Basilius (Grek. -os) den store, biskop af Caesarea, var jämte sin broder biskop Gregorius af Nyssa och sin synnerligen gode vän patriarken Gregorius af Nazianz (de tre s. k. store kappadocierna) en af sin tids ypperste kyrkolärare. Han föddes i Caesarea i Kappadocien omkr. 330. Efter att hafva gjort grundliga studier i Caesarea, Konstantinopel och Athen uppträdde han till en början som retor i sin fädernestad. Af håg och böjelse drogs han dock allt mer till ett rent asketiskt lif. Sedan han besökt de berömdaste asketerna i Syrien, Palestina och Egypten, skänkte han hela sin förmögenhet åt de fattige och drog sig, tillika med sin moder och sin syster samt några andra likasinnade, undan till ett kloster, beläget i en öde trakt i närheten af Anesi i Pontus. Der tillbragte han flere år. 370 utsågs han till biskop i Caesarea och utvecklade på denne plats en synnerligen omfattande och kraftfull verksamhet. Särskildt uppträdde han med stort eftertryck mot arianismen, som redan förut i honom hade en afsvuren fiende. Äfven som
biskop fortfor B. att vara en varm beskyddare af munkväsendet och uppbjöd allt hvad i hans förmåga stod för att göra det fruktbärande för kyrkans sanna bästa. Han anlade också sjelf flere kloster, och hans förträfflige munkregel är än i dag gällande norm för en stor del af orientens munksamfund. B. dog 379. Hans efterlemnade skrifter äro af högt värde och utmärka sig såväl genom stilens klassiska renhet som genom innehållets förträfflighet. De förnämsta äro af polemisk natur. Bland dem äro i synnerhet att märka hans skrift i fem böcker Emot Eunomius (arian), Om den helige ande m. fl. Äfven en stor samling af honom författade bref och homilier finnas ännu i behåll. J. H. B.