Belger, en af de tre keltiske hufvudstammar, mellan hvilka Gallien var deladt på Caesars tid. De innehade den norre delen af detta land, mellan nedre Rhen, Seine, Marne och hafvet, och det var sannolikt omkr. 400 f. Kr., som de invandrade dit österifrån. Sedermera spridde de sig från norra Gallien till södra Britannien, der de från Kent, som de troligen först bemäktigade sig, utbredde sig öfver landet mellan Engelske kanalen och Thames, måhända äfven norr om denna flod, och i vester till gränsen af Cornwallis. Både i Gallien och Britannien voro belgerna delade i flere smärre stammar (aduatuker, atrebater, bellovaker, eburoner, nervier, remer, suessioner, veromanduer m. fl.). Någon tid före Caesars ankomst till Gallien hade suessionernas konung Divitiacus utsträckt sitt välde icke endast öfver de belgiske stammarna i Gallien, utan äfven öfver en del af Britannien. I förbund med remerna lyckades Caesar 57 f. Kr. kufva de belgiska folken i Gallien, men ett häftigt uppror, 54--53 f. Kr., under anförande af eburonernas konungar Ambiorix och Catuvolc, hotade att alldeles förstöra romarnas nygrundade välde, och Caesar måste anvånda all sin rådighet och kraft för att undertrycka detsamma. Året derpå, 52 f. Kr., deltogo bellovakerna och andra belgiska stammar i
Vercingetorix' uppror, men blefvo åter kufvade, 51 f. Kr. De britanniske belgerna kufvades af romarna på kejsar Claudii tid. -- De britanniske och de galliske belgerna voro i religion, språk och seder på det närmaste beslägtade och skilde sig ej häller i nämnvärd mån från de öfriga keltiska folken i Gallien. Efter den romerska eröfringen blefvo de tämligen snart romaniserade. På folkvandringens tid dukade de britanniske belgerna under för angelsachserna, de galliske för frankerna. Romanskt språk (franska) är dock ännu herskande i en stor del af det nuv. Belgien, hvilket utgör en del af de gamle belgernas område. S. F. H.