Arnmödlingarna l. Arnungarna ("Örnungarna") är namnet på den märkligaste af Norges stormannaslägter under medeltiden. Som ättens hufvudsäte betraktades Giske (se d. o.) på Söndmöre; dessutom egde hennes medlemmar de stora godsen Austråt och Bjarkö. Stamfadern var, enligt gamla genealogier, Finvid "den funne", hvilken hade fått sitt binamn deraf, att han blifvit funnen i ett örnbo, der han låg insvept i silke. Hans sonson skall hafva varit den Arnmod jarl, efter hvilken ätten sedan fick namnet Arnmödlingarna. Dennes son Arne, hvilken omtalas såsom förste egaren till Giske, lefde på Olof den heliges tid och var dennes vän och länderman. Äfven Arnes söner Kalf, Finn, Torberg och Arne spelade en framstående rol i den tidens historia.
Från de båda sistnämnde härstammade ättens båda hufvudgrenar, Giske- och Bjarkö-ätterna.
1) Giske-ätten. Torberg Arneson, som var gift med en dotter till Olof den heliges mäktige fiende Erling Skjalgsson på Sole, var det oaktadt denne konung uppriktigt tillgifven, följde honom i landsflykt och deltog på hans sida i slaget vid Stiklastad, der han blef sårad. Hans dotter Tora blef 1047 gift med Harald Hårdråde och derigenom stammoder till den följande konungaätten. Af hans söner föll Eystein Orre 1066 i slaget vid Stanfordbridge. Den andre sonen, Ögmund, blef fader till Skofte, den förste norske korsfararen, hvilken under sitt korståg dog i Rom 1103. Dennes son, Pål Skoftesson, hade en mycket praktälskande hustru, Ragnhild, men spelade ingen framstående rol i det offentliga lifvet; deremot var Påls son, Nikolaus Kufung (d. 1217), en mycket betydande person under de inbördes striderna. Han utmärkte sig för en synnerlig trofasthet mot Magnus Erlingsson, men drog sig vid dennes död, 1184, sannolikt alldeles tillbaka från det politiska lifvet. I Kufungs ställe framträdde nu hans son Pål Flida, som bl. a. var en anhängare af Skule Jarl. Påls son, Peter, stod på Håkan Håkanssons sida, ehuru han också var misstänkt att hysa sympatier för hertig Skule. Giskeätten utdog 1265 med Peters son Nikolaus. Med hans dotter Margareta, som var gift med Bjarne Erlingsson, gick Giske gård öfver till den yngre Bjarkö-ätten.
2) Bjarkö-ätten. Arne Arnesson var liksom brödren Torberg en trofast anhängare till Olof den helige, oaktadt också han var gift med en dotter till Erling Skjalgsson. Då Olof återkom till Norge, slöt sig A. till honom och blef svårt sårad i slaget vid Stiklastad. Hans son Jon äktade en dotter till Tore Hund och ärfde derigenom dennes stamgods Bjarkö. Jons son var den från Magnus Barfots sista Irlandståg (1103) bekante Vidkunn Jonsson, hvilkens son Erling under de inbördes krigen tillhörde Magnus Erlingssons parti. Dennes son Vidkunn Erlingsson blef vid 18 års ålder (1183) dödad af Sverres anhängare. Med honom utdog ätten, och Bjarkö gick genom hans syster Ragnas giftermål öfver till lagmannen i Hålogaland Bjarne Mardsson. Från dem härstammade "den yngre Bjarkö-ätten", som sedermera äfven ärfde Giske.
3) Kalf Arnesson och Finn Arnesson stiftade inga särskilda grenar af ätten, men spelade deremot så mycket mer framstående roller i historien. Liksom fadern och bröderna började Kalf med att vara konung Olofs anhängare och hade också denne att tacka för att han genom gifte med enkan efter Ölve på Egge kom i besittning af dennes gård. Sedermera slöt han sig emellertid till Olofs fiender, var i slaget vid Stiklastad, der hans tre bröder kämpade på konungens sida, en af bondehärens anförare och skall sjelf hafva tillfogat konungen ett af de tre sår, som blefvo hans bane. Kalf blef dock snart missnöjd med det danska herradömet och förenade sig med Ejnar Tambaskälfvaren om att fördrifva den danske konungen och sätta Olofs son Magnus på tronen. Sjelfva hemtade de denne från Ryssland till Norge. Men då Kalf och Ejnar båda ville vara den unge konungens ledare, uppstod ett spändt förhållande mellan dem. Magnus kunde häller aldrig förlåta den förre hans andel i faderns död, och Kalfs ställning blef till sist så ohållbar, att han fann sig föranlåten att lemna Norge och begifva sig till Orken-öarna. Först många år derefter, sedan konung Magnus aflidit och Ejnar blifvit dräpt, kom Kalf tillbaka till Norge (1050), förlitande sig på den förlikning, som brodren Finn åstadkommit mellan honom och Harald Hårdråde. Försoningen var emellertid icke uppriktig å konungens sida, och redan år 1051, under ett tåg till Danmark, blef Kalf dräpt under omständigheter, som tydligt visade, att dråpet var en följd af konungens beräkning. Detta föranledde en fullständig brytning mellan konungen och Finn Arnesson, hvilken i det längsta hållit sig till Olofs ätt. Han hade följt Olof i landsflykt, kämpat vid sina bröder Torbergs och Arnes sida vid Stiklastad och der liksom de blifvit sårad. Han var då högeligen förbittrad på Kalf, men blef sedan fullkomligt försonad med honom och tog sin bostad på gården Austråt. Finns förhållande till konungarna Magnus och Harald var stundom icke rätt vänligt, ehuru han gjort i synnerhet den senare stora tjenster, och då brodren Kalf blifvit dräpt på Haralds anstiftan, lemnade han Norge och trädde i tjenst hos danske konungen, som gjorde honom till jarl och höfding öfver Halland. I slaget vid Nissa-ån blef Finn tillfångatagen af Harald Hårdråde, som likväl inom kort frigaf honom. Han tyckes hafva aflidit icke långt derefter. Han efterlemnade endast en dotter, Ingeborg (jarlamoder), som först var gift med Orkenö-jarlen Torfinn och sedan med en konung i Skotland. - Kalf och Finn kunna tillika med Ejnar Tambaskälfvaren betraktas såsom de mest framstående representanterna för den äldre norska ländermanna-aristokratien. Y. N.