Arabien. Läge, gränser, naturförhållanden. Den stora arabiska halfön upptager sydvestra hörnet af Asien och sträcker sig från 33° 45' ned till 12° 22' nordlig bredd samt från 50° 30' till 76° 22' östlig längd från Ferro. Från kärnan af Asiens fastland skiljes Arabien i n.ö. af Persiska viken; södra kusten sköljes af Indiska hafvet; Röda hafvet bildar en naturlig gräns mot Afrika. Sistnämnda hafs utmynning i det Indiska genom sundet Bab-el-Mandeb ("dödsporten") har föga mer än 3 svenska mils bredd, och vid den smala, djupa hafsvikens nordliga ändpunkt sammanhänger A. genom näset vid Sues med det afrikanska fastlandet. Till följd af Arabiens öckennatur är det icke möjligt att med säkerhet fastställa detta lands nordliga gräns. En linie, dragen mellan de båda stora hafsvikarnas innersta ändpunkter och nära nog sammanfallande med den 30:de breddgraden, skulle kanske närmast motsvara den verkliga gränsen; men vanligen anses A. sträcka sig ej obetydligt högre mot norr. - Största längden blir enligt nyss antydda beräkningssätt vid pass 313 mil; af ståndet mellan de ofvannämnda hafsvikarnas nordligaste punkter kan anslås till omkr. 200 mil, men landets största bredd i ö. och v., från Djidda till udden Ras-al-Had, mäter minst 250 mil. Ytinnehållet beräknas till 57,330 qv.-mil och är således ungefär 1/8 af Europas.
Landet, såsom ett helt betraktadt, är till sin natur ett annat Afrika, ehuru i mindre skala. Dess nordligaste del, intill 28° nordlig bredd, är en tämligen låg slätt, genomdragen af kullar. Vid nyssnämnde breddgrad höjer sig den af busksnår höljda, ända till 9,000 f. höga bergskedjan Djebl-Sjammâr. Längre söderut vidtager en väldig högslätt, Nedsjed, med djupa svårtillgängliga klyftor och enstaka långdragna bergskedjor. Denna slätt sänker sig trappformigt mot de särskilda hafven för att närmast kusterna lemna plats åt jämförelsevis smala, ofta högst fruktbara remsor af lågland, Tehama. - A. eger knappast en enda större flod med ständigt flöde. Under regntiden förvandlas väl de nyssnämnda klyftorna till forsande bergströmmar, men öckenhettan uttorkar dem snart ända till sista droppen. Stora ansträngningar fordras derför af innevånarna för att genom regnvattnets sorgfälliga samlande och bevarande åstadkomma den konstgjorda bevattning, som på många ställen ensam håller växtligheten vid lif. Från öcknarna i det inre af landet hemsökas kusttrakterna esomoftast af den glödande samumvinden. Klimatet är, särskildt vid kusterna, odrägligt hett; icke ens nätterna bringa någon svalka. 38° Cels. om natten, 45° om dagen (i skuggan) är intet ovanligt. Högslätten företer naturligtvis andra förhållanden; till och med snö och is äro der ej alldeles okända, och regnet är ej häller så sällsynt.
Landets indelning. De ofvan meddelade allmänna grunddragen af Arabiens naturbeskaffenhet bestämma tillika den indelning, som från fordom varit den vanliga bland infödingarna. Vi hafva då först Nedsjed, högslätten i det inre; vidare denna slätts nordvestliga utsprång, Sinai-halfön; El-Hedjaz ("pilgrimslandet"), kuststräckan utmed Röda hafvet; Jemen, dennas sydliga fortsättning utmed Bab-el-Mandeb och Adenviken; Hadramaut, sydkusten; Oman, den östra kusten intill början af Persiska viken, och slutligen Lachsa, denna viks vestra strand. Af dessa landsdelar torde Sinai-halfön i det närmaste motsvara de gamle geografernas Arabia petræa (Steniga A.), Jemen och Hadramaut deras A. felix (Lyckliga A.) samt norra delarna af Lachsa och Nedsjed deras A. deserta (Öde A.).
