Årsgång

Årsgång (Fornsv. ars ganger). 1. I dial. (»årgång») årets större eller mindre fruktbarhet, årsväxt, äring (»god årgång», »svag årg.»). — 2. Att gå årsgång var i Sverige en urgammal och på sina ställen, t. ex. i Småland, ända in i 19:de århundradets början qvarlefvande plägsed att genom nattliga vandringar, under hvilka vissa bestämmelser måste noga iakttagas, söka vinna kännedom om kommande tilldragelser under det följande året. De nätter, som bättre än andra lämpade sig för årsgång, voro Tomasmässo-, jul-, Stefansmässo-, nyårs- och trettondagsnatten, men äfven midsommarnatten och än mer Lucianatten voro tjenliga dertill. Vandringen ställdes alltid till någon kyrkogård. Årsgångaren borde ej hafva sett eld under samma dags lopp. Han måste vara fastande och besjälad af djupt allvar; han fick ej helsa på en mötande, ej tala, ännu mindre skratta o. s. v. Såg han grafvar uppkastas på kyrkogården, stundade farsot. Fick han se små män (dvärgar, nissar) bära sädes-kärfvar, eller såg han möss draga hölass, var god årsväxt att vänta. Hörde han det huggas i skogen, eller såg han väpnade män rida på vägarna, stod krig för dörren o. s. v. När någon sålunda på regelrätt vis hade gått årsgång i sju år, mötte han den sista natten han var ute i sådant ärende en ridande man (Oden?), som hade en runkafle i munnen. Var då årsgångaren nog modig och stark att rycka till sig denna kafle, vardt han med ens tillika en »klok», d. v. s. han hade vunnit kunskap om alla förborgade ting och kunde sia om framtiden utan att någonsin mer behöfva göra någon årsgång. Se Hyltén-Cavallius: »Wärend och wirdarne» (I, § 100).