Båge. 1. Geom. En del af en kroklinie. En båge är alltid större än den räta linie (korda), som förenar hans ändpunkter. Att
finna längden af en båge, d. v. s. att angifva den räta linie, som har samma längd, kallas att rektifiera bågen. Teorien derför kan man studera i tillämpningen af integralräkningen.
2. Musikt. Ett krökt streck, hvilket sammanbinder noter af samma eller olika tonhöjd. I förra fallet betecknar det, att den efterföljande tonen icke skall anslås, utan den föregående qvarligga (hållas ut) under den andras hela tidsvärde; i senare fallet betecknar bågen, att föregående not eller noter icke få släppas, förrän i och med detsamma den efterföljande anslås. Jfr Legato. A. L.
3. Krigsv. Ett af de äldsta skjutvapen historien känner, bestående af den egentliga bågen (af något spänstigt träslag eller ock af fiskben eller stål) samt af den mellan dennes ändar löpande strängen af tvinnade tarmar eller senor. Bågen var ofta af en manslängd, och dess pil mätte stundom ända till 1,2 m. (4 f.). Detta
slags vapen nyttjades i forna tider i Asien, kom derifrån till grekerna och romarna samt brukades på slagfälten ännu under medeltiden, i synnerhet af hunner och mongoler. I slutet af denna tid gjorde sig i synnerhet de engelske bågskyttarna ryktbara. Med bågen kunde ofta vinnas en skottvidd af 200--300 m. (670--1000 f.). Detta vapen förekommer ännu bland vilda folk. C. O. N.
4. Byggnadsk. Namn på de kroklinier af olika former och bildningssätt, efter hvilka den inre hvälfningen (intrados) i ett hvalf är bildad. Den arkitektoniska bågens vanliga former äro:
A) Randbågar, hvilka utgöras af en större eller mindre del af cirkelbågen och för hvilka således finnes blott ett enda centrum.
a) Fulla l. Romerska rundbågen, som utgöres af en halfcirkel (fig. 1).
b) Stickbågen l. Segmentbågen, som är mindre än halfcirkeln och kan vara antingen hög (fig. 2) eller flat (fig. 3). Den flata stickbågens gräns blir den s. k. raka l. horisontella bågen, hvilken, strängt taget, icke är någon båge.
c) Runda hästskobågen, som är större än halfcirkeln (fig. 4).
d) Förhöjda l. Styltade rundbågen, hvars skänklar hafva en lodrät fortsättning (fig. 5).
e) Till rundbågarna räknas äfven den Elliptiska bågen l. Tryckta rundbågen, som utgöres af en elliptisk båglinie (fig. 6).
B) Spetsbågar, hvilkas båda skänklar hafva hvar sin medelpunkt. För dessa bågar finnas således två centra.
a) Liksidiga spetsbågen, i hvilken vinkeln (v) är lika med 60° (fig. 7).
b) Lansettformiga spetsbågen l. Lansettbågen, i hvilken vinkeln är mindre är 60° (fig. 8).
c) Tryckta spetsbågen, i hvilken vinkeln är större än 60° (fig. 9).
d) Förhöjda l. styltade spetsbågen, hvars skänklar hafva en lodrät fortsättning (fig. 10).
e) Spetsiga hästskobågen (fig. 11). f) Omvända spetsbågen (fig. 12).
C) Sammansatta l. Blandade bågar, i hvilka hvardera skänkeln består af flere än en båglinie. För dessa finnas således flere än två centra.
a) Korgbågen (rättare Korggrep-bågen), hvars båglinie är sammansatt af flere cirkelbågar, hvilka öfvergå i hvarandra, så att de i sammanbindningspunkterna hafva samma tangent (fig. 13).
b) Köl-, Kil- l. Sadelbåyen (Asneryggen), hvars skänklar bestå af dubbla bågar, hvilka äro nedtill konvexa och ofvantill konkava och således hafva fyra centra (fig. 14, 15). Af dessa är den i den engelska gotiken förekommande s. k. Tudorbågen en tryckt form (fig. 16).
c) Karnisbågen (fig. 17). Denna särdeles inkonstruktiva bågform förekommer i den franska gotiken.
d) Runda och spetsiga väpplings- l. klöfverbladsbågar, med tre blad (två "näsor"; fig 18, 19), med fem blad (fyra "näsor") och med flere än fem blad (Solfjäderbåge; fig. 20).
Med båge (hvalfbåge) menas äfven den, vanligen af trä gjorda, hvalfstomme, på hvilken hvalfvets stenar stödjas, under det murningen
pågår. Derjämte nyttjas ordet båge stundom i st. f. murbåge, hvalf-ring, stärk-ring. Se Hvalf.
5. Fys. Voltas båge. Se Elektriskt ljus.