Anund, namn på flere svenska furstliga personer i äldre tider.
1) A. Yngvarsson, en af ynglingasagans Upsalakonungar. Han omtalas såsom mycket verksam för landets uppodling, lät rödja skog och bygga vägar, hvarför han kallades Bröt-Anund (Fornn. Braut-Önundr, "Väg-Anund"). Under en resa skall han hafva omkommit genom jordskred vid ett ställe, som af sagan kallas Himmelshed. Enligt en annan version af sagan skall han hafva blifvit mördad af en oäkta broder, Sigurd. Han var fader till Ingjald Illråde.
2) En svensk konung, samtidig med Ansgar och endast omnämnd i dennes lefvernesbeskrifning. Det berättas, att han blef fördrifven, men återkom med dansk hjelp. För öfrigt äro hans öden okända.
3) A. Jakob, svensk konung, son till Olof Skötkonung och född troligen kort efter faderns öfvergång till kristendomen (1008). 1019 blef han af folket, som var missnöjdt med Olofs styrelse, tagen till medregent åt denne. Efter faderns död (1022) blef han ensam konung. Enär det utländska namnet Jakob ej behagade folket, utbyttes det mot Anund, som hade mera inhemsk klang. I historien kallas han vanligen med båda namnen. Med sin svåger, konung Olof Haraldsson i Norge, stod A. i nära vänskapsförbindelse. Vid ett personligt möte i Konghäll våren 1026 ingingo de båda konungarna förbund mot Knut den mäktige i Danmark och kämpade följande året emot honom i slaget vid Helgaån. Äfven då Olof 1030 tågade genom Sverige upp till Stiklastad, fick han bistånd af Anund. En gammal inhemsk konungalängd omtalar A. såsom hård i sina bestraffningar; han lät t. ex. bränna lagbrytares hus, hvarför han fick tillnamnet Kolbränna. Adam af Bremen berömmer honom såsom god kristen. Om hans dödsår finnas olika uppgifter. Adam af B. säger, att han afled omkr. 1050; enligt Sturlasson var han död redan 1035, då hans bror Emund namnes såsom konung. I de isländska böckerna Fagerskinna och Morkinskinna omtalas han som lefvande ännu 1042.
4) En son till konung Emund gamle, omtalad hos Adam af Bremen. Af sin fader sänd på eröfringståg österut, skall han hafva kommit till ett "terra feminarum" (qvinnoland), hvars innevånare förgiftat brunnarna och derigenom bragt A. och hela hans här om lifvet. R. T.