Baner, svensk adlig ätt, hvars förste historiskt märklige medlem var riksrådet Eskil Isaksson till Vengarn, hvilken var samtida med Karl Knutsson och Sten Sture d. ä. Hans dotter Sigrid var mormoder till Gustaf I. Den ene af hans söner, riksrådet Nils Eskilsson till Djursholm (hvilket gods sedermera ända till 1813 innehades af slägten B.), var en tapper höfding, hvilken sommaren 1520 i spetsen för Nerikes allmoge började en resning emot Kristian II. På uppmaning af biskop Mattias i Strengnäs inlät han sig dock i underhandling med denne konung samt blef vid Stockholms uppgifvande inbegripen i den frid och förlikning, som då kom till stånd. Derefter begaf han sig öfver till Finland, men blef der, d. 16 Dec. sistnämnda år, jämte Hemming Gadd, på Kristians befallning halshuggen vid Raseborg. Hans son, riksrådet Axel Nilsson, dog 1554. Dennes barn antoge slägtnamnet Baner (i början skrifvet Banner och Baner). Af hans fyra söner blefvo Sten och Gustaf (se nedan) halshuggna i Linköping 1600. Den förre dog barnlös; från den senares andre son, Per (se nedan), härstammar den ännu lefvande, sedan 1651 friherrlige grenen af ätten. Gustaf B:s fjerde son, Johan (se nedan), efterlemnade sonen Gustaf Adam (senedan), hvilken 1651 blef grefve; men den grefliga ätten utdog med stiftaren sjelf 1681. E. T.
1. Baner, Sten, statsman, föddes 1546 och var son af riksrådet Axel Nilsson (se ofvan). Han sändes tidigt utrikes för att förvärfva den högre bildning, som på hans tid börjat blifva ett behof för den svenske adeln, och vistades en tid (1558) vid Kostocks universitet. Redan under Erik XIV:s regering intog han en framstående plats i samhället, men ådrog sig denne konungs misstankar. Under förföljelserna mot Sturarna (1567) undgick han endast genom en slump att dela dessas öde. Erik hade nämligen befallt, att alla de i Upsala fångne herrarna, utom "herr Sten", skulle dödas, och vakten, som var oviss om dermed menades Sten Baner eller Sten Lejonlmfnid, hvilka båda befunno sig i
48* fängelset, lät båda lefva. 1568 deltog Sten B. i det danska kriget, men "blef tillfångatagen af Daniel Rantzau, för hvilken han i ett "bakhåll vid Flishult skulle stänga återvägen till Danmark. Efter Eriks fall steg hans inflytande ännu mer. Vid Johans kröning (1569) blef han slagen till riddare och erhöll derefter äfven plats i rådet samt fick flere förtroendeuppdrag. B. hyllade strängt aristokratiska grundsatser och var en verksam medlem i den krets af framstående och mäktiga stormän, som vid denna tid täflade med Gustaf Vasas söner om inflytande på fäderneslandets öden. Till några "brottsliga stämplingar mot konungahuset och arfföreningen synas dock hvarken han eller hans vänner hafva gjort sig skyldiga; men deremot låter det sig ej förnekas, att dessa herrar för medeltidens stormansvälde hyste en förkärlek, som kunnat blifva farlig för den nya samhällsordning, som Gustaf Vasa grundat. Under början af Johans regering var förhållandet mellan konungen och herrarna det bästa, enär Johan förnämligast hade dem att tacka för sin krona och behöfde deras stöd under sina tvister med hertig Karl. Denne, som ansåg sig tillbakasatt för dem och härmades öfver det stöd, som de lemnade konungen mot honom, fattade åter tidigt till dem ett misstroende och en ovilja, hvaraf äfven Sten B. vid åtskilliga tillfällen fick röna prof. Genom mötet i Reval 1589 förlorade emellertid B. och hans vänner äfven Johans ynnest, då de vid detta tillfälle omintetgjorde hans plan att till Sverige återföra sin son Sigismund, hvilken 