Puke, ett tillnamn, som under medeltiden bars af flere personer, tillhörande skilda ätter. Den äldst kände är en Ragvald Puke, som lefde omkr. år 1300. En sonson till honom var marsk Erik Kettilsson Puke (se P. 1). På mödernet härstammade från samme Ragvald såväl riddaren Kettil Puke Glysing (1332--60) som den yngre gren af Bonde-slägten, hvilken upptog detta tillnamn. K. H. K.
1. Puke, Erik Kettilsson, riddare, marsk, var son till riddaren Kettil Ragvaldsson Puke. Efter den bekante hertig Bengt Algotssons död (1360) synes ingen stått i så stor gunst som P. hos konung Magnus Eriksson, hvilken utnämnde honom till marsk i Värmland. Som styresman öfver detta landskap och höfvitsman på slottet Dalaborg qvarstod han ända till sin död, och inga frestelser kunde förmå honom att lemna konung Magnus' och dennes son konung Håkans sak. Vid fredsunderhandlingarna år 1370 med konung Albrekt var han ett af konung Håkans ombud och deltog följande året i tåget mot Stockholm. Ehuru vid fredsslutet s. å. en plats i svenska rådet samt värdigheten af rikets marsk erbjödos honom, antog han ej dessa anbud, utan qvarstod som konung Håkans råd och man. Att likväl de svenske stormännen sökte draga honom öfver på sin sida framgår deraf att den mäktige drotsen Bo Jonsson insatte honom bland sitt testamentes verkställare. I dessas sammanträden deltog han dock ej, och när de våren 1388 på Dalaborg hyllade drottning Margareta såsom sin och Sveriges rikes fullmäktiga fru och rätte husbonde, tillkännagaf han genom en särskild handling sitt instämmande deri. Han var sedermera en af de män, åt hvilka drottningen uppdrog den närmare styrelsen af Sverige. Enligt Ericus Olai skall han 1389 i slaget på Falan (vid Åsle) anfört den förenade svensk-danska hären mot konung Albrekt. Samtida källor anföra dock riddaren Henrik Parow såsom befälhafvare, och Ericus Olai har troligen ingen annan grund för sin uppgift än P:s titel af marsk, hvilken han finnes hafva burit ända till sin död, 1396. -- Ättlingar till P. voro å mödernet den bekante höfvitsmannen på Visborg, Olof Axelsson (Tott), och dennes broder, riddaren Åke Axelsson (Tott) till Hjuleberg. K. H. K.
2. Puke, Erik Nilsson, folkledare, riksråd, var son till Uplandslagmannen Nils Göstafsson (båt), men upptog namnet P. efter P. 1, med hvilken han var slägt på mödernet. Vid utbrottet af Engelbrekts resning (1434) slöt P. sig genast till denne, bragte hela Norrland i resning samt intog dess slott och Kastelholm på Åland. I Sept. s. å. nämnes han bland rikets råd och kan derefter räknas som Engelbrekts mest verksamme anhängare. Af honom erhöll han det ena förtroendeuppdraget efter det andra. Häftig och våldsam samt dessutom uppriktig folkvän, råkade P. snart i oenighet med den egentliga högadeln. Redan hösten 1435 beklagade Karl Knutsson sig öfver hans öfverdrifna anspråk, misstankar och envishet. Till öppen brytning dem emellan kom det dock ej ännu. I början af 1436, då Karl Knutsson måste böja sig för allmogens vilja och dela höfvitsmannaskapet öfver riket med Engelbrekt, delades äfven ledningen af belägringen af Stockholms slott mellan Karl Knutsson och P. Någon samverkan dem emellan egde dervid ej rum. Å ömse sidor framställdes klagomål, och ej utan skäl beskylldes P. för försumlighet, ty hufvudmålet för hans verksamhet synes snarare varit att afundsamt akta på Karl Knutsson än att med kraft bedrifva belägringen. -- Efter Engelbrekts mord (1436) deltog visserligen P. jämte Karl Knutsson i några rådsmöten, men han stod dåmera ensam, och på mötet i Söderköping kom det äfven på tal att indraga hans förläningar. Han fick visserligen behålla dem, men då riddaren Broder Svensson, äfven en af Engelbrekts verksammare anhängare, vid samma möte afrättades, kunde han ej längre styra sitt missnöje mot de maktegande herrarna, utan började bringa allmogen i Södermanland, Nerike och Vestmanland till resning samt sände Karl Knutsson sitt fejdebref. Minnet af Engelbrekt, hvars verk han sade sig vilja fullfölja, gjorde, att allmogen slöt sig till honom. Efter att förgäfves hafva belägrat slotten i Örebro och Vesterås vände han sig till Dalarna för att derifrån hemta förstärkning. Under återvägen från Dalarna mötte han på Hälleskogen i Vestmanland Karl Knutsson. Efter en skärmytsling börjades underhandlingar dem emellan. Dessa sökte P., som väntade på förstärkningar från Norrland, draga ut på längden, men råkade derunder (osäkert är, om det skedde på förrädiskt vis) falla i händerna på Karl Knutsson. Beröfvadt sin anförare, led hans folk derefter ett svårt nederlag, och sjelf fördes P. till Stockholm, ställdes der till rätta inför drotsen och aflifvades genom halshuggning i början af år 1437. K. H. K.
