Antigonus, Grek. Antígonos. 1) A. Cyclops (den enögde), en af Alexander den stores berömdaste fältherrar. Han åtföljde nämnde konung på hans tåg till Asien och insattes (333) till ståthållare i Frygien, hvartill efter Alexanders död äfven kommo Lycien och Pamfylien. Då Antigonus vägrade efterkomma några af riksföreståndaren Perdikkas gifna befallningar, måste han, för att undgå dennes hämd, fly till Antipater, som då var ståthållare i Macedonien. När sedermera efter Perdikkas' död (321) Antipater valdes till riksföreståndare i hans ställe, återfick Antigonus sitt ståthållareskap och erhöll tillika öfverbefälet i kriget mot Eumenes, som kämpade för att åt Alexanders familj bevara arfsrätten till riket. Sedan han dragit en stor del af Eumenes' här på sin sida, lyckades han innesluta E. sjelf i den kataoniska bergfästningen Nora och slå de med honom förbundne fältherrarna (320). Antigonus hade nu vunnit en betydande makt och sträfvade att göra sig oberoende af riksföreståndaren. Tillfälle dertill erbjöd sig snart. Då efter Antipaters död (319) Kassander uppreste sig mot den nye riksföreståndaren, Polysperchon, vägrade äfven Antigonus att erkänna denne och ingick förbund med Kassander och Egyptens d. v. beherskare, Ptolemæus. Äfven inleddes underhandlingar med Eumenes, som under tiden lyckats undkomma från Nora och med en i Kappadocien samlad här intog Fenicien samt tågade fram för att möta Antigonus. Genom sina truppers förräderi blef E. utlemnad till sin motståndare och dödad (316). Den stora öfvermakt Antigonus på detta sätt vunnit och de ärelystna planer han lade i dagen, föranledde emellertid ett förbund mot honom mellan Ptolemæus, Seleucus, Lysimachus och Kassander. Striden fördes med omvexlande lycka från 315 till 311, då en fred slöts, genom hvilken Antigonus fick besittningsrätten till störste delen af Asien. Denna fred blef dock icke långvarig. Redan 310 anryckte Ptolemæus med en här från Egypten och eröfrade Fenicien samt några städer i Mindre Asien, hvilka Antigonus likväl snart med sina söners tillhjelp återvann. A. sände vidare sin son Demetrius Poliorcetes med en stor här till Grekland och lät honom äfven från Ptolemseus eröfra Cypern, hvarefter Antigonus antog konungatiteln. Samma år ryckte denne sjelf mot Egypten, men blef genom Ptolemæi kloka försvarsanstalter tvungen till återtåg. Icke häller kunde Demetrius uträtta något mot den med Ptolemæus förbundna ön Rhodus, hvilken han på faderns befallning hade angripit. Belägringen måste upphäfvas, och Demetrius skyndade tillbaka till Grekland, der han slog Kassander, som för att få hjelp vände sig till Lysimachus i Tracien, Seleucus i Syrien och Ptolemæus (302). Dessa förbundne segrade i slaget vid Ipsus i Frygien (301), der den 81-årige Antigonus stupade.
A. var den förste bland Alexanders fältherrar, som antog konungatiteln och dermed hos dessa väckte tanken på att i det stora verldsrikets särskilda land grunda nya dynastier. Tillnamnet Cyclops fick A., emedan han redan såsom ung förlorade sitt ena öga.
2) A. Gonatas, den förres sonson, son till Demetrius Poliorcetes, gjorde sig under sin skiftesrika lefnad känd för tapperhet och ridderlige sinnelag. Sin fader bistod han under dennes många krig, och då Demetrius (287) blifvit fördrifven från Macedonien och tillfångatagen af Seleucus, bibehöll sig A. såsom regent öfver hans besittningar på Peloponnesus. Efter faderns död (283) antog han konungatiteln och lyckades sedermera (276) till och med återvinna Macedonien, hvarest han segerrikt tillbakaslog gallerna, som der gjorde ett infall. Mot konung Pyrrhus af Epirus kämpade han med vexlande framgång. Af dennes son Alexander blef han för andra gången fördrifven från Macedonien, men lyckades att återkomma och underlade sig för en tid derjämte äfven Epirus. Hans senare försök att med understöd af det Ætoliska förbundet förena Grekland under sin spira strandade på det Achaiska förbundets motstånd. A. dog 240 vid 80 års ålder och efterträddes i regeringen af sin son Demetrius II. Betydelsen af binamnet Gonatas är oviss.
3) A. Doson, son till Demetrius af Cyrene och sonson till Demetrius Poliorcetes, förde från 230 regeringen i Macedonien, först såsom förmyndare för Demetrii II son Filip, sedermera, efter att hafva gift sig med Demetrii enka, Chrysëis, såsom konung. Af Aratus, det Achaiska förbundets ledare, kallad till hjelp mot Sparta, besegrade han denna makt. Sin seger och det derigenom vunna inflytandet på Greklands angelägenheter nyttjade han med klokhet och hofsamhet. Efter sin återkomst till Macedonien tillbakaslog han segerrikt ett infall af illyrier, men dog kort derefter af en sjukdom. Doson är ett spenamn, som betyder "den ständigt lefvande". På grund af det ofvannämnda förmynderskapet kallades han äfven epitropos (förmyndaren). A. M. A.