Blå, förnäm svensk ätt, som blomstrade under 1200- och 1300-talen. Blå-slägten hade sina stamgods i Östergötland (Aspanäs, i Ydre härad, midt emot Malgesanda kyrka) och Uppland (Fånö, Gröneborg), men egde dessutom mycket jord i åtskilliga delar af landet. Den förde en lejon-örn i sitt vapen, var befryndad
med den tidens rikaste och mäktigaste familjer -- Folkungarna, Ängel, Griphufvud -- och räknade inom sig icke mindre än 11 riksråd. Slägtens namnkunnigaste, men till sin person för öfrigt ytterst ofullständigt kände medlem är -- 1) Ivar (Joar) B. till Gröneborg, riksråd. Straxt efter konung Erik Erikssons död (1250) och medan rikets egentlige styresman, Birger jarl, låg i örlig i Finland, tyckes Ivar hafva tagit ärendenas ledning här hemma om hand och genomdrifvit, att val af ny konung företogs. Birgers äldste son, Valdemar, fick rösterna för sig; men jarlen, som utan tvifvel sjelf hade kronan i sigte, härmades öfver hvad som skett och gaf efter hemkomsten luft åt sitt missnöje. Ivar lär då hafva yttrat, att, om valet misshagade honom, en annan konung nog stode att få, samt sedermera, när jarlen frågat hvem denne månde vara, hafva genmält: "Under den rock jag här bär skulle jag väl ock kunna skaka fram en konung". Man har såsom orsaken till detta höga språk velat spåra Ivars slägtskap med endera af de förut regerande ätterna; ty ehuru kronan vans genom val, gafs hon dock i regeln åt den, som var närmast beslägtad med den aflidne konungen. Somliga antaga, att Ivar på manslinien tillhörde en yngre gren af det Sverkerska, andra att han tillhörde det Erikska huset. Han dog på 1280-talet. -- 2) Knut Jonsson (Joansson, Joghensson) B. till Aspanäs, den förres sonson, drottsete (drots), var lagman i Östergötland 1310--48 samt Alvastra klosters sakförare (advocatus). Som Birger Magnussons drottsete trädde han 1312, jämte några andra herrar (bl. a. hans frände Folke Jonsson), i personligt ansvar för ett af Birger hos Erik Menved i Danmark upptaget lån, och 1314 lofvade han högtidligt att våga allt för att, i händelse af Birgers frånfälle, åt dennes gemål och barn bibehålla deras fästningar och arfvegods. Men förhållandet mellan konungen och honom blef snart kyligt, och han måste 1316 afträda drottsete-värdigheten åt utlänningen Brunkov. Ännu i början af 1318 befann han sig i konungens närhet, men slöt sig inom kort till den revolution, som "Nyköpings gästabud" framkallade, och var i Nov. 1318 rådsherre hos den omkomne hertig Eriks enka, Ingeborg. Nu fick han ett afgörande inflytande på händelsernas gång. Han deltog 1319 i den förbindelse mellan stormännen, hvilken föregick Magnus Erikssons konungaval och företrädesvis åsyftade en garanti mot olaga beskattning; han nämnes s. å. som konungens råd. I början af 1322 blef han åter drottsete och i denne egenskap ingick han med andra herrar den ryktbara föreningen i Skara s. å. Sedan fortfor han att vara själen i styrelsen, till dess Magnus sjelf öfvertog regeringen (1332). I början af 1334 lemnade han drottsete-ämbetet, men qvarstod i rådet. Död 1348. Knut B. gjorde efter tidens sed stora donationer till klostren, i synnerhet S:ta Klaras vid Stockholm (1333) och Alvastra (1345), på hvilket senare ställe han blef begrafven. Som lagman i Östergötland efterträddes han af en bland sina söner, Magnus Knutsson, riddare, riksråd, d. 1372. -- 3) Ulf Jonsson B., den förres sonson, riddare, riksråd, blef 1389 lagman i Östergötland och hade dessförinnan varit häradshöfding i Öster-Rekarna. Han var en af Magnus Erikssons trognaste anhängare i striden mot Albrekt af Mecklenburg, men efter sitt partis nederlag fogade han sig i tingens nya skick och var flere gånger konungens domhafvande vid räfstetingen. Som en af de tio exekutorerna af Bo Jonssons testamente kom han dock 1386 åter på fientlig fot med Albrekt och tillhörde det parti, som inkallade Margareta. Revolutionen gick lyckligt. 1389 finner man hans namn under den af magnater och prelater utfärdade förklaringen, att de beviljat Margareta en gärd öfver hela landet "för den nåd och tröst och hjelp hon bevisat riket". Ulf B:s dödsår är okändt. Med hans sonson Erik Laurensson, d. 1459, utgick den ene grenen af Blå-ätten, och dess stamgods Aspanäs skänktes till Vadstena kloster. -- Till den andre grenen, Fånö-grenen, som utdog redan 1338, hörde -- 4) Johan Karlsson B., Ivar Blås syskonbarn, riksråd. Han var systerson till bröderna Johan och Birger Filipsson Folkunge och deltog i deras våldsamma försök att qväfva det inflytande, som Magnus Ladulås lät åtskilliga främlingar utöfva i landet. De sammansvurne dräpte den mest hatade utlänningen, Ingemar Nilsson, på slottet Gälaqvist vid Skara och togo konungens egen svärfader till fånga. Magnus dolde sin harm, låtsade försonlighet och inbjöd upprorets hufvudmän till Gälaqvist, der de halshöggos 1280. Johan Karlsson var gift med Ragnild Erlandsdotter, af den rika slägten Ängel, hvarför också hans son, riddaren och riksrådet Folke Jonsson, d. 1313, samt dennes arfvingar kommo i besittning af stora egodelar. J. Th. W.