Naturalster. Öfverallt, der de klimatiska förhållandena medgifva det och vattentillgång finnes, framspirar på Arabiens lågland och i dess dalar en utomordentligt yppig växtlighet. Verkliga skogar träffar man dock ingenstädes, men af trädslag förekomma bl. a. tamarinden, platanen, balsamträdet (mekka-balsam), fikon-, aprikos-, mandel-, palm- (utmärkta dadlar) och akacia-trädet (arabiskt gummi). Mest bekant bland Arabiens växter är dock kaffebusken, som odlas företrädesvis i Jemen på klippafsatserna upp till 3,000 fots höjd öfver hafvet. Åkerbruket omfattar odling af hvete, korn, hafre och durrha samt ris och majs. Förträffligt vin alstras ock. Af trädgårdsväxter böra särskildt nämnas melon, kurbits och andra gurkväxter, kassia, aloë, tobak och indigo. Den hvita liljan, utmärkta rosor och en myckenhet andra välluktande örter påminna ännu i dag om A. såsom "rökelsens" hemland. - Ur djurverlden må i främsta rummet nämnas den verldsbekante arabiske hästen, hvilken förekommer i synnerhet på slätterna norrut, der också rasen bibehållit sig renast; vidare förekomma kamelen, vildåsnan, hyenan, sjakalen, gasell- och antilop-arter, springrottan, apor, vilda hundar och kattor, vildsvin m. fl. Boskapsskötseln är obetydlig, hufvudsakligen inskränkt till får och getter. - Af foglar märkas perlhöns, rapphöns, fasan och vildgäss, örnen, falken och den egyptiske gamen; i öcknarna jagas strutsen; stork och pelikan träffas i mängd vid kusterna. - Land- och vattensköldpaddor förekomma i mängd. De väldiga, merendels från öster kommande gräshoppssvärmarna äro odlingens farligaste fiender. Korallref sträcka sig längs Röda hafvets kust; perlor fiskas i Persiska viken. - En grundligare undersökning af landet, hittills försvårad af öckennaturen och befolkningens främlingshat, torde kanske bringa i dagen mineraliska skatter af större betydenhet, än hvad vi nu deraf känna, hvilket inskränker sig till något silfver från Oman, dåligt jern i norra Jemen, basalt, blå alabaster, onyx och en mindre värderik smaragd. Men det torde ock hända, att A:s forntida rykte såsom guldets och ädelstenarnas, liksom rökelsens och vällukternas hemland, visar sig hafva framkallats af innevånarnas medlande handelsverksamhet.
Befolkningsförhållanden. A. antages vara bebodt af vid pass 5 mill. menniskor. Ett betydligt antal af dessa, och ur rasens synpunkt de förnämsta, föra ännu i dag, såsom för årtusenden sedan, nomadens lif. Araben är till hälften röfvare, till hälften herde. Den nomadiserande araben (beduinen) är stolt öfver sin påstådda härkomst från Abrahams son Ismael, och ännu gäller om dennes ättlingar det gamla: "hans hand emot hvar man och hvar mans hand emot honom." Hos den vid kusternas handelsplatser bofasta befolkningen har förbindelsen med främmande stammar alstrat en betydligt uppblandad ras, som, äfven under i många hänseenden gynsammare lefnadsvilkor, villigt erkänner beduinens öfverlägsenhet, t. ex. genom sedvänjan att anförtro sina söners uppfostran åt en eller annan af nomadstammarna i närheten.
De nomadiserande stammarnas lefnadssätt kan sägas vara typiskt för patriarkaliska förhållanden. I spetsen för stammen står en vald höfding, en sjeik eller sjeriff. (De höfdingar, som bära sistnämnde titel, äro profetens, Muhammeds, ättlingar.) Stammarna äro synnerligen många. Niebuhr namngifver öfver hundra, men hänför till deras antal åtskilliga, hvilkas vandringsplatser sträcka sig in på området mellan Eufrat och Tigris. - Ett framstående drag i arabens skaplynne är hans gästvänlighet. I många af städerna underhållas, på allmän eller på någon rik enskild mans bekostnad, härbergen, i hvilka resande kostnadsfritt erhålla bostad och lifsmedel. I förhållande till den ringare förmågan utöfvar beduinen under sitt tält af gethår en ännu större gästfrihet, hvilket dock ej hindrar honom att vid ett möte i öcknen utplundra samme främling, som nyss förut var hans gäst. Utom af de egentlige araberna bebos halfön af ett mindre antal medlemmar af andra folkslag, t. ex. judar, banianer (indiska köpmän), syrer, osmaner, negrer (slafvar) och en del européer. Dessa alla finnas dock samlade företrädesvis i de vid kusten liggande stora handelsplatserna, bland hvilka Maskat, Djidda och Mokka äro de mest betydande.
