Äpple

Äpple, hortik., frukten af äppleträdet, Pyrus malus, är otvifvelaktigt ett af de vigtigaste fruktslag, som allmänt odlas till nytta och njutning. Denna frukts köttiga massa är en omgestaltning af blomfodrets sammanvuxna pip och ej, såsom i senare tider af somliga botanister antagits, en utvidgning af blomfästet Man ser nämligen å många äpplefrukter under deras utbildning eller tillväxt 5 sömmar å äpplets yta, hvilka utmärka fogarna mellan de 5 foderbladen, hvarjämte anordningen af kärlen i 5 grupper i äpplet antyda en uppkomst af blad (se Äpplefrukt). Det har gått med äppelträdet som med de allra flesta sedan urminnes tider odlade växter: det har förlorat sitt ursprungliga fädernesland. Man har utan grund antagit, att äppleträdet skulle härstamma från Kina, men det är sannolikare, att det leder sina anor från några arter, som växa i mellersta och vestra Asien, måhända från trakterna söder om Kaspiska hafvet eller från Armenien, hvarifrån Europa har fått så många kulturväxter. Äfven detta är dock endast en gissning, men säkert är, att äppleträdet växer vildt i många land, äfven i Sverige, der »surapeln» icke är så alldeles sällsynt å ängsbackar i södra och mellersta delarna af landet upp till Gestrikland. — Bland de vilda äppleträden finnas äfven sådana, som hafva beskt smakande frukt. Emellertid har under århundradenas lopp genom odlingens inverkan en snart sagdt otalig mängd olika varieteter af äpplen uppkommit, hvilka skilja sig från hvarandra genom storlek, form, färg, fruktköttets beskaffenhet, arom, smak o. s. v. Likaledes hafva i Sverige åskilliga utmärkta äpplesorter uppkommit, bland hvilka må nämnas, såsom särdeles framstående, följande: Åkerö-äpple, Sparreholms- och Säfstaholms-äpple, det sedan lång tid tillbaka välkända Stenkyrke-äpplet och Rosenhägern samt de mindre utbredda Hörningsholms-, Kavelås-, Värnanäs- och Kesäters-äpplena. Särskildt förtjenar Ringstads-äpplet att omtalas, emedan det är en utmärkt rikt bärande fruktsort, ovanligt härdig, som kan odlas långt upp i Norrland, och den enda i Sverige odlade sort, som starkt påminner om det s. k. Baldwin-äpplet, hvilket hitförts från Amerika, och hvars odling under senare åren genom öfversändandet af ympqvistar blifvit införd och börjat småningom spridas i Sverige. Man kan efter mognadstiden och hållbarheten fördela de olika sorterna af äpplen i följande grupper, hvilka dock visa öfvergångar sinsemellan, nämligen 1) sommarfrukt (mogen i midten eller slutet af Aug. och i Sept.): Hampus, Astrakan (hvit, röd), Gryllenkrooks, Hvit gylling, Säfstaholms- och Oranie-äpple m. fl.. 2) höstfrukt (Sept–Okt.): Kafvelås (= Pott-äpple); Ringstads-äpple (hållbart till i Januari), Sparreholms-, Skarlakans-parmän (= Ölands kungsäpple) och Kesäters-äpple m. fl., 3) vinterfrukt (sent mogen eller mognar efter aftagningen och är hållbar under större delen af vintern, somliga slag ända till Maj): Grågylling (= vinter-Postaf), Gravenstein- (trädet något ömtåligt), Stenkyrke-, Kalmar glasäpple (= Spansk renett), Melonäpple, Åkerö-, Ribston- och Rosenhäger-äpple m. fl. — Åtskilliga äpplen sammanföras i grupper med anledning af formen eller någon annan gemensam egenskap. Så har man sammanfört i en grupp de bekanta astrakanerna, hvilka hafva ett lösare kött och i regeln helt eller delvis blifva halfgenomskinande, »klara». Denna egenskap tillkommer dock äfven åtskilliga äpplen, hvilka icke föras till Astrakanerna, t. ex. Oranie-äpplet och Säfstaholms-äpplet, likväl icke som regel, men under gynsamma somrar. Renetter benämnas regelbundet rundade äpplen med vanligen tjockt, icke sällan nästan läderartadt skal, som oftast har en enformig grön-gråaktig färg såsom omogna, hvilken färg hos svenska renetter vid mognaden öfvergår till grå-gul-brun och hos utländska vanligen till gråbrun. Många flere sådana grupper kunna anföras bland utländska äpplesorter, såsom Calviller, Rambour, Ribston, Parmän m. fl., om hvilka närmare underrättelser kunna inhemtas ur pomologiska handböcker. Den största i Sverige odlade äppiesort torde vara Alexander-äpplet, som har vacker färg, men för öfrigt icke värderas synnerligen högt. — Äpplefrukten bör plockas försigtigt från trädet, så att stötar undvikas, och uppläggas å hyllor i en luftig och sval fruktkammare, som dock bör vara frostfri. Under sådan behandling och förvaring hålla äpplena sig längre, och vinterfrukten genomgår sin eftermognad och blir först då rätt njutbar. — Kännedomen om äpplena och deras odling m. m. kallas pomologi (se d. o.) — Äpplen äro i friskt, torkadt och syltadt tillstånd en vigtig handelsartikel. De begagnas till födoämnen samt till beredning af äpplevin (cider), ättika och bränvin. Äpplet var hos grekerna en symbol af den sinliga kärleken och fruktsamheten, och det har spelat en rol äfven i mytologien (jfr berättelserna om Eris, Hesperiderna, Idun, syndafallet). — Om det. s. k. riksäpplet se d. o. O. T. S.