Aren, Erik, länsman på Åland och anförare i ålänningarnas befrielsekrig 1808. Han föddes af bondeföräldrar d. 14 April 1772 i Finströms socken på Åland och blef 1802 länsman i sin hemsocken. Som sådan blef han, då ryssarna i April 1808 bemäktigat sig Åland, befalld att inom 24 timmar hafva sin sockens alla fartyg i segelbart skick och föra dem till öppet vatten, medelst rännor, som borde uppsågas i isen. Dylika order fingo äfven alla öfriga länsmän på Åland, under hotelse med förlust af lif och egendom, derest de ej inom utsatt tid till alla delar verkställt befallningen. Man vågade invända, att saken ju vore en ren omöjlighet, hälst isen flerstädes redan var så skör, att han ej bar folk. Svaret blef, att de motvillige skulle mista öron och näsa och sedan skickas till Sibirien. Goda råd voro nu dyra. Man grep sig an med det ogörliga, men endast på få ställen kunde befallningen till någon del verkställas. Äfven Aren misslyckades, och då vaknade i hans beslutsamma själ tanken på motstånd. Åt alla håll sände han till folket maning att resa sig mot fosterlandets fiender; öfverallt åtlyddes han med hänförelse. Inom otroligt kort tid voro stora skockar af stridslysten allmoge samlade. Enär ryssarna kort förut bemäktigat sig nästan alla bössor, väpnade man sig med afbarkade, hvässade trästörar. I spetsen för skarorna red den oförfärade A. jämte en ej mindre dristig man, pastorsadjunkten Henrik Johan Gummerus. På hufvudön, det s. k. "fasta Åland", låg blott en mindre trupp af fienderna (omkr. 120 man) under befäl af majoren von Neidhardt, hvilken inqvarterat sig hos kronofogden Taxen på Strömsvik. Bönderna sökte först öfverrumpla Neidhardt; men han grep till flykten, sannolikt varnad af sin värd. De i smärre posteringar här och der spridde ryssarna tillfångatogos utan synnerlig blodsutgjutelse. Äfven Neidhardt, som genom en af Aren utsatt postering vid Färjesundet hindrats att undkomma från ön, infann sig, efter trenne dagars kringirrande, halfdöd af hunger, på Finströms prostgård, der han gaf sig fången. Honom och de öfrige fångne ryssarna förde Aren öfver till Sverige. Konung Gustaf Adolf tilldelade honom högtidligen en medalj "för tapperhet i fält" med svärdsordens band samt rättighet att bära porte-épée och en gul ros på hatten. Sedan A. i Stockholm välkomnat sin vapenbroder Gummerus, hvilken emellertid slagit och tillfångatagit den ryska hufvudstyrkan, som befann sig i Kumlinge socken, återvände han till Åland. När konungen under krigets lopp sjelf besökte ön, gaf han A. audiens i Lemlands prestgård och tillförsäkrade honom en meritpension af 200 riksdaler banko årligen, hvilken summa A. ända till sin död uppbar af svenska kronan. Då Åland år 1809 intogs af ryska armén, flydde A. med hustru och barn till Sverige, men var nog djerf att i slutet af året återvända, försedd med kon. Karl XII:s eget lejdebref (på latin). Ryssarna aktade detta dock föga. A. skickades under bevakning hit och dit, men erhöll följande år (1810) tillåtelse att åter begifva sig till Sverige. Här fick han anställning som vikarierande länsman i Sollentuna härad af Stockholms län, med rätt till fritt tillträde vid hofvet. År 1821 tillät ryska regeringen honom att å nyo bosätta sig i sin hemort, der han i en intagande nejd vid norra stranden af Bjärströms träsk köpte sig en gård, på hvilken han, aktad och nöjd med sin lott, framlefde sina dagar ända till sin död, den 26 Sept. 1859. F.
Nordisk familjebok · första upplagan
Aren
Ämne: Finska kriget och krigare · Finländare
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 1 (1876), sp. 995–996 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