Beaconsfield [bikönsfild], Benjamin Disraeli, lord af B., engelsk statsman och författare, föddes i London d. 21 Dec. 1805. Son af den kände literaturhistorikern Isaac Disraeli, härstammar han från en af de israelitiska familjer, som vid slutet af 15:de årh. jagades från Spanien af inqvisitionen. Han åtnjöt en omsorgsfull undervisning under faderns öfverinseende och sattes sedan i lära hos en sollicitor (advokat) i London. B. sof, såsom han sjelf säger, i tre år under dennes tak, men använde större delen af dagarna till literära sysselsättningar. Redan 1826 blef han medarbetare i en tory-tidning, men behandlades, trots sin konservativa ifver, tämligen likgiltigt af toryerna. Han hämnades genom att s. å. utgifva romanen Vivian Grey, i hvilken han på ett ypperligt sätt skildrade aristokratiens seder och anspråk. Detta arbete vann ganska stort bifall. Derefter utkommo i rask följd romanerna Henrietta Temple, The young duke, Venetia, Ixion in heaven, The wondrous tale of Alroy och Contarini Flemming, hvilka alla vittna om en glänsande fantasi och en sällspord kraft i sedemålningen. Medan denna storartade literära produktion pågick, företog B. vidsträckta resor (till Egypten, Spanien, Turkiet m. fl. st.) och nedlade icke vandringsstafven förrän 1831, då striden om parlamentsreformen kallade honom tillbaka till England.
B. kastade sig nu hufvudstupa in i politiken och sökte, understödd af de radikale, hvilkas åsigter han vid denna tid omfattade, att komma in i underhuset. Han lyckades emellertid icke, och hans demokratiska trosbekännelse What is he? (1833) gjorde honom föga eller intet gagn. B. kastade då sina liberala åsigter öfver bord och uppträdde vid valet i Taunton 1835 som reaktionär tory-kandidat. Han angrep på det skarpaste sina förre politiske vänner och väckte i hela England ett ofantligt uppseende genom den utmaning till en strid på lif och död, som han utslungade mot Daniel O'Connels son, Morgan O'Connel. Men trots alla ansträngningar lyckades han först 1837 komma in i underhuset (såsom representant för Maidstone). Hans "maidenspeech" mottogs med en storm af hånskratt. I anledning deraf yttrade han de profetiska orden: "Den tid skall komma, då I skolen lyssna till mig", men iakttog sedan under ett par år fullkomlig tystnad. Under tiden skaffade han sig genom ett rikt gifte en oberoende ställning och studerade flitigt utmärkta politiska talare. När han 1839 uppträdde med ett sansadt och sakkunnigt anförande angående literär eganderätt, mottogos hans ord för första gången i underhuset med uppmärksamhet.
År 1841 valdes B. till underhusledamot för Shrewsbury och samtidigt bildade han sällskapet "Young England" (Unga England), som mäktigt bidragit att hjelpa honom fram. Han blef detta sällskaps literäre målsman och utvecklade dess idéer i en serie af skrifter, hvilka särskildt utmärka sig derigenom att de apoteoserade medeltidens samhällsskick och öfriga förhållanden samt förhärligade den judiska nationen. "Unga Englands" idéer gå också igen i de båda romanerna Coningsby or the new generation (1844) och Sybil or the two nations (1845), båda utmärkta genom stora literära förtjenster och mästerliga framför allt i den polemiska och satiriska skildringen af de politiska och sociala förhållandena i England.
Då R. Peel 1846 framlade förslaget om spanmålslagarnas upphäfvande, uppträdde B. som hans häftigaste motståndare. Medgifvas måste, att B. förstod konsten att försvara en tillspillogifven sak. Hans skarpa dialektik, blixtrande invektiv, bitande sarkasmer och förkrossande ironi väckte beundran äfven hos dem, som icke voro hans politiske vänner. Då lord Bentinck 1848 dog, blef B. hans efterträdare som chef för de konservative.
År 1852 måste ministèren Russel gifva vika för ett tory-kabinett under Derby, och B. vann som skattkammarkansler inträde i den nya regeringen. Han öfvertog sitt ämbete med ett lysande program; men innan ännu 1853 gått till ända, hade han med sin finanspolitik störtat både sig sjelf och ministèren. B. ställde sig derefter å nyo i spetsen för "hennes majestäts opposition" och bekämpade af alla krafter ministèrerna Aberdeen och Palmerston, änskönt han nu hårdt nära bekände sig till frihandelsgrundsatser. Då det Palmerstonska kabinettet föll (1858), kom Derby åter i spetsen för regeringen och förde med sig B. som skattkammarkansler. Men icke häller nu fick denne länge njuta af makten. Redan 1859 föllo både han sjelf och regeringen på den af honom framlagde reformbillen, som förklarades otillfredsställande. Från sistnämnda år till 1866 stod B. jämte Derby åter i spetsen för tory-oppositionen och ogillade 1864, att England skulle inblanda sig i Danmarks sak -- en politik, som utgjorde en naturlig konseqvens af B:s då hyste grundsats: "England är en half-asiatisk stat". När Derby 1866 åter bildade ett kabinett, blef B. ännu en gång skattkammarkansler, och när den giktsjuke premierministern i Febr. 1868 drog sig undan affärerna, tog B. regeringstyglarna i sin hand. Kabinettet genomförde under honom en ganska liberal valreform, men föll efter några månader på frågan om den irländska kyrkans emancipation från staten -- en reform, som B. motsatte sig. Denne var derefter under några år ledig från statsgöromålen och utgaf under tiden romanen Lothair (1870), som framställer motsatserna mellan katolicismen och protestantismen samt lofprisar den anglikanska kyrkan.
Då Gladstone, öfvervunnen i frågan om den irländske universitetsbillen och seende, att de konservativa idéerna vunno allt större utbredning, i Jan. 1874 utan framgång vädjade till landet genom nya val, blef B. hans efterträdare. Sedan dess har han sökt häfda Englands maktställning i Europa genom ett ganska kraftigt och demonstrativt uppträdande i den orientaliska frågan -- ett uppträdande, som dock blifvit mycket olika bedömdt både till sin beskaffenhet och sina motiv. Några af hans åtgärder under nämnda tid hafva blifvit mycket hårdt klandrade, och särskildt har hans kamp för drottning Victorias önskan att erhålla kejsarinnetiteln blifvit utsatt för den skarpaste kritik såväl inom som utom parlamentet. Hans nit i "titelfrågan" har emellertid blifvit hugnadt med peers-titel, och den forne Benjamin Disraeli, "the gentleman of the press", hvilken berömde sig af att "icke ega någon annan vapensköld än literaturen", är nu den med vapen och sköldemärke försedde earlen of Beaconsfield. Hans aflidna hustru hade förut blifvit af drottning Victoria upphöjd till "peeress of Beaconsfield". B. F. O.