Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Bergen

Ämne: Bergen och Bergenhus amt · Norge (orter och landskap)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 2 (1878), sp. 271–274 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Bergen (Fornn. Björgvin), stad i Norge, Bergens stift, vid Nordsjön. 39,264 innev. (1875). Det anlades, sannolikt mellan 1070 och 1075, af konung Olaf Kyrre på vestra kusten af Hördaland. Troligen fans redan förut på samma ställe en liten köping, som Olaf utvidgade och ordnade i kommunalt hänseende. Staden svingade sig raskt upp och dref redan före slutet af 12:te årh. en liflig handel med utlandet, förnämligast England och Tyskland. Under de inbördes krigen led B. mycket, synnerligast då "baglerna" 1198 lade det i aska ("Bergens sommar"). Äfven vid andra tillfällen har staden varit skådeplats för blodiga uppträden. Der blef Magnus den blinde tillfångatagen 1135, der mördades Harald Gille 1136, der stupade Sigurd Mund 1155 o. s. v. År 1181 utkämpades i B:s hamn den heta sjödrabbningen under Nordnäs; 1183 blef Magnus Erlingsson af Sverre öfverfallen och slagen i B., och 1194 vann Sverre i närheten af denne stad, vid Florevåg, en sjöseger öfver öskäggerna. Sedan Sverre dött i B. 1202, hemsöktes staden af fientliga partier, liksom han under de sista åren af inbördeskriget ofta var skådeplatsen för vigtiga förhandlingar.

Under 12:te och 13:de årh. pryddes B. med många praktbyggnader, såsom den stora Krist-kirke, som var det vestanfjällska Norges katedralkyrka, kongsgården, apostelkirkerne, tre till antalet, af hvilka den yngsta var byggd efter mönstret af "La sainte chapelle" i Paris och sannolikt utgjorde Norges vackraste medeltidsbyggnad i spetsbågsstil; vidare Maria-kirken med många mindre kyrkor och

kloster, Olafs-kirken i Vågsbunden (med ett franciskan-kloster), Nonneseter-kloster samt det utanför sjelfva staden på Nordnäs liggande Munkeliv, Norges största kloster, som först tillhörde cisterciens-orden och sedermera uppläts åt birgittinerna.

B:s hamn har från äldsta tider utgjorts af Vågen, en från norr till söder gående bukt, vid hvars östra sida den äldste stadsdelen, med den af djupa, men smala hus innefattade storgatan (Langstræti hit efra, nu Övregaden), var belägen. Hvarje hus hade sitt särskilda namn, och månget sådant har bevarat sig ända till våra dagar ("Guldskoen", "Leppen", "Bratten", "Dramsuden" [Dramshusen], "Finnegården" o. s. v.). Mellan husen gingo på flere ställen tvärgator (almenninger och vejter) vinkelrätt mot storgatan, och längs Vågen sträckte sig en sammanhängande rad af skeppsbroar. Först i 14:de årh. började vestra sidan af Vågen (Stranden och Nordnäs) allmänt bebyggas, sedan norrmännen såsom köpmän måst gifva vika för tyskarna, hvilka efter 1250 tillskansade sig mer och mer af handeln och slutligen, omkr. 1343, i B. upprättade ett eget kontor eller handelsfaktori, som var beroende af hanseförbundet och mot slutet af medeltiden beherskade nära nog hela det nordanoch vestanfjällska Norges handel. Detta kontor hade sin egen "församling" (morgensprache), sina åldermän och råd (die achtzehner) och ville icke erkänna de norska myndigheternas öfverhöghet. Faktoriets makt stärktes ytterligare genom en mängd i Bergen bosatta tyska handtverkare, som hade en skråmässig organisation (de fif amten) och stodo i den närmaste förbindelse med kontoret. I 15:de årh., som öfver hufvud taget var kontorets blomstringstid, ansågs denna koloni hafva 3,000 medlemmar, alla tillhörande mankönet (de fingo nämligen icke gifta sig, så länge de voro i Norge). Under tidernas lopp kommo dessa främlingar i besittning af de flesta husen i den af dem bebodde stadsdelen (ännu i dag kallad Tydskebryggen). Midt i detta qvarter låg den norska stadskommunens rådhus och torg.

De härjningar, för hvilka B. åren 1393, 1395, 1428 och 1429 var utsatt af vitalinerna, krossade alldeles det infödda borgerskapet, på hvars ruiner det tyska kontoret så mycket lättare kunde utvidga sin makt. Tyskarna uppträdde sedan mycket våldsamt. 1455 stormade och uppbrände de Munkeliv, dit den af dem mycket hatade norske riddaren Olaf Nilsson till Talgö tagit sin tillflykt och der både han och biskopen af B. jämte flere norrmän blefvo mördade. Dylika uppträden föreföllo också vid andra tillfällen, t. ex. 1523 och 1535.

