Äreminne

Äreminne, en numera urmodig form af akademisk vältalighet, utgörande en karakteristik af någon stor man med ensidigt lofprisande af hans förtjenster och öfverskylande af hans fel samt med uppbjudande af all retorisk konst och utsmyckning i framställningssättet. Äreminnets ursprung kan spåras tillbaka till antiken. Enligt Diodorus Siculus var det i Egypten öfligt, att presterna höllo inför det församlade folket loftal öfver aflidna konungar. Hos grekerna firades i kollektiva högtidstal krigare, som stupat för fosterlandet (t. ex. Perikles' tal öfver de första athenare, som föllo i peloponnesiska kriget), och hos romarna höllos minnestal öfver enskilda framstående personer (t. ex. af Valerius Publicola öfver Brutus, af Antonius öfver Caesar, af Nero öfver Claudius, af Marcus Aurelius öfver Antoninus, hvilka tal emellertid icke bevarats till efterverlden). Äfven såsom rent literärt och retoriskt arbete var äreminnet icke främmande för de gamle (se Panegyrik), och retorerna i Rom ända till slutet af 500-talet funno i panegyriken en säker väg till rykte och de stores gunst. Efter akademiers instiftande i det nyare Europa kom äreminnet till heders, hufvudsakligen i den form det hade fått under senromerska tiden, och gjordes till föremål för akademiska pristäflingar, i synnerhet i Frankrike. Sedan vältaligheten der länge strött underdånigt smicker för Ludvig XIV, egnade man den i stället åt prisandet af den klassiska forntidens ryktbara män, och arten bragtes till fulländning af A. L. Thomas (1732–85). Hos denne var en stoisk kärlek till frihet och dygd uppdrifven till en permanent hänförelse, som yttrar sig i en entonigt ståtlig och högtrafvande stil, ett hopande af abstrakta uttryck och konstlade omskrifningar, med undvikande af att nämna tingen vid deras rätta namn. Stilen utmärkes derjämte af sentensrikhet och utarbetning i de minsta detaljer. Arten kom högt i anseende, emedan den lämpade sig för framställning af upplysningsfilosofiens läror i en högtidlig och förnäm form. I Sverige odlades den först af A. J. von Höpken, men fick insteg i synnerhet genom Svenska akademien; Gustaf III vann sjelf stora priset med sitt äreminne öfver Torstensson, och kort derefter bragtes arten till fulländning af Lehnberg (se denne). Äreminnet hade ett estetiskt, idealiserande syfte, vida skildt från den osminkade historiska framställningens. Fylld af vördnad för sitt föremål, ville loftalaren icke uppehålla sig vid skuggsidorna, men framställa det betydelsefulla hos en stor man, renadt från tillfällighetens slagg. Emellertid är det svårt att vara i ekstas ett helt minnestal igenom, utan att detta sker på bekostnad af natur och sanning. Det vardt följaktligen af nöden att hemta anledningar utifrån, att införa episoder, målningar och liknelser, så att lätt nog formen blef förmer än innehållet.