Benväf

Benväf, anat., kallas den organiska, blodkärl förande bildning af celler och mellansubstans, hvaraf benen i djur- och mennisko-kroppen bestå. Benväfven utgöres af en limgifvande organisk grundsubstans, hvaruti finnas inlagrade ytterst små korn, mest af kolsyrad och fosforsyrad kalk, i så stor mängd, att hela massan deraf är fast, hård och spröd. Denne substans är ofta ordnad i tätt till hvarandra liggande och hoplödda skifvor (lameller), hvilka dels äro parallella med benens yta, dels ligga i koncentriska cylindrar kring blodkärl, innehållande (Haversianska) kanaler. I skifvorna eller i gränsen mellan dem och i särskilda små hålor (lakuner) ligga oräkneliga ben-celler (-kroppar). Dessa förete en centralklump, från hvilken utgår en mängd grenade spetsar, som möta och sammanhänga med dylika från andra celler; sålunda tränger en saftig, mjuk organisk massa i fina anastomoserande kanaler genom hele den faste substansen. -- I de delar af djurkroppen, hvarest benväf (ben) regelbundet uppträder hos den fullvuxne, finnes under foster- och barna-åldern till en början icke benväf, utan bindväf eller brosk, hvilket senare dock både till form och tjenst i viss mån förebildar de kommande benen. Ur denne bindväf eller ur den hinna, som först omgifver brosket och sedan benet (benhinnan, periosteum), försiggår småningom benmassans bildning, såväl första gången ben uppstår (benutveckling) -- och då i hvarje ben från bestämda ställen (förbeningspunkter) -- som ock sedermera, då skadadt eller förstördt ben botas eller ersättes (ben-nybildning). Den första benbildningen är vanligen icke fullt afslutad hos menniskan förr än omkring och efter det 20:de året. G. v. D.