Bergmjöl, kiselgur, kallas en hvit eller gråaktig, lös och lätt jordart, som utgöres af hela eller krossade kiselsyreskal af diatomaceer. Den finnes hos oss i ganska stor ymnighet, synnerligen i Lappland och Norrland, och lär under hungersnöd användts af allmogen till brödbakning i blandning med mjöl. Underlaget för torfaflagringar utgöres vanligen af tunnare eller mäktigare lager bergmjöl. Dettas verkliga natur
uppdagades 1836 af Fischer, som visade, att bergmjöl från Franzensbad (nära Eger) nästan uteslutande utgjordes af diatomacé-skal. Sedermera visade Ehrenberg dess stora utbredning. Bland märkvärdiga lager af bergmjöl må särskildt nämnas det, som linnes på Lüneburg-heden, hvilket på sina ställen har en mäktighet af nära 12 m. (40 f.), det lager, hvarpå Berlin är beläget, samt lagren vid Bilin och S. Fiore i Toskana. Alla dessa äro färskvattens-aflagringar, ty de deruti förekommande diatomacé-skalen tillhöra arter, som ej lefva i salt vatten. I Virginien (Förenta staterna) förekomma mäktiga bergmjölslager af marint ursprung, likaså vid Moron (nära Sevilla), på den vestindiska ön Barbados och i Kalifornien. Bergmjölet användes till beredning af dynamit (som utgöres af en degformig blandning af bergmjöl med nitroglycerin), vattenglas, porösa tegel m. m. Jfr Infusoriejord. P. T. C.