Berberis L., bot. farmak., är namnet på ett växtslägte, bildande typen för en egen nat. fam., Berberideae Vent., och hörande till kl. Hexandria L. Slägtet igenkännas på de sextalige blomdelarnas inbördes motsatta ställning -- en afvikelse från den vanliga skiftevisa anordningen af foder, kronblad och ståndare, hvilken man sökt förklara genom det antagandet, att de olike blomdelarna sitta hvardera i två kransar, hvardera innehållande tre metamorfoserade blad samt skiftevis ordnade sins emellan. Blomkronan
är fäst under fruktämnet, som vid mognaden bildar ett högrödt bär med 1--2 frön. Af slägtet B. förekomma i Europa tre såsom arter upptagna former samt ett par underarter. Allmännast utbredd i de flesta Europas land, liksom äfven i Skandinavien, är den vanlige berberisbusken, B. vulgaris L., som i synnerhet på vissa trakter träffas ymnig å backar och bergsluttningar. Bladen, som sitta under knopparna, äro förvandlade till taggar, som på yngre qvistars öfre delar äro enkla, men på äldre grenar och stammar ega 2--7 taggar. Dessa taggblad äro ständigt qvarsittande och blifva å äldre stammar nedtryckta intill stammen. De omvändt äggrunda, fint taggsågade blad, som bilda buskens tämligen stela löfverk, utvecklas från de knoppar, hvilka utväxa från de nämnda taggbladens vinklar. Ibland finner man tydliga öfvergångar mellan de örtartade bladen och de omgestaltade taggbladen. Dylika taggblad finnas äfven hos krusbärsbusken m. fl. De gula blommorna sitta på något utdragna, kransvis ordnade skaft på ett gemensamt hängande fäste; blomställningen är således en hängande klase. Ståndarna visa en egendomlig retbarhet, i det att de hastigt vika sig intill stiftets märke, då detta beröres med t. ex. en nålspets. Fysiologiskt har man ännu icke nöjaktigt förklarat orsaken till denna retbarhet, denna skenbara känselföreteelse. De mogna bären hafva en starkt
sur smak af äpplesyra. De voro förr officinella, Baccae Berberidis, och af deras saft beredde man en sirap, Syrupus Berberidis, som sattes till mixturer för att förbättra smaken. Bären kunna användas till syltning, i hvilket fall fröna likväl böra borttagas. Under senhösten antager buskens bladverk samma högröda färg som bären och bildar då en bjert lysande skiftning i landskapets färgteckning. Landtmännen hata med rätta denne buske och böra utrota densamme i granskapet af åkrar, enär det är den å berberis-buskens blad om våren växande svampen Puccinia graminis, hvars sporer öfverflyttas å närväxande sädesstånd och der utvecklas till en ny svampform, beskrifven under namnet Uredo segetwm, allmänneligen benämnd "rost" eller "brand" å säden. Jfr Generationsvexling. O. T. S.
De i Europas tertiär-aflagringar förekommande fossila bladen af detta slägte tillhöra underslägtet Mahonia. A. G. N.
