Berg, geogr., kallas hvarje mera ansenlig upphöjning af jordytan, vare sig att denna upphöjning förekommer enstaka på en slätt eller hon har en betydligare utsträckning. För att i geografisk mening kallas ett berg bör en höjd vara minst 300 m. (1,000 f.). I det dagliga lifvet åter inlägger man mycket olika betydelse i begreppet berg. Hos hvarje berg iakttagas: foten, den närmast marken belägne delen, samt spetsen (toppen) och sidorna. Toppens form, som kan vara kägellik, rundad eller slät o. s. v., gifver ofta berget dess namn, t. ex. Syl-toppen, Ballon des Vosges, Puy-de-Dôme. Högberg äro sådana berg, som hafva en höjd af minst 1,800 m. (6,000 f.) öfver hafsytan. Bergsklippa benämnes ett brant, enstaka berg. Fjäll (alper) kallas sådana berg, som höja sig öfver trädgränsen och hvilkas spets eller högste delar alltid eller under större delen af året äro till en viss grad täckta med snö. Berghäll är en plan och kal del af ett berg. Kulle benämnes en vanligtvis gräsbevuxen och rundad upphöjning af jordytan. Bergskedja (bergsträcka) är en längre sträcka af sammanhängande berg. Bergsystem kallas ett lands eller ett landskaps berg med deras utgreningar, betraktade som ett helt för sig. Bergknut (bergkärna), bergmassa, från hvilken flere bergskedjor utgrena sig. Den öfverste delen af en bergskedja benämnes vanligen bergsrygg, men kallas bergkam, om han är synnerligen smal och spetsig, bergås, om han är mera platt och bred, och bergslätt (platå), om han bildar ett jämnt och flackt land, ett s. k. högland. Ett berg, som skjuter ut i hafvet, i en sjö eller en flod, kallas bergsudde. Fördjupningarna mellan bergen kallas dalar, dälder, kjusor. Bergkittel (kitteldal) kallas en dal, som på alla sidor är omsluten af berg. Bergspass är en trång öppning i en bergskedja, som bildar väg från den ena sidan till den andra.
De högsta bergen på jorden äro: Gaurisankar, Kantsjintsjanga, Davalagiri, Dapsang (alla tillhörande Himalaja); Kilimandjaro och Kenia på Månbergen; Mauna Kea på Sandwichsöarna; Mont Whitney, Akongagur och Nevada de Sorata (alla i Kordillererna); Mont Brown på Klippbergen; Mont Blanc och Monte Rosa på Alperna, samt Galdhöpiggen i Norge och Sulitelma i Sverige. B. F. O.
I geologiskt afseende äro bergen af mångfaldigt olikartad beskaffenhet. I stort taget, kan man indela dem i tre slag, näml. 1:o) sådana, som utgöras af på hvarandra liggande lager af en eller flere olika bergarter, t. ex. sandsten, kalksten, skiffer, gneis m. fl., och hvilka berg tydligen angifva, att de ursprungligen blifvit bildade genom mineralbeståndsdelarnas gradvis skedda aflagring i vatten; 2:o) sådana, hos hvilka någon afdelning i vissa lager icke kan iakttagas, utan som bestå af en allt igenom likartad, massformig bergart med mer eller mindre tydligt kristalliniskt utseende, t. ex. granit, porfyr, diabas och andra i mjukt tillstånd till jordytan uppträngda s. k. plutoniska bergarter, och 3:o) sådana, som bestå af slagg- och lava-massor, hvilka genom vulkanisk verksamhet kastats upp från större eller mindre djup.
Men dessa berg äro olika icke allenast till sin inre beskaffenhet, utan äfven beträffande sjelfva sättet för deras uppkomst. Ännu i våra dagar se vi tydliga bevis på att genom vulkanisk verksamhet ofantliga massor af smälta och slaggartade ämnen kunna hopa sig på vissa punkter af jordytan och småningom bilda höga berg. De många tusen fot höga vulkanbergen Kotopaxi, Etna och Vesuvius m. fl. utgöras af sådana ämnen. -- Flere bland de af massformiga, plutoniska bergarter bestående bergen, hvilkas ålder är betydligt större än vulkanernas, anser man hafva uppstått derigenom att bergarterna i segflytande tillstånd trängt upp genom någon spricka i jordskorpan och mer eller mindre bredt ut sig åt sidorna. Diabas- och basaltbergen, ja stundom äfven granitbergen, förekomma derför också ofta i form af enstaka, skarpt begränsade, klockformiga upphöjningar. Svårare är att förklara huru de ursprungligen på hafsbottnen afsatta, lagrade bergarterna (sandsten, kalksten, skiffer m. fl.) kunnat blifva upplyfta, så att de nu bilda höga berg och bergskedjor. Geologerna äro dock numera tämligen ense derom, att det är genom sammantryckning från sidorna -- troligen till följd af jordklotets hopkrympning genom afkylning -- som de ursprungligen horisontelt afsatta lagren blifvit böjda och, likt ofantligt stora veck, på somliga ställen skjutna i höjden. Hos många bland de svenska bergen (t. ex. i Dalsland och Norrland), i många delar af de schweiziske alperna äfvensom i den Appalachiska bergskedjan har man tydligen påvisat, att lagren äro på det mest storartade sätt böjda och veckade.
Bergens yttre form är visserligen stundom beroende af deras bildningssätt, men i de flesta fall härrör den af beskaffenheten hos de bergarter, af hvilka bergen bestå, samt af sedermera verkande yttre orsaker. Vulkanerna hafva vanligen en kägelformig skapnad -- en naturlig följd af deras bildningssätt. Berg, som bestå af sprickfulla och lätt sönderfallande, men för öfrigt hårda bergarter, ega ofta tvärbranta sidor, såsom Halleberg och Hunneberg i Vestergötland, hvilka till stor del utgöras af den i större och mindre, pelarformiga eller oregelbundna stycken förklyftade (af sprickor genomdragna) bergarten diabas eller trapp. Der bergen ega mjukt afrundade former, är detta merendels en följd af den afnötning, som fordom öfver dem framskridande glacierer åstadkommit. De i vårt land så ofta förekommande jämnslipade berghällarna utgöra exempel derpå. I Alperna eger i nämnda afseende en i ögonen fallande olikhet rum emellan de delar af bergen, som berörts af glaciererna, och de sig deröfver resande taggige och kantige bergspetsarna, som varit utsatta för vittring. Mjukt afrundade former kunna äfven uppkomma till följd af lösa bergarters vittring, hvarigenom bergssidorna betäckas med ett hölje af grus och jord, som döljer de derunder möjligen befintliga
ojämnheterna. -- Äfven sjelfva ställningen hos de berglager, af hvilka bergen bestå, utöfvar stundom ett visst inflytande på bergens yttre former. Innehafva dessa lager sitt ursprungliga, horisontala läge, så ega bergen ej sällan en ofvanpå platt form med mer och mindre branta eller trappstegsformiga sidor. Äro lagren starkt lutande, så äro bergen stundom långsluttande åt det håll, hvaråt lagren luta, men branta åt motsatta sidan. E. E.