Barnträdgårdar kallas ett slags lekskolor för barn, som icke hunnit den egentlige skolåldern. Deras uppgift är att på ett naturenligt och allsidigt sätt utveckla barnens förmögenheter och sålunda förbereda till den egentliga skolundervisningen. De små sysselsättas vexelvis med samtal, lekar och sånger samt med åtskilliga sinnrikt uttänkta arbeten (ritning, läggning med pinnar, flätning, utstickning, modellering m. m.). Med hvarje anstalt af detta slag bör vara, men är icke alltid, förenad en trädgård (detta är anledningen till namnet), i hvilken barnen dels få leka, dels sysselsättas med att gräfva, plantera m. m. Den förste barnträdgården ("kindergarten") anlades 1837 af den tyske pedagogen Fr. Fröbel. Idén, som i början rönte likgiltighet och motstånd, omfattades sedan med stigande intresse. Sällskap ("Fröbel-vereine") bildades, hvilka främjade saken genom penningeunderstöd, barnträdgårdars anläggande, skrifters utgifvande äfvensom genom upprättande af seminarier för bildande af lärarinnor ("kindergärtnerinnen"). Ett sådant seminarium finnes i Berlin och ett i Gotha, hvars föreståndare, A. Köhler, ifrigt verkat för idéns utbredning. Äfven utom Tyskland hafva dessa anstalter omfattats med lifligt intresse, i synnerhet i England och Nord-Amerika. I förstnämnda land finnes en för saken nitiskt arbetande förening ("Fröbel-society for the promotion of the kindergarten system"). I Köpenhamn grundades en barnträdgård 1872 af teol. kand. Juel Hansen.
Om nyttan af barnträd gårdar äro meningarna delade. Under det att Fröbel och hans anhängare deri se en upptäckt, som öppnat en ny æra för pedagogiken, förmena motståndarna, att dessa anstalter verka hämmande på barnens sjelfverksamhet och på deras mottaglighet för den egentliga skolundervisningen. Bland dem, som genom skrifter verkat för ifrågavarande sak, må nämnas Fröbel, Middendorf, Diesterweg, Auguste Hertz, Marquart, Pösche, fru v. Marenholtz, A. Köhler och Seidel ("Katechismismus der kindergärtnerei", 1863).