1587 blifvit konung i Polen. De utstöttes nu ur rådet och anklagades för att hafva vållat oenigheten mellan konungen och hans broder samt att hafva stämplat till Vasa-husets förderf m. m., men de kunde ej öfverbevisas. Först på sin dödsbädd kunde Johan förmås att meddela dem sin förlåtelse, hvarpå äfven hertig Karl med dem ingick förlikning samt återinsatte dem i deras ämbeten. Under den närmast följande tiden stod Sten B., liksom hela det högadliga partiet, troget på hertigens och ständernas sida under dessas sträfvan att förebygga Sigismunds katolska omvändelseplaner, och då Sigismund 1594 återvändt till Polen utan att nöjaktigt hafva ordnat regeringen under sin frånvaro, var B. en af de rådsherrar, som öfver-enskommo med hertig Karl, att han och de skulle tillsammans förestå regeringen, med hertigen såsom riksföreståndare. S. å. utnämnd till underhandlare med Ryssland, deltog B. 1595 i af-slutandet af freden i Tevsin, men hemkom der-ifrån nog tidigt för att öfvervara den riksdag, som hertigen s. å. sammankallat till Söderköping. Från denna tid började emellertid B. och hans vänner, som med oro sågo hertigens växande makt och djerfva åtgöranden, att närma sig konungen, och då Karl på grund af Söderköpings riksdagsbeslut ville med vapenmakt betvinga Sigismunds trogne anhängare Klas Flem-mrng, hvilken såsom ståthållare i Finland ej rättade sig efter den svenska regeringen, uppstod mellan hertigen och herrarna en fullständig brytning. Slutligen, då Karl mot konungens och rådets vilja 1597 hållit en ny riksdag
i Arboga, flydde Sten Baner, Erik Sparre och Göran Posse samt sedermera äfven Gustaf Baner och Ture Bjelke till Polen, uppmanande Sigismund att med vapenmakt göra slut på hertigens välde. Genom slaget vid Stångebro, 1598, misslyckades likväl detta, och B. tillika med de öfrige afvikne rådsherrarna utlemnades till hertigen, för att af honom hållas i förvar, tills deras sak blefve afdömd på en riksdag, inför främmande, af båda parterna inkallade sändebud. Då Sigismund i strid med sitt löfte återvändt till Polen, infunno sig väl ej några sändebud på hans vägnar, men Karl var dock ej derför hugad att låta de fångne herrarna blifva ostrafFade, enär han ansåg dem såsom den egentliga orsaken till det inbördes kriget och den deraf uppkomna faran för rikets protestantiska tro. På en riksdag i Linköping 1600 nedsat-tes en domstol öfver Sigismunds förnämste anhängare; de, som erkände sig brottsliga, fingo nåd, men Sten och Gustaf Baner, Erik Sparre och Ture Bjelke, som vidhöllo sin oskuld och protesterade mot domstolens befogenhet, dömdes - förnämligast såsom de der fört utländsk här mot sitt fädernesland - att mista lif, ära och gods. Fåfänga voro alla försök att hos hertigen utverka deras benådning, och den 20 Mars 1600 föll Sten Baners hufvud för bödelssvärdet. S. B.
2. Baner, Gustaf, den föregåendes broder, statsman, föddes 1547 på Banérarnas gamla stamgods, Djursholm, på hvilket han sedermera vanligen bodde. Jämte sin broder Sten var han 1558 inskrifven vid Rostocks universitet och fick liksom denne en vårdad uppfostran. Hans verksamhet i det allmännas tjenst började under Erik XIV:s regering, i det han 1564 blef fänrik och 1567 anförare vid konungens lifFana. I det uppror, hvarigenom Erik störtades, deltog B. verksamt såsom hertigarnas anhängare, och allt ifrån den tiden spelade han en framstående rol i det politiska lifvet. Redan 1569 kallar Johan honom i en skrifvelse sitt råd och sin hofmarskalk, och vid kröningen s. å. mottog han riddareslaget.
