Bas (Ital. basso, Fr. basse, af Grek. basis, grundval, det hvarpå något hvilar). 1) Byggnadsk. Den arkitektoniske lem, som utgör underlag för en annan, i synnerhet kolonnfot, pelarefot. Redan i de antika kolonnordningarna (af hvilka dock den doriska icke hade någon bas) gestaltade sig baserna helt olika. Den vigtigaste formen blef den attiska. Se Attisk och Kolonnordningar.
2) Geom. Den sida (grundsida) i en plan figur eller den plana gränsyta (grundyta) hos en kropp, som man särskildt vill utmärka från de öfriga och hvarpå man tänker sig figuren stå. Man kan derför som bas betrakta hvilken sida som hälst hos den plana figuren eller hvilken plan gränsyta som hälst hos den ifrågavarande kroppen. I allmänhet betraktar man dock som bas i en likbent triangel den olika sidan, hos prismat en af de parallella och kongruenta månghörningarna, hos cylindern en af de cirkelformiga plana ytorna, hos konen och pyramiden de plana gränsytor, som stå mot spetsen, o. s. v.
3) Aritm. Grundtal i ett logaritmsystem. Se Logaritm.
4) Kem. Bas, plur. baser, kallas alla de kroppar, som kunna förenas med syror till salter, vare sig att vatten derjämte uppstår eller icke. De i vatten löslige baserna utmärkas derigenom att de färga vissa röda växtfärger (t. ex. lackmus) blåa, eller blåa växtfärger (t. ex. färgämnena i violblommor eller dahlior) gröna, hvilket man benämner basisk eller alkalisk reaktion. De basiske kropparna tillhöra tvänne klasser, nämligen sådana som med syror gifva salter och dessutom vatten, och sådana som förenas med syror, utan att vatten dervid uppstår. Till den förre klassen höra oxider och oxidhydrat af de fleste metaller; till den senare höra ammoniak samt de basiske kroppar, som uppstå, då ammoniakens väte blifvit ersatt af andra radikaler, de s. k. ammoniak-baserna, till hvilka alkaloiderna (växtbaserna) kunna räknas. Allt efter det antal molekyler af en en-basisk syra, med hvilket en molekyl af en bas kan bilda ett salt, skiljer man mellan en-syriga, tvåsyriga o. s. v. baser. Till de ensyrige baserna höra alkalierna silfver-oxiden och tallium-oxidulen. Till tvåsyriga baser höra de alkaliska jordarterna samt oxiderna af en mängd metaller, såsom zink, bly, koppar. Tresyriga baser äro oxiderna af tallium, vismut, antimon; till de fyrsyrige hör den sällsynta torium-oxiden, till de sexsyrige lerjorden, jern-oxiden, krom-oxiden. Baserna kunna, ehuru med ganska olika energi, förenas med syror till salter. En del, t. ex. alkalierna och de alkaliska jordarterna gifva salter af mycket stor beständighet och kallas derför starka baser; andra gifva lätt sönderdelade salter och kallas svaga baser, t. ex. vismut- och antimon-oxiden, lerjorden m. fl. P. T. C.
5) Musikt. Den i en musikalisk harmoni djupaste eller understa stämman, som bildar grundval och stöd åt så väl rytmen som de särskilda ackorden och som derför i allmänhet bör tydligt betonas och söndras från de öfriga stämmorna. Den bör hälst framskrida på harmoniens hufvudtoner (såsom i oktav-, qvint- och qvart-språng) samt icke användas till allt för snabba figurer. Undantag kunna dock ske i kontrapunktisk skrifart. En god basföring är ett af de säkraste kännetecknen på en grundlig harmoniker. Såsom mönster i detta afseende kunna företrädesvis Seb. Bach och Beethoven uppställas. Se Basröst och Kontrabas. A. L.