Benmjöl, eller söndermalna kreatursben, utgör ett inom landtbruket högst värdefullt och numera tämligen allmänt begagnadt gödningsämne. Utom det för växterna oumbärliga kalcium-fosfatet innehåller det qväfvehaltiga organiska ämnen, som vid förruttnelsen gifva ammoniak-föreningar. Den fosforsyra, eller rättare fosforsyrade kalk, som benmjölet innehåller, är visserligen olöslig i vatten, men till följd af den deri tillika ingående förruttnande organiske substansen sönderdelas benmjölet under gynsamma förhållanden ganska snart, hvarunder såväl fosforsyran som qväfvet öfvergå i föreningar, som lätt upptagas eller tillgodogöras af växterna. Ehuru till följd deraf benmjölets verkan ej kan visa sig så snart, som när man använder lättlösliga superfosfater och ammoniak-salter, är densamma emellertid mera varaktig under loppet af flere år, så vida man på en gång gödslar jorden med en tillräckligt stor mängd benmjöl. Af denna orsak nyttjas benmjöl förnämligast när fältet igensås med gräs- eller klöfverarter och sålunda lägges i flerårig vall. -- Med ångprepareradt benmjöl förstås mjöl af ben, som blifvit ångkokade och derigenom delvis befriade från fett och andra organiska ämnen. Derigenom kunna benen lättare krossas, sönderbokas eller malas till ett stoftfint mjöl, som kan fullständigare spridas och fördelas i jorden samt tillika hastigare förvandlas till en föda, som af växterna lätt assimileras. För några årtionden tillbaka användes benmjöl ej synnerligen mycket i Sverige, hvarför ock vid denna tid insamlade kreatursben exporterades till utlandet, vanligen till England. Numera förbrukas i vårt land ej allenast de ben, som här hopsamlas, utan betydliga qvantiteter benmjöl importeras från andra land, i synnerhet från Ryssland. Detta är en naturlig följd af det svenska jordbrukets utveckling och den ökade insigt landtmannen numera förvärfvat sig med afseende på växtnäringen och jordarternas natur. C. E. B.
1. Bennet [-nätt], Vilhelm, svensk krigare, f. 1680, ättling af en gammal skotsk slägt, var en af Karl XII:s tappraste stridsmän och, efter Stenbocks vitsord, "en kärna af officer". Som kornett vid d'Albedhylls regemente deltog han i träffningen vid Düna (1701), räddade konungen vid Klissov (1702) undan en öfverlägsen styrka, slog ryssarna vid Indura, intog fästningen Nessevitz, hvarvid han svårt sårades, var med i slaget vid Holovzin (1708) och vid stormningen af Viprek s. å. Efter nederlaget vid Pultava (1709) följde B. konungen till Turkiet och sändes efter några månaders förlopp i en hemlig beskickning till tsar Peter. Vid sin hemkomst befordrades han till öfverstelöjtnant vid Uplands tre- och fem-männings-regementen och deltog i slaget vid Helsingborg, der han i betydande mån medverkade till svenskarnas seger. 1717 utnämndes B. till generalmajor och kommenderade förtrupperna under fälttåget i Norge. Efter Karls död öfverförde han till Stockholm underrättelsen derom och hade på samma gång i uppdrag att framställa för Ulrika Eleonora den hemliga "deklaration, det generalitetets orygglige föresats vore, att h. k. h. afsvore suveräneteten". 1719 blef B. friherre, utnämndes 1728 till landshöfding i Hallands län samt 1737 till landshöfding och öfverkommendant i Malmö, der han dog 1740.
2. Bennet [-nä'tt], Carl Stefan, friherre, landskapsmålare, föddes d. 26 Maj 1800, blef 1818 fänrik vid Svea lifgarde och 1828 kammarherre. 1838 tog han som kapten afsked ur krigstjensten. Liksom så många andra svenska konstnärer på 1830-talet sökte B. sin bildning i Italien. Hans egentliga område är landskapet, särskildt utsigten, med dess förening af natur och arkitektur. Sina motiv har han mestadels hemtat från Italien och från olika delar af sitt fosterland: Stockholms-vyer, många utsigter af större herrgårdar o. s. v. I dessa med sirlig och vårdad pensel utförda, stundom i en något kylig violett ton hållna framställningar har han ej uppenbarat någon stor fantasirikedom, men deremot en god iakttagelseförmåga, ett fint sinne för landskapets linieskönhet och den största samvetsgranhet. B. har äfven målat åtskilliga porträtt och försökt sig som figurmålare: Karl Johans hyllning, Revy på Ladugårdsgärdet, Aftäckningen af Karl Johans staty (vid Slussplanen i Stockholm), Croquier, samlade under lägret 1836, af en amateur -- stycken, som hafva sitt intresse genom de behandlade ämnena och de många porträtten. Konstnären är sedan 1840 ledamot af Akademien för de fria konsterna. Upk.