1. Puke, Johan, revolutionsman, född på Gotland 1726, var 1744 sergeant vid artilleriet, men trädde efter erhållen permission i holländsk krigstjenst, der han i grefve J. L. Hård, som var öfverste i holländska armén, fann en gynnare, genom hvars inflytande han befordrades till kapten. Å denna befordran fästes dock vid P:s återkomst till Sverige intet afseende, utan han förblef der underofficer vid artilleriet. Detta förtröt honom icke litet, och det blef icke svårt för grefve Hård att förmå honom till deltagande i den sammansvärjning, som 1756 uppgjordes för åstadkommande af en förändring i svenska regeringssättet, och i hvilken han blef en af de kraftigaste och djerfvaste deltagarna. Då sammansvärjningen upptäcktes, kunde P. icke ens genom tortyr förmås att uppgifva Hårds deltagande deri. Han yppade denna sak, först då han fått veta, att Hård satt sig i säkerhet. (Om P:s torterande se »Handl. rör. Skandinaviens hist.», 4:de d., 1817.) Efter rikets ständers kommissions dom afrättades P. å Riddarholmen d. 23 Juli 1756. Med orubbligt lugn gick han döden till mötes. P. O. Bm.
2. Puke, Johan, grefve, sjöhjelte, ämbetsman, den förres son, föddes i Karlskrona d. 27 Febr. 1751, blef 1762 inskrifven vid dervarande sjömanshus och gjorde flere resor å handelsfartyg till franska, spanska, italienska, engelska och norska hamnar. Vid hemkomsten anställdes han 1765 såsom kofferdikarl vid flottan, blef 1767 arklimästare och 1769 konstapel, men gick 1770 först i holländsk och sedermera i engelsk tjenst samt gjorde vidsträckta sjöresor till 1774, då han återkom till Karlskrona. Han blef 1777 löjtnant vid flottan, men gick efter erhållen permission 1778 i fransk tjenst, utmärkte sig vid flere tillfällen och befordrades vid hemkomsten 1783 till kapten vid örlogsflottan. 1784 afgick han till Vestindien, för att taga ön S:t Barthélemy i besittning för svenska kronan. Befordrad till major 1785 deltog han, såsom chef å fregatten »Fröja», i slaget vid Hogland 1788 och, såsom öfverstelöjtnant och chef å linieskeppet »Dristigheten», i slaget vid Öland 1789. Efter att hafva avancerat till öfverste (1793) och konteramiral (1794) utnämndes han 1801 till högste befälhafvare vid örlogsflottan; 1802 blef han vice-amiral och 1803 befälhafvande amiral i Karlskrona, 1808 amiral och 1809 öfveramiral. I Juli s. å. erhöll han öfverbefälet öfver expeditionen till Norrbotten, som slutades med slaget vid Ratan d. 20 Aug. och utföll till mera heder för flottan än för armén. År 1812 erhöll han öfverstyrelsen vid embarkeringsförberedelserna i de särskilda hamnarna, blef s. å. generalamiral och statsråd samt 1813 generaladjutant för flottorna. S. å. förordnades han att å rikets vestra kust ombesörja sjöförsvaret och leda flottans operationer, hvilket äfven skedde följande året mot Norge. P. tog 1815 afsked från statsrådsämbetet och afled i Karlskrona d. 21 April 1816. I den af amiralen grefve B. von Platen författade minnesteckningen öfver P. (i Krigsvet. akad:s handl.) yttras, att denne såsom befälhafvare med ett oöfvervinneligt lugn i alla faror och händelser förenade den skicklighet, den rådighet i beslut, den hastighet i utförandet, som bilda den rätte sjömannen -- egenskaper, i hvilka alla samtida tillerkänt honom första rummet. P. erhöll adlig värdighet 1797 (då han antog namnet af Puke), friherrlig 1809 (då han ånyo kallade sig endast Puke) och greflig 1814. Af hans 3 söner var den äldste, Johan Karl (f. 1795, d. 1847 såsom öfverste för Lifgardet till häst), under åren 1827--31 förste direktör vid K. M:ts hofkapell och spektakler. Med den yngste, Folke Magnus (f. 1797, konteramiral och chef för Förvaltningen af sjöärendena 1852), utdog P:s ätt på svärdssidan 1857. P. O. Bm.