 3 Febr. 865 samt blef der begrafven i S:t Peterskyrkan, hvilken han sjelf fulländat och 859 invigt.
A. var en sällsynt ädel och rikt utrustad personlighet. Ehuru han i sina handlingar ofta leddes af andesyner och gudomliga uppenbarelser, var han ingalunda en vek drömmare och förföll ej häller till ett overksamt fromleri. From och sant ödmjuk, redbar, kraftig, klok och vältalig, ingaf han aktning och vördnad hos alla, som kommo i beröring med honom. Hela hans historia visar detta. - Med stor pietet är hans lefnad tecknad i skriften "Vita Anscharii", författad i Bremen kort efter hans död af en bland hans lärjungar och tillegnad munkarna i Corbie. Boken anses, ehuru ej på fullt grundade skäl, vara författad af A:s efterträdare, frankern Rimbert. R. T.