Belysning, fys. och kem. För att ett föremål, som ej är sjelflysande, skall kunna ses, erfordras, att ljus från en ljuskälla faller på dess yta och derifrån återkastas i alla riktningar (se Diffusion), m. a. o. att föremålet belyses. Belysningens styrka rättar sig efter den lysande kroppens lyskraft, dess afstånd från det belysta föremålet, beskaffenheten af den yta, på hvilken ljusstrålarna falla, och den vinkel de bilda med henne. Under för öfrigt lika förhållanden belyses ett föremål starkast, när strålarna infalla vinkelrätt mot dess yta. En sommarmiddag, då solen står högt på himmelen, upplyser hon föremålen på jordytan starkare än vid motsvarande tid en vinterdag, ehuru afståndet mellan solen och jorden är större vid det förra än vid det senare tillfället. På de omgifvande föremålen verkar en belyst yta, som om hon sjelf vore en ljuskälla. Deraf förklaras verkan af ljusa tapeter. Denna kropparnas förmåga att genom det från dem återkastade (diffusa) ljuset belysa hvarandra -- en egenskap, som äfven tillkommer de i atmosferen uppslammade stoftoch vattenpartiklarna -- är orsaken till det diffusa dagsljuset eller dagern, hvilken, så länge solen är uppe öfver horisonten, utbreder sig öfver föremålen och gör dem synliga, äfven vid jämnmulen himmel. Månen ger föga eller ingen dager, emedan det från föremålen diffunderade månljuset är i samma proportion svagare, som månen har mindre lyskraft än solen.
Om natten, då den naturliga ljuskällan icke är till hands, använder man artificiel belysning. Af de till detta ändamål föreslagna belysningsmetoderna hafva hitintills endast de vunnit en allmännare användning, som grunda sig på förbränning med låga (se Förbränning), hvarvid till ljusets frambringande begagnats såväl fasta som flytande och gasformiga ämnen. Fasta lysämnen äro: talg, stearin- och palmitin-syra, vax, sparmaceti eller vallrat och paraffin. De formas till ljus (se d. o.) genom stöpning eller gjutning.
De flytande lysmaterialen kunna lämpligast indelas i: 1) feta oljor, såsom rof-, bom- eller oliv-olja, trän m. fl.; 2) eteriska oljor, som erhållas ur växtriket, t. ex. kamfin (en blandning af terpentin-olja och sprit) och träolja, som liknar terpentin-oljan och fås genom destillering af hartsrikt trä; 3) mineral-oljor, såsom bergolja och deraf beredda lysoljor (gasolja, fotogen, solar-olja o. s. v.), samt de dermed beslägtade eller identiska oljor, som tillverkas genom torr destillering af skiffrar, bituminösa stenkol, brunkol och torf.
Af gasformiga ämnen, som kunna begagnas till belysning, är lysgasen (se Gaslysning) -- som för öfrigt till sin sammansättning kan betydligt variera -- det enda, som fått vidsträcktare användning. Den frambringas genom torr destillation af organiska ämnen, vanligast stenkol, i särskilda fabriker, s. k. gasverk, hvilka genom ett system af rörledningar förse stora distrikt (hela städer) med den erforderliga gasqvantiteten. -- Belysningen med gas skiljer sig i principen föga från de öfriga
belysningsmetoderna, vid hvilka sjelfva lågan äfvenledes består af förbrinnande gaser och ångor. Skilnaden är endast den, att vid den egentliga gaslysningen gasen blifvit på förhand framställd och redan vid gasverket erhållit den för lågbildning lämpligaste sammansättningen, då deremot vid belysning med fasta och flytande ämnen lågan oupphörligt underhålles af de tändbare gaser, som genom lågans egen värme alstras ur lysämnet. Förbränningsprocessen är följaktligen mycket mera komplicerad i senare fallet än i det förra. Medan en gaslåga brinner utan veke och regleras genom de enklaste mekaniska medel, äro de lampor (se Lampa), i hvilka flytande lysämnen förbrinna, ofta af en ganska invecklad konstruktion. I de flesta sådana tjenar veken icke endast till att småningom uppsuga förbränningsvätskan, för att denna må komma i beröring med lågan, utan äfven till att underhålla denna, derigenom att han sjelf förbrinner. Vidare måste luftens tillträde till lågan vara afpassad så, att förbränningen fortgår med jämnhet och står i noggrant förhållande till mängden af det brännmaterial, som af veken uppsuges. Vekens, lampglasets och brännarens form och dimensioner äro dervid af det största inflytande. Vid begagnande af feta oljor måste till och med, för att god belysning må åstadkommas, tillflödet till lågan regleras genom särskild mekanism (Carcels lampa, moderatörlampan m. fl.).
