Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Apogami

Ämne: Svampar, alger och växtanatomi · Växter och botanik

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 19 (1896), sp. 1781–1782 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Apogami (af Grek. apo, ifrån, och gamos, äktenskap), bot., ett först af de Bary (1878) användt namn, betecknar den förlust af förmåga till fortplantning på konlig väg, som inom växtriket är iakttagen i ett antal fall. — Ormbunkarnas fortplantning försiggår på det sätt att vid groningen af de sporer, som utvecklas på deras blad, uppkommer en liten enkelt byggd bål, ett prothallium. På dettas undersida utveckla sig könsorgan, dels hanliga, antheridier, dels honliga, arkegonier, och först genom befruktning af de senare uppkommer en ny ormbunksplanta. Prothalliegenerationen är sålunda ormbunkarnas könliga generation, genom hvilken den sexuella fortplantningen förmedlas. De Bary har emellertid visat, att hos några få apogama arter just denna könliga generations egentliga funktion bortfallit, i det att antingen alls inga arkegonier (Asplenium Filix mas var. cristatum) utvecklas, eller ock endast sterila sådana (Todea africana m. fl.). I dess ställe uppkommer på prothalliets undersida en liten upphöjning, ur hvilken ormbunksplantan utväxer. — Apogami är vidare känd hos Basidiomycetes och Ascomycetes bland svamparna, hvilka enligt Brefeld hafva förlorat förmågan att fortplanta sig på sexuel väg och numera ega endast vegetativ förökning genom sporer, konidier, klamydosporer etc. Detsamma är förhållandet med en del fanerogama växtarter, bland hvilka må nämnas pepparrot, rörvass (Phragmites communis), sockerrör, pisang (Musa paradisiaca), banan (M. sapientum) m. fl. Dessa växtarter fortplanta sig numera helt och hållet eller nästan helt och hållet på vegetativ väg. — Till apogami är äfven att räkna större delen af de fall, hvilka förr uppfattats såsom parthenogenesis, d. v. s. embryobildning af en obefruktad äggcell. Det mest bekanta exemplet på en sådan växt är den ny-holländska euphorbiacéen Caelebogyne ilicifolia, hvilken under en följd af år lemnat grobara frön, ehuru endast honplantan har funnits i Europa. Grobara »fröns» bildning utan befruktning är iakttagen äfven hos hampa, spenat, Citrus, Antennaria alpina, Funkia ovata, Allium fragrans m. fl. Hos alla dessa torde förloppet vara likartadt med det, som Stasburger anger för de tvänne sistnämnda. Äggcellen resorberas, men genom en egendomlig knoppbildning uppstå vid sidan af denna inom fröämnet i sjelfva äggkärnan en eller flere (polyembryoni) knoppar, som antaga embryots form.

Den funktionsförlust, som hos de apogama arterna träffar de för den sexuella fortplantningen utdanade organen, är ett upplysande exempel på en regressiv metamorfos såväl i morfologiskt som i fysiologiskt hänseende. Det torde knappast vara tvifvel underkastadt, att förhållanden uppstått, hvilka ej blott hindra en vidare utveckling, utan också i tidernas lopp kunna medföra de arters undergång, hos hvilka denna metamorfos egt rum. Om orsakerna till densamma känner man ännu intet. G. A.