Under den tid af Johans regering, då rådsherrarna åtnjöto dennes ynnest, användes B. i flere vigtiga uppdrag och sändes bl. a. 1573, jämte Hogenskild och Klas Bjelke, till Polen för att utverka Johans val till konung i detta land, hvilket företag dock misslyckades. Såväl genom sin börd som genom sitt giftermål (1581) med Kristina Sture tillhörde Gustaf B. blomman af landets aristokrati och delade äfven de politiska asigter, som vid denna tid gjorde sig gällande inom den svenske högadeln. Genom händelserna i Reval 1589, i hvilka han tog en liflig andel, ådrog han sig Johans onåd och måste under de återstående åren af dennes regering, beröfvad sin plats i rådet och sina förläningar, utstå åtskilliga förföljelser. Efter Johans död insattes han af hertig Karl åter i sitt ämbete och blef sålunda medlem i den af hertigen och rådet bestående regering, som under Sigismunds frånvaro i Polen utgjorde den svenska riksstyrelsen. Vid den slutliga brytningen mellan hertigen och. rådet efter Söderköpings riksdag motsatte han sig väl Karls planer, men jämte Ture Bjelke qvarstannade han dock i Sverige äfven efter Årh öga möte, i den förhoppning att han, genom att hålla sig på afstånd från händelserna, skulle kunna undvika det svåra valet mellan att uppträda mot sin konung eller mot sitt fädernesland. Detta hopp omintetgjordes dock. Hertigen och ständerna utsago nämligen på riksdagen i Upsala 1598 de båda herrarna att på deras vägnar afgå såsom sändebud till Sigismund, men då de icke dertill voro villiga, kastade de sig helt och hållet i Sigismunds armar samt flydde öfver Danmark till Polen. Återkommen med Sigismund, utlemnades Gustaf B., efter slaget vid Stångebro, till hertigen, dömdes till döden och afrättades på Linköpings torg d. 20 Mars 1600.
För sin redlighet, sin lärdom och sin vältalighet stod Gustaf B. i högt anseende hos sin samtid, och såväl hans efterlemnade bref som den rörande berättelse, hvilken man af hans dotter Kristina eger om hans sista stunder, vittna om en varm gudsfruktan och de ädlaste tänkesätt. Oaktadt dessa egenskaper var han dock ej vuxen de svåra förhållanden, som blefvo en följd af den nödvändiga brytningen mellan Sigismund och dennes protestantiske undersåtar. Genom. att sluta sig till den förre förband han sitt öde med en sak, som kunnat medföra de svåraste olyckor för fäderneslandet, men som nu ledde till hans egen undergång. s. B.
3. Baner, Per, den förres son, statsman, föddes 1588 på Djursholm. 1611 blef han kaminarjunkare hos Gustaf Adolf och följde denne vid hans infall i Skåne 1612. Då konungen dervid på Vittsjöns is öfverraskades och angreps af en dansk ströfkår (d. 11 Febr.) samt var nära att drunkna, räddades han af B. och uplandsryttaren Tomas Larsson. Till belöning för sin modiga handling fick B. sin farbroder Stens förverkade gods och blef vid kröningen 1617 slagen till riddare. 1621 följde han så-. som krigskommissarie med på tåget till Livland och var under åren 1622-24 dels guvernör öfver Estland, dels tjenstgörande hemma, i Kammar-kollegium. 1625 blef han riksråd och inträdde året derpå som rikskansliråd i det då nyorganiserade kansliet, der han sedermera i tio år med få af brott - såsom t. ex. en del af sommaren 1627, då han af Gustaf Adolf sändes till norra Tyskland för att underhandla med de protestantiske furstarna - tjenstgjorde som vice kansler under Axel Oxenstj ernås frånvaro i diplomatiska värf. Denne plats kunde han dock icke fylla till sin store förmans belåtenhet. Sjuklig både till kropp och lynne, skötte han icke sitt ämbete med den kraft, som den tiden kräfde, och kansliet sades under hans ledning vara "ynkeligt". I rådet påstods han "tillbringa tiden med fåfänga disputationer". Han stod jämväl i spändt förhållande till de fleste af sina ämbetsbröder och ansågs vara hufvudman för det mot kanslerens utrikespolitik och statshushållning fientliga parti, som af denne benämndes "la caballe des Banniers", och hvars kraftigaste medlem var Per Brahe. Sedan kan-sleren hemkommit, 1636, fortsattes väl denna opposition inom rådet, men hon kunde sällan
göra sig gällande mot den lysande statsmannen, och minst var Per Baner mannen att föra hennes talan, i synnerhet sedan Brahe 1637 blifvit aflägsnad till Finland såsom generalguvernör. Väl återvände denne efter tre år för att upptaga striden, men Per Baner synes numera föga hafva deltagit i densamma. Han dog i Stockholm d. 13 Juli 1644. R. T.
