Barkdjuret, Eytina borealis, zool., utdöd medlem af yirén-djurens familj och lik dugongen. men i stället för tänder försedd med horn-skifvor, en i gommen, en på underkäken. Sitt namn fick barkdjuret för sin tjocka, barklika, kring halsen gropiga och spruckna hud. Det nådde en längd af 9-12 m. (30-40 f.). Lemmarna liknade öfriga h valdjurs: framlemmarna voro fenlika, och i stället för baklemmar hade djuret en vågrät, halfmånformig stjertfena att röra sig med. Framlemmarna tjenade emellertid äfven såsom stöd och såsom medel att lösslå de tångruskor, af hvilka djuret lefde. - Barkdjuret blef sent kändt, men, till följd af menniskans vinstbegär, hastigt utrotadt. Under Berings andra expedition till de arktiska farvattnen, och då hans fartyg (Nov. 1741) strandat på den efter honom benämnda ön, i Kamtsjatka-hafvet, fick naturforskaren Steller, som medföljde honom, god tid att lära känna det der i otaliga skaror vid stränderna lefvande barkdjuret. Expeditionen kom i yttersta betryck och nödgades i detta djur söka sin räddning från hungersdöd och skörbjugg. Vid dylika tillfällen granskar man icke maten så noga; Steller prisar
dock högligen djurets både kött och fett. Efter denna tid anställde hvaljägare oe-h andra äfven-tyrare ett sådant utrotningskrig mot barkdjuret, att det sista lefvande exemplaret, så vidt kändt är, dödades redan 1768. Numera finnas endast tre fullständiga skelett qvar af denna djurart: ett i Helsingfors, ett i Petersburg och ett i Moskva. Öfriga museer få nöja sig med lösa benbitar. Kiksmuseum i Stockholm eger ett refben och ett aftryck af skallen. F. A. s.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.