Handeln är förnämligast i utlänningars händer. Den har på de senare årtiondena åter uppblomstrat, sedan engelsmännen anordnade sin regelbundna förbindelse med Indien öfver Sues, och än mer har detta blifvit förhållandet efter öppnandet af Sues-kanalen 1870. Näringarna i allmänhet och särskildt konstfliten stå på en synnerligen låg ståndpunkt. Smide och väfnad af enklaste art samt garfning och något sadelmakeri äro nära nog de enda yttringarna af hågen för industri.
Ville man ställa sina anspråk på arabernas själsodling någorlunda i öfverensstämmelse med den kulturbild, som Arabiens språk och literatur åt oss bevarat, skulle förväntningarna blifva grymt svikna. Bland beduinerna finnes endast undantagsvis förmåga att läsa och skrifva; undervisningen inskränker sig till meddelandet af koranens enklaste föreskrifter. Något bättre är förhållandet i städerna. - Araben älskar dock i hög grad vältalighet och poesi. Talets konst anses oumbärlig för en höfding, och sagoberättaren är en gerna sedd gäst, såväl i nomadlägren som bland städernas mera förfinade befolkning.
Bland européer, som genom sina resor bidragit att skingra det mörker, som i mycket ännu höljer den arabiska halföns och dess befolknings förhållanden, böra nämnas Niebuhr, Burckhardt, Burton, Maltzan och Palgrave samt finnen Georg Wallin. j´J. H.
Arabiens äldsta historia förlorar sig i ett virrvarr af sagor. En yngre berättelse låter Ismael, Abrahams son med Hagar, vara folkets stamfader. Ehuru splittradt i många stammar, försvarade folket manligt sin frihet mot de babyloniske, assyriske, egyptiske och persiske eröfrarna, och Alexanders planer rörande ett krigståg till Arabien afbrötos af hans död. Under den följande tiden hände till och med, att arabiska furstar trängde upp mot norr och grundade riken i Kaldeen (Irak-Arabi, konungariket Hira) och Syrien (Ghassanidernas välde). De undanträngdes af romarna, hvilka äfven underlade sig nordvestra delen af Arabien. Men i Jemen bibehöll Himjariternas urgamla ätt sitt rike, och halföns inre var skådeplatsen för de sedan af Arabiens skalder besjungna ridderliga stamfejderna. Kristendomen och judendomen utbredde sig emellertid bland de arabiske stammarna och undanträngde i betydlig mån den gamla religionen, stjerndyrkan. Detta gynnade i hög grad Muhammeds uppträdande. Genom honom blef folket en enhet, och genom hans efterträdare, kaliferna, blef det ett verldshistoriskt folk, som till och med för en tid var en af den menskliga odlingens främste banérförare (se Arabisk literatur). Under denna arabernas glansperiod var dock moderlandet städse af ringa inflytande. Då, och sedan dess, har det för den muhammedanska verlden haft betydelse endast såsom varande profetens hembygd och derför att de heliga orterna Medina och Mekka - målen för de stora årliga pilgrimstågen - äro der belägna. Ur den politiska obetydlighet, i hvilken Arabien fullständigt nedsjönk efter kalifväldets fall (1258), reste det sig åter först genom Vahabiternas uppträdande i slutet af förra århundradet. Dessas försök att utbreda sig hämmades dock af Mehemed Ali i Egypten, hvilken 1818 i grund slog deras sultan och underlade sig vestra kuststräckan af Arabien. Då Mehemed Ali sedermera vid sina angrepp mot det turkiska riket trängdes tillbaka af de europeiska makterna, måste han äfven uppgifva väldet i Arabien. Den turkiske sultanen blef hans arftagare, men den makt han utöfvar i sina arabiska besittningar (Jemen och Lachsa vid Persiska viken) är nästan endast nominel. Vahabiternas rike bibehåller sig ännu i halföns inre; dess herskare, "konungen af Nedsjed", residerar i staden Rijâd. Stammarna i Djebl-Sjammâr styras af en vicekonung, som tillsättes af vahabiternas konung.