4. Baner, Johan, den förres broder, fältherre, föddes 1598 på Djursholm. Han gjorde sina första lärospån som krigare under Gustaf Adolfs ryska krig och deltog sedan med ära i det polska; men det var under det trettioåriga kriget, som han inlade sina största förtjenster om fosterlandet och tillika förvärfvade sig namn som en af sin tids förnämste fältherrar. I slaget vid Breitenfeld anförde han den högre flygelns andra linie och bidrog i ej obetydlig mån till den lysande segern. Sedan fick han i uppdrag att med en egen kår operera mot Magdeburg. Efter denne stads intagande förenade han sig med konungens här och deltog i tåget in i Bajern. Då Gustaf Adolf ryckte mot nordöst för att möta "Wallenstein, fick B. i uppdrag att fortsätta Schwabens eröfring, men kallades sedan till konungen vid Ntirnberg, der han deltog i stormningen mot Wallenstein läger och derunder sårades. I slaget vid Ltitzen deltog B. ej; han stod då i södra Tyskland med en afdelning af svenska hären. Sedan kämpade han, dels ensam och dels i förening med Gustaf Horn, med framgång mot den bajerske generalen Åldringen, men då han ännu led af det sår han fick vid Ntlrn-berg, lemnade han snart sitt befäl. Sorgen öfver den store konungens död gjorde, att B. till och med tänkte helt och hållet draga sig ifrån kriget och återvända till Sverige, men Oxenstj ernås föreställningar förmådde honom att stanna. I slutet af 1633 mottog han befälet öfver en här vid Elbe, eröfrade i förening med brandenburgska trupper Landsberg och Frankfurt 1634, ämnade så bemäktiga sig Schlesien, men förekoms af sachsarna under Arnim och förenade sig nu med denne om ett infall i Böh-men för att sålunda skaffa luft åt den svenska hufvudarmén vid Donau. I Juli 1634 stodq de båda fältherrarna förenade framför Prag, men kunde till följd af ömsesidigt misstroende och oenighet intet väsentligt uträtta och drogo sig efter slaget vid Nördlingen ur landet. Baner förde sin här till Timringen, men kurfurstens af Sachsen hotande hållning tvang honom att i början af följande året draga den derifrån till Magdeburg. Det var nu Sveriges enda här i Tyskland; på dess öde berodde i väsentligaste mån Sveriges och protestantismens sak. Dess ställning blef allt mer betänklig. Sachsen afföll, slöt fred och förbund med kejsaren och hotade Sverige med krig, för den händelse att detta ej drog sina trupper ur Tyskland. Äfven de flesta bland de öfriga protestantiska ständerna i norra Tyskland afföllo från Sverige, och derjämte utbröt ett af den sachsiske kurfursten anstiftadt myteri bland de tyske öfverstarna inom Baners här. Genom mod och klokhet lyckades Baner att afvärja denna öfverhängande fara. Han samlade omkring sig de pålitlige trupperna och 1515
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.