Vid förbränning af en gas alstras icke allenast ljus, utan äfven värme. Man må likväl ej föreställa sig, att dessa verkningar ökas och minskas i samma proportion. Tvärtom gifva de varmaste lågorna (spritlågan, vätgaslågan) föga ljus ifrån sig. Skälet dertill är, att ljusutvecklingen icke egentligen härleder sig från gasens förbränning, utan från de i lågans inre uppslammade fäste kolpartiklarna, hvilka glödga, innan de förbrinna, d. v. s. innan de förena sig med luftens syre till kolsyra. Gaser, som icke innehålla kol, t. ex. vätgas, förbrinna derför utan ljus -- åtminstone om de icke äro utsatta för mycket starkt tryck. De gaser åter, som innehålla flyktiga kolhaltiga ämnen i mängd, lysa vid förbränningen, så framt icke denna försiggår så häftigt, att kolet omedelbart förbrinner, då det inkommer i lågan. Derför bör luftdraget, hvarpå förbränningens hastighet väsentligen beror, så afpassas, att oförbrända kolpartiklar i tillräcklig mängd alltid finnas qvar i lågan. Af det ofvan sagda inses, att de s. k. kolvätena, hvilka bestå af kol och den bränbare vätgasen, böra företrädesvis lämpa sig till lysämne. Också består lysgasen af en blandning af kolväten, och alla de vanligaste lysämnena, såväl fasta som flytande, frambringa under förbränningen dessa slags gaser.
För att bedöma graden af den ljuseffekt, som kan uppnås med olika ljuskällor, betjenar man sig af fotometern (se d. o.). I följande tabell meddelas den vigt, som åtgår af åtskilliga lysämnen, för att på samma tid lika stark belysning må åstadkommas som den, hvilken frambringas genom förbränning af 1 skålp. (= 0,425 kilogr.) solar-olja:
Raffineradt petroleum 1,15 skålp. Rofolja i moderatörlampa 1,25 " Rofolja i lampa utan glas och med
platt veke 1,95 " Rofolja i en vanlig kökslampa 3,62 " Fotogen 1,51 " Paraffin 1,61 " Spermaceti 1,85 " Vax 2,00 " Talg 2,20 " Stearinsyra 3,28 "
Om dessa tal multipliceras med prisen å de särskilda lysämnena, så får man en ungefärlig föreställning om kostnaden för de olika slagen af belysningsmedel. De flytande ämnena skola visa sig vara billigare än de fasta, och af alla begagnade metoder torde gaslysningen vara den billigaste. Lysämnets prisbillighet är icke sällan det bestämmande i fråga om arten af den belysning som väljes, i synnerhet då det gäller upplysning af gator och allmänna platser. För de stora kostnadernas skull hafva de kraftigaste lysmedel, som man känner, ännu ej fått någon allmännare användning. Redan nu begagnade för vissa speciella ändamål, der de icke kunna ersättas af äldre belysningsmedel, synas dessa intensiva ljuskällor dock hafva en stor framtid för sig. Till dem hör det s. k. Drummondska kalkljuset eller sideral-ljuset (se d. o.), hvilket uppkommer, då ett stycke krita eller magnesia införes i en hydro-oxygen knallgaslåga, d. v. s. den låga, som erhålles, när tvänne gasströmmar, den ene af vätgas och den andre af syrgas, med passande hastigheter träffa hvarandra och blandningen antändes, hvarvid en stark värmeproduktion uppkommer, dock utan synnerlig ljuseffekt. En vidsträcktare användning af detta ljusmaterial förutsätter en billig metod att framställa syrgas, och detta har i senare tider gifvit anledning till högst intressanta försök att hemta denne beståndsdel ur luften sjelf (se Syrgas). -- Ett särdeles intensivt ljus är det s. k. magnesium-ljuset, hvilket användes i fotografien, då bilder skola tagas vid frånvaro af dagsljus. Det uppkommer genom förbränning af magnesium-metallen, formad i långa trådar eller såsom pulver, hvilket rinner ut ur ett hål i en trattformig reservoar, alldeles som sanden ur ett timglas. -- Alla artificiella belysningsmedel träda dock i skuggan för det elektriska ljuset, hvilket alstras af en stark elektrisk ström mellan kolspetsar. Man har anställt otaliga försök för att göra detta lysmedel lämpligt till upplysning af allmänna platser, och det lider knappast något tvifvel, att de svårigheter, som ännu återstå, skola lyckligt öfvervinnas, i synnerhet sedan man på senaste tider funnit metoder att med relativt ringa kostnader framkalla kraftiga elektriska strömmar (se Grammska maskinen). Hittills har det elektriska ljuset funnit användning endast vid fyrbåkar, på fartyg för att belysa segelleden, på teatrar för att framkalla starka ljuseffekter m. m. Se Elektriskt ljus. R. R.