Berlioz [bärliås], Hector, fransk komponist, f. 1803 i Côte Saint André (depart. Isere), var af sin fader ämnad till läkare och skickades 1822 till Paris, men drogs af sin håg snart till musiken och fördjupade sig i studiet af Gluck, Spontini, Beethoven och Weber, hvilket hade till följd, att fadern för en lång tid undandrog honom allt understöd. För att lifnära sig måste han då söka en koristplats och meddela musik-undervisning, men studerade samtidigt för Lesueur och Reicha samt bragte till uppförande, fastän utan framgång, åtskilliga kompositioner, bland hvilka en fantastisk symfoni, Episode de la vie d'un artiste (1829, der han skildrade sin kärlek till en irländsk skådespelerska), först uppenbarade hans egendomlige genius och äfven fann väg till utlandet. Sedan han 1830 vunnit akademiens stora pris för en kantat, reste han till Rom, men återvände efter 18 månader samt uppförde under många svårigheter och mycket motstånd uvertyren Lear (1832) samt kantatsymfonien Le retour à la vie (s. å., en fortsättning af den ofvan nämnda "fantastiska symfonien") och den på Paganinis anstiftan tillkomna Harold en Italie (1834). Dessa vunno lika litet som operan Benvenuto Cellini (1838) och den dramatiska symfonien med chör Roméo et Juliette (1839) något allmännare bifall. Mera uppmärksamhet rönte ett Requiem (1837) och i synnerhet en symfoni till invigningen af Juli-kolonnen (1840). 1838 inträdde B, såsom musikkritiker i redaktionen af "Journal des débats", och 1839 blef han bibliotekarie vid konservatoriet. På 1840-talet gjorde han några resor till Tyskland -- der i synnerhet Liszt hade beredt marken för honom, och der han vann större erkännande än i sitt hemland -- äfvensom till Ungern, Ryssland och England. 1846 uppförde han i Paris, utan lycka, sin Damnation de Faust, hvaremot ett tredeladt oratorium, L'enfance du Christ, hvari han ådagalade en för hans vanliga skrifsätt främmande enkelhet, mottogs med entusiasm (1854). Äfven ett Te deum (1855) gjorde stor lycka, mindre deremot operorna Béatrice et Bénédict (1862) och Les troyens (1863). B:s sista verk var oratoriet Le temple universel (1867). Försjunken i djup melankoli, orsakad genom familjesorger, dog han 1869.
För att få den rätte synpunkten för bedömandet af B:s bisarra geni måste man se honom i sammanhang med den romantiska rörelsen i Frankrikes literatur på 1820-talet. I sjelfva yerket är B. inom musiken Frankrikes ende
fullt konseqvente nyromantiker, och man återfinner hos honom samme egenskaper som hos Victor Hugo: sträfvande att ersätta det sköna med det karakteristiska samt böjelse för brännande färger och skärande kontraster. B. säger om sig sjelf: "De förherskande egenskaperna i min musik äro det lidelsefulla uttrycket, den inre elden, den rytmiska egendomligheten, det ovanliga, öfverraskande. Jag vill, att musiken försätter mig i feber, skakar mina nerver. Tron I, att jag hör musik för mitt nöje?" Sin epokgörande betydelse eger B. såsom upphofsman till "program-musiken" i modern mening, eller bruket att låta en symfoni åtföljas af en detaljerad berättelse om de yttre omständigheter, som väckt kompositörens ingifvelse och hvilka han i sitt verk vill "måla" -- en riktning, som är falsk, emedan hon af musiken fordrar något, som denna icke kan gifva: yttre, plastiska föreställningar i stället för inre, dunkla känslostämningar. För öfrigt saknade B. sans och sinne för det hela och afrundade, men egde å andra sidan en viss storhet i ingifvelsen, rik och glödande fantasi, originalitet och äfven teknisk gestaltningsförmåga i melodi, harmoni och rytm, men framför allt i instrumentationen, som han dref till verklig virtuositet. -- Mera varaktigt och välgörande än genom sina tonsättningar har B. verkat genom sitt skriftställeri. Såsom kritiker visade han insigt, rättrådighet, spiritualitet samt på en gång skärpa och välvilja. Särskildt gjorde han ofantligt mycket för utbredningen i Frankrike af den tyska musiken, enkannerligen Beethoven. Hans Traité d'instrumentation (1844) är det yppersta arbetet i sitt slag och har blifvit öfversatt på italienska, tyska och engelska. Öfriga arbeten äro Grotesques de la musique (1859), A travers chant (1862), Mémoires (1870) m. fl. A. L.