Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Arktisk flora

Ämne: Allmän botanik och växtbegrepp · Växter och botanik

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 19 (1896), sp. 1864–1865 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Arktisk flora, bot., kallas polarlandens växtverld inom såväl Nya som Gamla verlden n. om den gräns naturförhållandena sätta för skogens uppträdande. Denna floras egendomliga prägel är under senare årtionden närmare studerad vid de många arktiska expeditioner, som utgått ej minst ifrån Sverige.

Den del af vår jord, der denna flora lefver, är Island, nordligaste Skandinavien och Ryssland, nordliga Sibirien och Amerika med Grönland samt de ögrupper, såsom Spetsbergen m. fl., hvilka ligga inom nu angifna område. Större delen af denna oerhördt stora areal utgöres af en fjällhed, som fullständigt saknar all trädväxt och der växtverlden ej ens förslår att fullständigt täcka marken. Växtindividen stå enstaka, mer eller mindre långt ifrån hvarandra, och mellan dem ser man den steniga, sandiga eller leriga undergrunden, hvilken i regel ger landskapet sin färg. Detta beror väsentligen på att värme saknas, men också för stora områden på den torra och kalla polar-vinden, som under vissa delar af året åstadkommer utomordentlig torrhet. Dessa bägge faktorer verka olika kraftigt och orsaka, att fjällheden får olika beskaffenhet på skilda ställen. Der naturförhållandena, t. ex. på Nord-Europas tundror, äro allra ogynsammast, uppstår en lafhed af skorplafvar (Lecanora tartarea). Annars är det oftast busklafvar, såsom renlafven (Cladonia rangiferina) och andra arter af detta slägte jämte slägtena Platysma, Cetraria, Alectoria o. a., som bilda det sparsamma växttäcket öfver nästan omätliga sträckor i det nordligaste Europa och Amerika. Mellan lafvarna krypa enstaka dvärgbuskar af kråkbär, dvärgbjörk, en samt några ljungväxter. Enstaka finner man individer af ett par kärlkryptogamer (Lycopodium) och monokotyledoner (Carex, Juncus, Aira, Nardus o. a.). Der förhållandena äro något gynsammare, komma de nyss nämnda växterna att dominera på lafvarnas bekostnad, och till dem sluta sig då särskildt Salices och buskartade ljungväxter (Andromeda tetragona, Arctostaphylos alpina, Azalea procumbens, Rhododendron lapponicum, Vaccinum, Ledum, Kalmia) samt fjällsippan (Dryas). Äfven örter, såsom bland gräsen arter af slägtena Poa, Festuca, Trisetum, Hierochloa och bland dikotyledonerna af slägtena Silene, Viscaria, Draba, Braya, Campanula, Papaver, Ranunculus, Saxifraga, Potentilla, Pedicularis m. fl., finnas enstaka inströdda i fjällheden. Sträckvis dominera dock mossor, på torrare ställen företrädesvis Polytrichum, på fuktigare hvitmossor (Sphagnum). Sådan, artfattig och enformig, ter sig i allmänhet de arktiska landens växtverld, men på mindre områden: i floddalarna, i bottnen på fjordarna, på solöppna, väl och jämnt bevattnade områden med god, lucker jord, utvecklar den sig till en oväntad frodighet och artrikedom. Det är hufvudsakligen blomstermattor, mera sällan gräsmattor, som på sådana ställen bildas med en mängd arter af särskildt de senast uppräknade, men äfven många andra slägten. Så har man t. ex. på Novaja Zemlja iakttagit fläckar, der, på en yta af endast några få qvadratmeter, omkr. 50 olika arter blomsterväxter funnits.

Växternas utseende och öfriga beskaffenhet äro till väsentlig grad beroende på de yttre förhållanden, under hvilka de lefva. Derför är ock den arktiska floran i hög grad underkastad en tillpassning för de extrema klimatförhållandena i polartrakterna. Sålunda äro med ytterst få undantag (Koenigia, Gentiana) alla växter fleråriga. Under den utomordentligt korta sommaren (1 1/2–3 månader) skulle ettåriga svårligen hinna fä mogna frön. Värmen måste begagnas, medan den finnes. Derför äro ock nästan alla vårväxter, d. v. s. stå från hösten med redan i knopp anlagda blommor, hvilka på några få dagar, »liksom med ett trollslag», växa ut, blomma, blifva befruktade och mogna sina frön. Sjelfbefruktning har ock vida större utbredning än i tempererade trakter, hvilket tydligtvis står i samband med insekternas sparsamma förekomst i höga norden. Äfven förökning på könlös väg spelar för en stor mängd arter en vigtig rol. De ofvan jord lefvande delarna af växterna krypa antingen utmed marken eller äro starkt tufvade. Vinden tvingar nog ofta till detta växtsätt, men äfven andra orsaker medverka, och dermed vinnas skydd mot för stark vattenförlust (transpiration) jämte det att växten kommer att vegetera i det mest uppvärmda luftlagret nära marken. De enskilda grenarna blifva vidare ofta mångåriga, ty i de ogynsamma förhållanden, under hvilka de lefva, drager det lång tid, innan så mycken näring blifvit samlad, att blomning kan ega rum. Bladen äro ock ofta öfvervintrande, städse gröna, hvilket gör, att näringsberedningen kan begynna genast med våren. De blifva också antingen läderartade eller tjocka och saftiga eller tätt höljda af ett filtludd, hvarigenom särskildt de på fjällheden växande skyddas mot den starka uttorkning, som der tidvis inträder. — Det är uteslutande, eller så godt som uteslutande, de vegetativa organen, som den af klimatet orsakade reduceringen till dvärgväxt träffar. Blommor och frukter blifva deremot fullt lika rikt utbildade till antal, storlek, färg m. m. som under sydligare luftstreck.

Under tidigare delen af den geologiska period (den qvartära), i hvilken vi lefva, hade den arktiska floran i samband med den då rådande istiden en vida större utbredning än nu. Som fossila fynd visa, lefde den då tidvis ej blott öfver hela Skandinavien, utan äfven i mellersta Ryssland, Tyskland, England m. fl. land. G. A.