Bergman, Torbern Olof, naturforskare, föddes d. 9 Mars 1735 på Katrinebergs kungsgård i Vestergötland. Efter att hafva genomgått Skara gymnasium började han 1752 sina universitetsstudier i Upsala och egnade sig med förkärlek åt matematiken och naturvetenskaperna. Han blef 1758 filos. magister, s. å. docent i fysik, 1760 adjunkt i matematik och 1767 professor i kemi. Af Fredrik II inbjöds han 1776 att flytta till Berlin och blifva hedersledamot af dervarande vetenskaps-akademi. Inkomsterna der skulle blifva vida större, än dem han hade i Upsala, men han afslog detta lika smickrande som fördelaktiga anbud. B. afled d. 8 Juli 1784 vid Medevi brunn. Till följd af en rastlös och öfveransträngande verksamhet, hvilken oftast måste utöfvas i ohelsosamma lokaler, var han mycket sjuklig under större delen af sin allt för korta lefnad. -- B. blef redan 1764 ledamot af Vetenskaps-akademien och var 1777 hennes preses. Äfven af en mängd berömda vetenskapliga samfund i utlandet kallades han till medlem, bl. a. af den franska vetenskaps-akademien -- en sällsynt utmärkelse, som före honom icke tillfallit några andra svenskar än Linné och Wargentin.
Redan före sin mannaålder hade Bergman ett i hela Europa frejdadt namn som zoolog, astronom och fysiker. Som ung student riktade han Linnés "Fauna suecica" med flere upptäckter och lade grunden till ett Systema larvarum, som väckte mycken uppmärksamhet, synnerligast som detta ämne ännu icke hade blifvit vidrördt af Linné. 1756 kom hans märkliga skrift om insekten Coccus aquaticus. Hans Afhandling om iglar (1757) föranledde i Sverige ett allmännare bruk af dessa djur. Af mycket stort gagn blefvo äfven de nya upptäckter och rön han offentliggjorde rörande biens hushållning, liksom hans upplysningar om sättet att förekomma skadliga maskars härjningar på fruktträd. I sin gradual-afhandling, De interpolatione astronomica, visade han sig ega grundliga insigter äfven i astronomien och förordnades derför att förestå observatorsbefattningen i Upsala. Hans iakttagelser öfver Venus' gång förbi solskifvan 1761 vunno allmänt erkännande äfven i utlandet. Fysiken var likväl vid denne tidpunkt B:s älsklingsstudium. Berömda äro hans afhandlingar Om regnbågen (1759), Om tysta eldsken, Om skymningarna samt Om norrskenet, och flere af hans vigtiga rön angående elektriciteten infördes i den engelska vetenskaps-societetens handlingar. Vid tjugotre års ålder (1758) stiftade han, i förening med några andra unga lärde, det Kosmografiska sällskapet i Upsala, hvars handlingar hufvudsakligen genom B., som öfvertagit den fysiska, den matematiska och den verldsbeskrifvande delen, snart blefvo uppmärksammade öfver hela Europa. Med sitt 1766 utgifna geografiska arbete Fysisk beskrifning öfver jordklotet (öfversatt på de flesta europeiska språk) "beträdde han en bana, der bland efterträdare räknas en Humboldt, och han gjorde det på ett sätt, som ansågs såsom en heder för hans tidehvarf".
Emellertid var det icke i någon af de nu nämnde vetenskaperna, som B. skulle mest utmärka sig som vetenskapsman och lärare. När kemiens dåvarande främste målsman i Upsala, J. G. Wallerius, 1767 begärde afsked, hade B. ännu icke uppträdt såsom författare i denne vetenskap; men inom kort var han i ordning med ett Förslag att förbättra alunluttringen, hvilken afhandling, jämte hans förut ådagalagda insigter i de öfrige naturvetenskaperna, gjorde honom till Wallerii efterträdare. Hans förtjenster om kemien blefvo sedermera af omfattande art. Vigtigast voro de forskningar, genom hvilka han kan sägas hafva grundlagt den analytiska kemien (jfr Analys, kemisk). Af stor betydelse voro hans arbeten öfver kräkvinsten, blyhvitt, spansk gröna och knallguld, hans undersökningar öfver de olika jernsorterna och stålets sammansättning, öfver kolsyregasen, af honom kallad luftsyra, samt öfver kropparnas frändskap, hvaröfver han upprättade tabeller, som voro frukter af otaliga försök och af hans samtid antogos såsom de tillförlitligaste man då hade. Han fullkomnade blåsröret, och hans förslag till kemisk benämningslära intog, enligt Berzelii vitsord, det utmärktaste rummet af alla försök i den vägen. B. var anhängare af den flogistiska kemien och sökte på ett skarpsinnigt sätt qvantitativt bestämma de olika metallernas halt af flogiston. Han förklarade nämligen vissa metallers egenskap att utfälla andra ur lösningarna af deras kalker i syror bero derpå, att den utfällande metallen afgifver flogiston till den upplöste metallkalken, då denne utfälles i förening med flogiston, d. v. s. såsom metall. Han sökte på detta sätt ordna metallerna efter deras halt af flogiston. Hans undersökningar af vattnet voro fullkomligare och noggrannare än de, som gjorts före honom. Särskildt sökte han utreda mineralvattnens kemiska sammansättning och blef uppfinnaren af den då okända konsten att på kemisk väg eftergöra dem. -- Betydande voro slutligen hans arbeten inom mineralogien, genom hvilka han spridde ett klart ljus öfver mineralens kemiska sammansättning och blef en värdig föregångare till Klaproth och Vauquelin.
Antalet af B:s skrifter, hvilkas innehåll är mycket olikartadt, uppgår till en hög siffra. De flesta finnas i akademiska disputationer och i Vetenskaps-akademiens handlingar, och många af hans arbeten öfversattes på flere främmande språk. Han började samla sina afhandlingar under titeln Opuscula physica et chemica. Af dem voro vid författarens död 3 band (1779--83) utkomna, och fortsättningen, likaledes 3 band, utgafs sedermera (1787--90) af Hebenstreit i Leipzig. -- Såsom akademisk lärare intog B. obestridligen en hög rang. Af hans handbok i mineralrikets skiagrafi, först tryckt på latin (Sciagraphia regni mineralis secundum principia proxima digesti) 1783, utkommo inom två år 11 upplagor på 5 språk. Hans föredrag beskrifvas såsom rikhaltiga, lefvande och lättfattliga, och från när och fjärran kommo vetgiriga män till Upsala för att höra honom. Bland hans många lärjungar må här endast nämnas Schéele, J. G. Gahn, J. Afzelius (hans efterträdare), finnen Gadolin och spanioren d'Elhuyart.
(Minnesteckning, förf. af B. von Beskow, i Sv. Akad:s handl., 32 d.) P. T. C.