Baner-Banff.
1516
drog sig med dem undan de förföljande sach-sarna - som i Okt. 1635 "började kriget - uppför Elbe till Mecklenburg, der hans återtåg tryggades genom Kuthwens seger vid Dömitz. Nu fick han förstärkningar från Preussen och inföll, Jan. 1636, härjande i Sachsen. För en förenad kejserlig-sachsisk här måste han väl åter draga sig mot nordvest, men lyckades i Sept. s. å. slå den öfverlägsne fienden vid Witt-stock - en seger, som i väsentlig mån ersatte förlusten vid Nördlingen. Nu rensade Baner Hessen från fiender, vände sig derpå till Thii-ringen och Sachsen och lade sig i "början af 1637 i ett fast läger vid Torgau, der han i fyra månader höll fiendens krafter "bundna. Allt större fientliga skaror samlades emellertid omkring honom, och hans belägenhet blef till sist ytterst svår: hans här utgjorde 14,000 man mot fiendens 40,000. Då var det, som Baner företog sin "underliga retirade" till Pommern, hvilken bragd mer än någon annan gjort hans namn berömdt i krigshistorien. Utspridande att han tänkte draga sig åt Erfurt, bröt han d. 19 Juni upp mot nordöst, gick öfver Elster, Spree och Öder och stod redan d. 26 Juni vid Landsberg, der han tänkte öfvergå Warthe. Han väntade att der möta en svensk här under Herman Wrangel, men i stället finner han på andra stranden den kejserlige generalen Gallas med hela hans här, som vid underrättelsen om Baners marsch hade skyndat att på en kortare väg genskjuta honom. De kejserlige anförarna jublade: nu ansågo de sig "hafva Baner i säcken"; men denne skulle visa, att de "glömt knyta till den". Han sände sin egen hustru jämte andra förnäma fruar in på polskt område, lät fienden veta, att han sjelf med sin här tänkte följa efter för att öster om Landsberg gå öfver Netze, förledde derigenom Gallas att skicka starka skaror österut och återkalla sina trupper vid Öder, skyndade sjelf med sin här åt vester, gick för andra gången öfver Öder, ilade så efter venstra Oderstranden åt nordvest och förenade sig d. 4 Juli lyckligen med Herman Wrangel, hvarpå båda härförarna undan den förföljande Gallas drogo till Stettin. Genom detta lysande återtåg, hvarom Eichelieu yttrade, att det kunde jämföras med de ärorikaste historien vet att omtala, var Baners här räddad. Men de svenska eröfringarna utom Pommern gingo nu till störste delen förlorade, och äfven detta land kunde B. under den följande delen af året endast med största möda bibehålla mot Gallas' öfvennakt. Först året derpå, sedan han fått förstärkningar i penningar och trupper, kunde han åter gripa till offensiven. I Juli 1638 öppnade han fälttåget, rensade inom kort Pommern och Mecklenburg från fiender och tvang Gallas att med en upplöst här gå tillbaka till Böhmen. I början af 1639 trängde han in i Timringen och Sachsen, slog i April en kejserlig-sachsisk här vid Chem-nitz och bröt in i Böhmen, der han under härjningar och bran d skattningar stannade hela året. Först i Mars 1640 drog han derifrån och förenade sig vid Erfurt med den forna Aveimarska hären under hertigen af Longueville; men tve-
drägt och brist gjorde, att de förenade härarna intet kunde uträtta, utan måste vika tillbaka steg för steg, till dess de i midten af Nov, stodo vid mellersta Weser. För att ersätta hvad som under detta fälttåg gått förloradt beslöt Baner sig för en djerf kupp. Tyske riksdagen var samlad i Eegensburg, och Baner tänkte öf-verrumpla staden. I Dec. 1640 bröt han uppy skyndade i ilmarscher söderut och stod i början af Jan., förenad med weimarska hären, framför staden. Kejsaren vidtog emellertid kraftiga försvarsanstalter, och då den tillfrusna Donau till följd af töväder gick upp, var planen omintetgjord. Skild ifrån den franska hären, lade B, sina trupper i qvarter mellan floden Naab och Böhmerwald. Der låg han i två månader. Under tiden samlades i tysthet de kejserliga härarna och bragte honom i yttersta fara, men å nyo räddade han sig genom ett mästerligt återtåg: öfver Böhmenvald och Erzgebirge till Sachsen. Derifrån fortsatte han sitt tåg mot nordvest, men insjuknade på vägen och dog d, 10 Maj 1641 i Halberstadt.
Johan Baner har förtjensten af att, under den tid då det såg som mörkast ut för Sveriges sak i Tyskland, hafva återställt och uppehållit den svenska vapenlyckan. Hans ansträngningar banade vägen för Torstenssons lysande segrar. Såsom fältherre utmärkt i synnerhet för rådighet i faran och af fienden fruktad särskildt för de snabba och oväntade rörelser, med hvilka han öfverraskade och gäckade sina motståndare, skall han enligt Gustaf Adolfs eget omdöme varit den skickligaste bland de månge utmärkte härförare denne konung bildade. Ingen hade efter Gustaf Adolfs död hären så i sin makt som B. Men deruti var han den store konungen olik, att han lemnade sina soldaters roflystnad alltför fria tyglar, och han bidrog derigenom att gifva kriget den förfärliga gestalt, som det äfven å svenska sidan fick efter Gustaf Adolfs död. Hans fel som menniska voro öfverinod och stark benägenhet för sinliga njutningar,, hvilken också till sist blef hans död. o. A.
5. Baner, Gustaf Adam, den s. k. "Dulle-Banér" (af toll, diill, tokig), hvilket namn hans^ samtid gaf honom för hans otyglade uppförandes skull, var den förres son och föddes 1624. På grund af sin faders förtjenster blef han grefve 1651, anställdes 1653 som öfverkammar-herre vid Kristinas hof och blef sedermera öfverste för gardet samt riksstallmästare. Hansobändiga våldsamhet och fullkomliga brist på hyfsning gjorde honom emellertid snart omöjlig till vigtigare offentliga värf. Äfven hans enskilda lif var i hög grad tadel vardt. Han blef genom sina galenskaper en visa öfver hela landet och vann sålunda en ryktbarhet af helt annat slag, än hans store fader eger. Tillfälligtvis kom B. att spela en politisk rol under riksdagen i Upsala 1675, då han användes såsom redskap af det parti, som ville störta riks-kansleren (M. G. de la Gardie), ehuru det ickelyckades deri. B. dog i Stockholm 1681 och slöt sjelf sin grefliga ätt.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.