Antagonism (Grek. antagónisma, af anti, emot, och agonízesthai, kämpa), motstånd, strid, fiendskap (hufvudsakligen i fråga om åsigter).
1) Farmak. Inbördes motverkan i fråga om läkemedel. Man har funnit, att vissa sådana kunna, då de gifvas samtidigt, motverka eller i vissa fall rent af hindra framträdandet af de symptom, hvilka de hvart för sig åstadkomma. Genom nyare undersökningar är det ådagalagdt, att dylik antagonism, inom vissa gränser, eger rum mellan t. ex. stryknin och kloralhydrat, kalabarbönans giftiga beståndsdelar (fysostigmin, eserin) och kloralhydrat, atropin och morfin, morfin och koffein o. s. v. Kännedomen om läkemedels antagonism är af den största vigt, i synnerhet med afseende på lifvets räddande i förgiftningsfall. O. T. S.
2) Anat. Antagonism mellan muskler eger rum, då en eller flere sådana äro så anbragta, att den rörelse, som han eller de vid sin sammandragning utföra, är motsatt den, hvilken en annan eller andra muskler verkställa - kortligen: då de motverka hvarandra. Så t. ex. äro de på lårets framsida belägne musklerna, såsom sträckare för underbenet, antagonister till en del på lemmens baksida befintliga muskler, hvilka böja underbenet. De senare äro ock antagonister till de förra. - Verka antagonister samtidigt, uteblifver vanligen bådas rörelseverkan: rörelsen hämmas; den del, som skulle röras, står stilla. Men stundom inskränker sig antagonismen till blott vissa rörelser, hvaremot vid andra musklerna samverka (såsom synergeter). Så t. ex. vrider den högre nickmuskeln (musc. sterno-cleido-mastoideus) hufvudet snedt åt venster, den venstre åter åt höger, och äro de dervid antagonister; men verka båda på en gång under en viss ställning af hufvudet, böjes detta framåt: man nickar, och de äro då synergeter. G. v. D.