Den första reaktionen mot den tyska öfvermakten började under Kristian II, men varade icke länge. Först vid midten af 16:de årh., då Hansans makt krossades genom grefvefejden, kunde man börja en strid med hopp om lycklig utgång. Åren 1557--59 lyckades det sålunda den energiske länsherren Kristoffer Walkendorf att upplösa "de fif amten". hvars fleste medlemmar återvände till Tyskland, och hans efterföljare, Erik Rosenkrans, häfdade på ett lika lyckligt sätt kronans rättigheter mot kontoret, hvars handel dessutom nu reglerades genom den s. k. "Odense recess" af 1560. Vid sidan af kontoret uppblomstrade derefter ett norskt borgarestånd, som efter hand i sig upptog ständigt invandrande, utländska element: danskar, tyskar och skottar. I samma mån som det norska borgerskapet gick framåt och, hvad handeln angår, konkurrerade med kontoret, minskades det senares inflytande, synnerligast efter Hansans upplösning (1630). Allt flere af dess egendomar kommo i norska händer, och från 1764 hade kontoret, hvilket derefter egde bestånd såsom ett handelssällskap, endast norska medlemmar. Men redan långt förut hade det sett sig öfverflygladt i handeln på Nordlanden, den vigtigaste grenen af Bergens handel. I 17:de årh. var B. den förnämste handelsstaden i hela den dansk-norska monarkien. Först småningom öfverflyglades det af Köpenhamn och sedermera, men ej förr än långt fram i det 19:de årh., af Kristiania.

I Aug. 1665 var Vågen skådeplatsen för ett stort sjöslag mellan en holländsk och en engelsk flotta, hvarvid holländarna, som understöddes af de norska fästningsverken, tillbakaslogo fiendens angrepp. Hundra år senare inträffade det s. k. strilekriget -- ett stort upplopp af allmogen i anledning af en extra-skatt. B. har gång på gång varit hemsökt af eldsvådor. Den mest härjande timade 1702, då bl. a. Tydskebryggen lades i aska. Husen i denne stadsdel uppbyggdes emellertid åter efter den gamle planen och stilen, hvarför man i dem har mycket tillförlitliga prof på de norske städernas byggnadssätt under medeltiden. I en af dessa egendomar (Dramshusen) finnes till och med en forntida skytnings-stue (det dagliga samlingsrummet för husets innevånare) noggrant efterbildad. Äfven i 19:de årh. hafva flere delar af B. blifvit lagda i aska, såsom 1855, då flere qvarter i den södre stadsdelen brunno ned, hvarigenom denne fått ett alldeles modernt utseende. För öfrigt har staden en ålderdomlig prägel. Den förnämsta gatan är nu den långa Strandgade på vestra sidan af Vågen. Bland stadens offentliga byggnader äro att märka: Maria-kirken i romansk stil från 12:te årh. (nyligen restaurerad); domkirken, som innehåller lemningar af den gamla Olafs-kirken och nu skall restaureras; katedralskolen, den Tankske skole och den tekniske skole, stadsporten, från 17:de årh., med stadens arkiv, museum, grundlagdt 1825, med rika naturhistoriska och antikvariska skatter; den katolske kirke, invigd 1876; korskirken från 12:te årh.; rådhuset, från 16:de årh.; börsen, en ny och vacker byggnad; filialafdelningen af Norges bank; St. Jörgens hospital (för spetälska) och plejestiftelsen for spedalske; nykirken, från omkr. 1620; toldboden m. m. Ett egendomligt drag i stadens anläggning erbjuda de breda, till en del planterade almenninger, som på flere ställen skära Strandgaden och hvilkas uppgift är att begränsa eldsvådor.

Staden är fortfarande, hvad den alltid varit, centralpunkten för den norske fiskhandeln, och

särskildt exporteras ännu störste delen af den i Lofoten fångade fisken öfver Bergen, dit den på nordlandska farkoster föres till de två årliga stevnerne (fiskmarknaderna). Äfven stadens sjöfart är betydlig. Vid slutet af Dec. 1873 egde B. en segelflotta af 247 fartyg, med en drägtighet af tillsammans 23,020 kommersläster och en besättning af 2,027 man. Bergens ångbåtsflotta (62 fartyg, 8,806 läster och en besättning af 857 man) är den största i Norge.

Värdet af B:s införsel 1874 utgjorde en summa af 29,692,000 kr., och exporten uppgick s. å. till 19,450,400 kr. Med afseende på importen är B. den andre staden i riket och var intill 1873 med afseende på exporten den förste. Af de utförda varorna representerade "törfisken" ett värde af 2,744,000 kr., klippfisken 2,110,000 och sillen 10,568,800 kronor.

Från 12:te årh. har B. varit säte för en biskop, hvars stift i början utgjordes af hela Gula tingslag. Senare afskildes Stavangers biskopsdöme derifrån. Det nuv. Bergens stift innefattar södra Bergenhus amt (med undantag af Röldal), norra Bergenhus amt och Söndmöre fogderi af Romsdals amt.

Från gammal tid finnes en rik literatur om Bergen. De äldre verken, t. o. m. den stora "Bergens beskrivelse" af Edvard Edvardssön från 1674, utgåfvos af N. Nicolaysen i "Norske magasin" (I--III, 1858--70). Ett utdrag af Edvardssöns verk är L. Holbergs "Bergens beskrivelse" (1737). År 1824 utkom den omfångsrika "Bergens beskrivelse" af L. Sagen og H. Foss. Det nyaste verket är "Bergens historie" af Yngvar Nielsen (1877). Y. N.