Babianer (slägtet Cynocephalus. af Grek. kyon, hund, och kefale, hufvud, apor med hufvud likt hundarnas), zool., kallas de både till utseende och lynne otäckaste bland alla apor. Näst gorillan och orang-utangen äro de egentlige babianerna de störste bland de smalnäsiga aporna, och bland dessa kan endast gorillan tafla med dem i styrka och ursinne. Såsom det zoologiska slägtnamnet angifver, utmärka sig babianerna genom sin förlängde nos, med nästan rätvinkligt mot öfversidan nedskjutande sidor, hvilket ger den en viss likhet med hundarnas. Tandbeväpningen täflar i styrka med de större rofdjurens. och en gammal babian-hane, med sina stora hörntänder, fruktar ej strid med en leopard. Ögonen, som ligga djupt under den framskjutande ögonbryns-kanten, påtrycka ansigtet prägeln af vildhet och list. Kroppen och lemmarna äro satta och starka. Sittknölarna och könsdelarna uppsvälla, i synnerhet under brunst-tiden, som dock för hannarna tyckes vara beständig, på ett rent af ohyggligt sätt. Deras fyrfota gång är trög, då de känna sig trygga för all fara. De vagga då med bakkroppen på ett konstigt sätt, och svansen, som slutar med en tofs, bära de i en löjlig, men på samma gång utmanande S-formig krökning. Skrämda eller i raseri rusa de å stad i vildt galopp. Oftast förekomma de i stora skaror, stundom i tusental. Deras egentliga hemland är i Afrikas bergstrakter. Sällan och ogerna uppstiga de i träd. Deras föda består hufvud sakligast af rotfrukter, lök, gräs och nedfallna frukter; dock äta de begärligt äfven insekter, spindlar, t. o. m. skorpioner, myror och snäckor. Som de oförskämdaste tjufvar angripa de åkrar och trädgårdar. Vid sådana tillfällen utställa de vakter och veta att väl skydda sitt återtåg. De enda dygder, som man velat tillerkänna babianerna i deras fria tillstånd, äro föräldrakärlek och kamratskap. Trots deras vilda sinne kunna de emellertid i ungdomen tämjas och lära hvarjehanda konster - i södra Afrika lära de t. o. m. användas till att uppleta vatten i ödemarkerna -. men med åldern återkommer deras naturliga obändighet.
Till de egentlige babianerna hör den i Arabien och Etiopien lefvande peruk-apan, (Cy-nocephalus hamadryas), som af de gamle egypterna hölls i helig vördnad och som på deras minnesmärken är afbildad t. o. m. såsom domare öfver de döde. I bibeln kallas hon koph. Hon är askgrå, med köttfärgadt ansigte och blodröda sittknölar. På kinderna har hon skägg; hannen har äfven på bröstet en yfvig man. En liknande man har ge l ad an (C. ge-lada), som lefver i Abessinien. Utan man äro tsjakma (C. porcarius) i södra Afrika och den brun e
(rödgulc) babianen (C, sphinx: se fig.), som lefver i det tropiska vestra Afrika och är den för styrka och vildhet mest beryktade egentlige babianen. I sistnämnda trakt och med samma rykte lefva man drillen (C. mormon) och drillen (C. leu-cophceus). hvilka äfven äro att räkna till babianerna, ehuru de skilja sig från de föregående genom sin korte svans. I synnerhet har man-drillen gjort sig fruktad, der han i stora hopar lefver i Guinea. Hans ansigtsfärg gör honom också till en af de fulaste aporna: de uppsvällda kinderna äro blåa, och nosen är röd. Drillen deremot har helt och hållet svart ansigte. På Celebes lefver en svart babian (C. niger], på hvilken håret i nacken utskjuter i en tofs. Han skiljer sig emellertid från de egentlige babianerna genom sin smäckrare kroppsbyggnad, sin korta näsa, som ej räcker till nosens spets, och sin ytterst obetydlige svans. De fleste af de här nämnde babianerna, i synnerhet C. lia-
madryas, spliinx och mormon, förekomma rätt ofta i Europas zoologiska trädgårdar. F. A. s.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.
