Ärekränkning

Ärekränkning (injurie), jur., en handling, hvilken är straffbar såsom uttryck af ringaktning för en annan person eller såsom egnad att framkalla ringaktning för denne hos andra menniskor. Straffbestämmelser för sådana handlingar återfinnas i alla strafflagar. Hvad det är, som dervid skyddas emot missaktning, är en svår och mycket omtvistad fråga. Säkert är, att svaret å densamma måste utfalla olika för olika tider, ofta äfven med afseende å samma tid olika för olika land. Hvad den nuvarande svenska rätten beträffar, torde denna icke under verklig ärekränkning hänföra andra gerningar än sådana, hvilka innebära eller äro egnade att verka missaktning för någons sedliga värde. Hvad som endast och allenast innefattar ett underkännande af en persons begåfning, kunskaper, yrkesskicklighet o. s. v. blir icke att anse såsom någon ärekränkning. För öfrigt åtnjuter en persons sedliga värde ej i hela sin utsträckning rättsligt skydd emot missaktning. Moraliskt pligtig är man visserligen att behandla en person med all den aktning, som han förtjenar, och att afhålla sig från allt, som kan komma andra att underskatta hans förtjenster, men ärekränkning i juridisk mening blifva endast sådana handlingar, hvilka angripa det minimimått af sedligt värde, som erfordras, för att man skall vara att anse såsom en vanlig hederlig och ärbar menniska. — Såsom en särskild svårare art af ärekränkning framhålla lagarna vanligen den form deraf, som kallas förtal. Dermed förstås en beskyllning för en bestämd dålig handling, hvilken beskyllning framställes till eller i närvaro af andra personer än den, som är föremål derför. Den svenska strafflagens ärekränkningskapitel (16 kap.) egnar åt förtalet tvänne §§, af hvilka den ena handlar om beskyllningar för brott, den andra om utsättande af rykte om gerning eller last, som ej är straffbar enligt lag, men eljest menlig för någons ära, goda namn och medborgerliga anseende. I sistnämnda § talas derjämte om den, som utsätter rykte emot annan om gerning, som är menlig för hans »yrke, näring eller fortkomst», och, för såvidt dervid äfven afses rykten, hvilka ej äro nedsättande i sedligt afseende, straffas här något, som i sjelfva verket faller utom ärekränkningsbegreppets område. — Med hänsyn till den yttre form, hvari ärekränkningen eger rum, plägar man skilja emellan verbalinjurier, som ske i ord, realinjurier, som ske medelst handgripligheter, samt symboliska injurier, som ske genom bilder eller åtbörder. I afseende å gerningens inre sida har man af ålder inom teorien fordrat s. k. animus injuriandi, och denna fordran är fullt riktig, såvida dermed endast förstås, att gerningsmannen skall vara medveten om sin gernings egenskap att kränka annans ära. Deremot behöfver motivet ingalunda vara en önskan hos gerningsmannen att få sjelf visa eller hos andra väcka ringaktning för den person, som är föremål för ärekränkningen. Äfven den begår ärekränkning, som, t. ex. för att vinna ett vad, riktar ett ärekränkande tillmäle till en person, hvilken han i sjelfva verket alls ej vill något ondt. — Straffet för ärekränkning kan vid svårare former af förtal blifva straffarbete, men är i allmänhet fängelse eller böter (som här kunna gå upp ända till 1,000 kr.), i lindriga fall till och med blott böter. I regeln hör detta brott ej under allmänt åtal, utan kan åtalas blott af målseganden. — En särskild svårighet vid ärekränkningsbrottens legislativa behandling erbjuder frågan om betydelsen af en invändning att det nedsättande omdöme, som gerningen uttrycker eller är egnad att framkalla, öfverensstämmer med verkliga förhållandet, en s. k. exceptio veritatis. Det finnes naturligen ingen anledning att emot missaktning skydda ett annat sedligt värde än det, som verkligen existerar. Ingen kan hafva rättsligt anspråk på att behandlas och betraktas såsom bättre, än han verkligen är. I och för sig vore det derför det riktiga att låta ärekränkningsstraff uteblifva i alla sådana fall, der den missaktning, som gerningen innebär eller kan väcka, ej är mer, än hvad föremålet gjort sig förtjent af. Af farhåga för att eljest lemna ett öppet fält för skandalen hafva emellertid många lagar stadgat allahanda inskränkningar i rätten att vid åtal för ärekränkning bevisa yttrandets befogenhet. Särskildt går den svenska strafflagen mycket långt dervidlag. Den medgifver sådan bevisning allenast då det är fråga om beskyllningar för brott, och det enda tillåtna bevismedlet är en dom, hvarigenom den ifrågavarande personen förklaras skyldig till brottet. Har brottet ej varit föremål för domstols pröfning, kan under vissa förutsättningar beviljas anstånd med ärekränkningsmålet, på det att den tilltalade må blifva i tillfälle att åvägabringa en dom, som visar sanningen af hans beskyllning. All annan bevisning om det nedsättande omdömets berättigande är förbjuden enligt svensk lag. J. H–r.