Artur- l. Artus-sagan, rättare Artus-sagokretsen, utgör en hufvudafdelning af den europeiska medeltidens vitterhet och är behandlad i sånger ("lays"), i rimmade romaner och i prosabearbetningar.
1) Den historiske Artur var en af de britiske konungar, hvilka från Wales ledde motståndet mot de germanska folk, som invandrade till Britannien, sedan det romerska väldet hade blifvit upplöst. Som "stridernas ledare" hade han många brit-konungar under sitt befäl, och han lär efter flere lyckliga fälttåg hafva stupat omkr. midten af 500-talet. De wales'iske barderna togo derefter hans pris om händer, och sångerna om Artur och hans bragder spridde sig snart till fränderna i de britiska rikena på den nuv. franska kontinenten (Bretagne). Hos en krönikeskrifvare från midten af 800-talet (Nennius) har A. redan förvandlats från nationalhjelte till kristlig sagohjelte. Nennius låter honom nämligen resa till Jerusalem och derifrån hemföra ett kors, lika stort som Herrens eget och gjordt efter det såsom mönster, och detta kors förskaffade honom ytterligare segrar. En gång nedgjorde han ensam 840 fiender. De wales'iske och bretagniske barderna utvidgade ännu mera området för Artur-sagan genom att införa underbara episoder, t. ex. den om Källans fru, samt genom att med denna saga införlifva minnesrunor öfver andra sagohjeltar, t. ex. Peredur. Artur gällde mot slutet af den wales'iska sjelfständighetstiden som fosterlandets messias -- han var ej död, han skulle återkomma och befria sitt folk --, och kritiken har ansett det som en politisk fint. då en krönika från slutet af 1100-talet omtalar, att man på ett uppgifvet ställe återfunnit hans ben.
2) Den franske sagokretsens Artur. De underbare Artur-sångerna, hvilka nord- och sydfranska trouvérer hörde af bretagniska barder, återgåfvos af dem i deras egna dialekter och infördes så i deras sång-repertoar, med oupphörliga förändringar och tillägg. Då de normandiske hertigarna eröfrat England samt förenat detta land och en betydlig del af Frankrike under en gemensam spira, uppstod vid midten af 1100-talet, under den engelsk-normandiske konungen Henrik H:s långa regering, en vitter blomstringsperiod, då upptecknade och versifierade Artur-sagor qyällde fram i den franska literaturen. Ehuru oftast utgångna från England, skrefvos sagorna dock på franska och i en form, som tros påverkad af bardernas: jambiska rimpars-rader, i en senare tid kallade knittelvers. Derifrån omarbetades många af dem i 13:de, 14:de och 15:de årh. till prosa-skrifter och ingingo från den franska i de tyska, spanska, engelska, italienska, isländska, danska, norska och svenska literaturerna, hvilkas prydnad de utgjorde under hela medeltiden, hvarefter mångfaldiga sagobrott nedgått i de ännu fortlefvande folkböckerna. Konung Artur blef nu en medelpunkt för en samling riddare-, fe- och kristen-sagor, hvilka hade sin kristlig-vidskepliga sida i myten om saint-graal och det för dess återvinnande under Arturs chefskap bildade riddareskapet af runda bordet, sin
verldsligt-poetiska i kärleksbedrifter och tap-perhetsunder. Saint-graal är Jesu egen nattvardskalk, som Josef af Arimatia hade fört med sig till Britannien, der han verkade som apostel. Saint-graal är dock icke endast kalken, utan ock "sanguis realis", det blod som flöt ur Jesu sida och som af Josef uppsamlades i kalken. Äfven den lans, med hvilken man uppstack den korsfästes sida, medfördes af Josef. Dennes efterkommande förlorade slutligen dessa dyrbarheter - om sättet finnas skiftande berättelser - och Artur, en bland ättlingarna, samlade riddarna af det runda bordet (nattvardsbordet) för att med deras hjelp återvinna det förlorade. (Dessa riddares antal uppgifves till 12 och till 150 - alla namngifna.) Hos Artur, på Karidol, der han stundom höll hof, församlades då flere eller färre af riddarna och förtäljde sina äfventyr, drabbade tillsammans med afundsmän, belönades, straffades o. s. v. Ändtligen upptäckes graal; han gör några underverk och upptages sedan till himmelen. Slutet förlägges jämväl till Indien. Artur och hans kämpar förlänas med odödlighet. Den mystiske delen af sagan är dock den minst bearbetade; flere äro bearbetningarna af de delar, som behandla kärleks-äfventyr och ridderskap. Ur dem båda försvinner Arturs person som hufvudfigur; än den ene, än den andre af kämparna intager hans plats.
3) Artur-sagorna. De äldsta walesiska uppteckningarna äro jämförelsevis nya. De förvaras i Jesus' college i Oxford i en handskrift, kallad "Hergesfs röda bok". Hennes innehåll är utgifvet under titeln "Mabinogion".
De förnämsta franska (tyska o. s. v.) Artur-sagorna äro följande: Roman de Samt graal af Kob. de Borrow, Roman de Brut, Roman de Merlin, Roman de Lancelot af Chrétien de Troyes, Roman de Tristan (en af de bästa i Artur-kretsen), på tyska bearbetad af Gotfr. von Strassburg (Roman om Tristans fader, Me-liadws, och hans son, Tsaie le triste), Ivan lejonriddaren, af Chrét. de Troyes, på tyska af Hartmann von der Aue, på svenska 1303 genom drottning Eufemias försorg; vidare Hertig Fredrik, på svenska 1309 genom drottning Eufemias försorg, senare omskrifven på danska, på andra språk nu förlorad; Perceval (Peredur), en af de berömdaste, af Chrét. de Troyes, på tyska af Wolfr. v. Eschenbach (med fortsättning i Piturel, i hvilken graal kommit till Indien), Lohengrin (Gotfrid aj Bouillon, svanriddarens ättling), Vigolais 1. Giglan, Gawairis son, Perceforest (ett hufvudverk för det ridderliga ceremoniväsendets historia), Giron le Courtois, samman-arbetningarna Stora Artus och Lilla Artus: dessutom öfver 20 äldre och yngre riddareböcker och kanske ännu flere i outgifna handskrifter från medeltiden. H. W.