Sida 150
Apia, hufvudstad på Samoa-öarna, på norra kusten af Upolu (se d. o.), vid Apiaviken och vid foten af Apiaberget, består af en längs viken löpande gata, vid hvilken ligga omvexlande infödingarnas hyddor och främlingarnas (omkr. 250 tyskar, engelsmän och amerikaner) byggnader, fördelade i tre qvarter: den långsträckta smala halfön Molinu, Sovalola och Matafele. I Molinu ligga konungens bostad, det amerikanska och tyska konsulatet samt det tyska handels- och plantagesällskapets (förut J. C. Grodeffroys) lagerrum och kontor; i Matafele engelska konsulatet, den evangeliska och den katolska kyrkan, de flesta handelslokalerna samt den tyska firman Ruge & Hedemanns affär. Staden är säte för öfverdomaren på ögruppen (1890–93 svensken assessor C. Cedercrantz), en katolsk biskop, den af representanter för Tyskland, Förenta staterna och Storbritannien sammansatta landkommissionen m. m. Hamnen är föga djup och öppen för nordanvinden, hvarför sjöolyckor emellanåt förekomma, sällan dock så svåra som den, hvilken egde rum d. 16 Mars 1889, då den tyska krigsmarinen förlorade 2 fartyg, 5 officerare och 90 man.
Apiaca, en stam bland Guarani (se d. o.).
Apikala tungljud, apikaler (af Lat. apex, genit. apicis, spets), språkv. Se Kontaktsläge.
Apiol, farmak. kem. 1. En ur persiljefrukter erhållen, färglös eller gulaktig vätska, som har stark persiljelukt och bitande skarp smak samt består af en blandning af hartsartade kroppar och flyktig olja. — 2. Ett kemiskt individ (dimetylmetyleneter af allyltetra-fenol), en beståndsdel af persiljefrönas flyktiga olja, äfven benämnd persiljekamfer och säkerligen ingående i den nämnda blandningen. Persiljekamfern består af i vatten nästan olösliga hvita kristaller med svag persiljelukt och skarp, stickande smak. Apiol af det ena eller andra slaget har försökts såsom surrogat för kinin vid frossa i doser af 0,25 gr. flere gånger dagligen, men utan synnerlig framgång, C. G. S.
Apion, zool. Se Fruktvifvelslägtet.
Apis-cykel, en af de gamle egypterna begagnad tidräkning, omfattande 25 år (309 synodiska månader).
Apium Petroselium, bot. Se Persilja.
Aplanat (af Grek. nekande a och planan, afvika) är ett (fotografiskt) objektiv, upptäckt och beräknadt af Ad. Steinheil 1866. Det består, liksom de af Petzval 1840 uppfunna och af Voigtländer utförda ljusstarka dubbelobjektiven, af två linssystem i en och samma infattning. Mellan desamma befinner sig objektivets »afbländare», diafragma. Hvart och ett af dessa båda linssystem består af två linser, antingen af två olika sorters flintglas eller, såsom vid Dallmeyrs aplanat, af kron- och flintglas, den ena med negativ, den andra med positiv brännvidd. Hvartdera linssystemet är härigenom korrigeradt för färgspridning (»akromatiskt»), och linsytorna äro så beräknade, att den sferiska aberrationen upphäfves; slutligen är afståndet mellan de båda linssystemen så afpassadt, att af ett plant föremål erhålles en plan bild. Emedan de båda objektivhalfvorna äro identiskt lika och symmetriska med afseende på midtpunkten mellan dem, blifva de af dubbelobjektivet brutna strålarna strängt parallella med de infallande. Objektivet aftecknar derför föremålet korrekt i alla dess delar. År 1882 förbättrade Steinheil sin uppfinning genom att på densamma använda Jena-glassorter, hvarjämte han gjorde de båda linssystemen rörliga i förhållande till hvarandra för i fråga kommande olika inställning vid olika afbländning. Med en diafragma, hvars diameter är = 1/30 af brännvidden, gifver aplanaten ett användbart synfält af 90° och derutöfver. För mindre synvinklar kan afbländningen eller objektivets fria öppning och dermed dess relativa ljusstyrka ökas till 1/8.
Aplanaten skiljer sig från den äfvenledes ät Steinheil uppfunna antiplaneten hufvudsakligen derutinnan, att vid den senare hvarje linspar för sig har stark sferisk och kromatisk aberration samt gifver en buktig bildyta och således icke ensamt kan användas såsom objektiv, under det att dessa fel i dubbelsystemet upphäfva hvarandra. K. B.
Aplanospor, bot. Se Ulothrix.
Aplotaxis auriculata, bot. Se Kost-rot.
Aplysia, zool. Se Sjöharen.
Apocyneae, bot. Se Nerium.
Apoda, zool. Se Tagghudingar.
Apodes (af Grek. nekande a och pus, genit. podos, fot), zool. Se Bukfenor.
Apodia (af Grek. nekande a och pus, genit. podos, fot). Se Missbildning, sp. 95.
Apofthegmata, Grek. Se Kria.
Apogami (af Grek. apo, ifrån, och gamos, äktenskap), bot., ett först af de Bary (1878) användt namn, betecknar den förlust af förmåga till fortplantning på konlig väg, som inom växtriket är iakttagen i ett antal fall. — Ormbunkarnas fortplantning försiggår på det sätt att vid groningen af de sporer, som utvecklas på deras blad, uppkommer en liten enkelt byggd bål, ett prothallium. På dettas undersida utveckla sig könsorgan, dels hanliga, antheridier, dels honliga, arkegonier, och först genom befruktning af de senare uppkommer en ny ormbunksplanta. Prothalliegenerationen är sålunda ormbunkarnas könliga generation, genom hvilken den sexuella fortplantningen förmedlas. De Bary har emellertid visat, att hos några få apogama arter just denna könliga generations egentliga funktion bortfallit, i det att antingen alls inga arkegonier (Asplenium Filix mas var. cristatum) utvecklas, eller ock endast sterila sådana (Todea africana m. fl.). I dess ställe uppkommer på prothalliets undersida en liten upphöjning, ur hvilken ormbunksplantan utväxer. — Apogami är vidare känd hos Basidiomycetes och Ascomycetes bland svamparna, hvilka enligt Brefeld hafva förlorat förmågan att fortplanta sig på sexuel väg och numera ega endast vegetativ förökning genom sporer, konidier, klamydosporer etc. Detsamma är förhållandet med en del fanerogama växtarter, bland hvilka må nämnas pepparrot, rörvass (Phragmites communis), sockerrör, pisang (Musa paradisiaca), banan (M. sapientum) m. fl. Dessa växtarter fortplanta sig numera helt och hållet eller nästan helt och hållet på vegetativ väg. — Till apogami är äfven att räkna större delen af de fall, hvilka förr uppfattats såsom parthenogenesis, d. v. s. embryobildning af en obefruktad äggcell. Det mest
Källa: Project Runeberg ·
