Bernstorff, tysk-dansk adelsätt, härstammande från Mecklenburg. Andreas Gottlieb von B., f. 1640, dog 1726 som hannoveransk statsminister. Då han afled utan söner, gick slägtens fideikommiss i arf på hans mag Joakim von B., f. 1678, d. 1737. Denne efterlemnade två söner, Johan Hartvig Ernst, den berömde danske ministern (se nedan), och Andreas Gottlieb, f. 1708, d. 1768, hvilka båda 1767 upphöjdes till danska länsgrefvar. Den förre dog utan arfvingar, den senare, hvilken afled som hannoveransk ämbetsman, efterlemnade två söner, hvilka stiftade två grenar af ätten: Den äldre eller Gartovske grenen är hannoveransk; dess nuvarande hufvudman är Kr. Aug. Bechtold von B. Den yngre eller Wotersenske grenen härstammar från Andreas Peter, den ryktbare danske ministern (se nedan). Denne öfverlefdes af fem söner: 1) Johan Hartvig Ernst, stiftare af den danska linien Gyldensten-Wotersen; 2) Kristian Günther (se nedan); 3) Joakim Frederik, d. 1835 som danskt sändebud i Wien; 4) Frederik, d. 1838, som efterlemnade två söner: Herman, mecklenburgsk kammarherre, och Albrekt, preussisk diplomat (se nedan); 5) Magnus Karl, dansk öfverste, d. 1836.
1. Bernstorff, Johan Hartvig Ernst, dansk statsman, f. 1712 i Hannover, trädde vid 20 års ålder i dansk tjenst, blef 1737 sändebud hos tyske riksdagen i Regensburg och 1744 i Paris, der han knöt en förtrolig vänskap med Choiseul. 1751 blef han dansk utrikesminister, och såsom sådan genomdref han 1767 det fördrag med Ryssland, enligt hvilket den gottorpske delen af Holstein skulle öfverlemnas åt den danske konungen i utbyte mot dennes arfland, Oldenburg och Delmenhorst. Till belöning derför upphöjdes B. och hans slägt i danskt länsgrefligt stånd. Med Sverige sökte han stå i vänskapligt förhållande och medverkade till Sofia Magdalenas förmälning med kronprinsen Gustaf. Äfven i inrikes angelägenheter utöfvade han ett stort inflytande, dels genom att befordra industrien (på samma sätt som hattarna i Sverige), dels genom att främja den rörelse, hvilken slutligen ledde till bondeståndets frigörelse. I det senare afseendet gaf han sjelf som godsegare ett föredöme, då han 1764 gjorde bönderna på sitt gods Bernstorff till ärftliga arrendatorer ("arvefästere") i stället för arrendatorer på lifstid ("fästebönder") och befriade dem från dagsverken. B. var äfven en frikostig gynnare af konst och vetenskap. Af Kristian VII:s gunstling Struensee 1770 utträngd ur ministèren, begaf han sig till Hamburg, der han afled den 19 Febr. 1772, en månad efter Struensees fall. C. R. 2. Bernstorff, Andreas Peter, dansk statsman, d. förres brorson, f. 1735 i Hannover, inträdde 1759 i dansk tjenst, afskedades 1770 jämte sin farbror, men återkallades genast efter Struensees fall (1772) af Guldbergska ministèren och inträdde i densamma som utrikesminister. 1773 bragte han till slut traktaten med Ryssland om Holstein. Under det nord-amerikanska frihetskriget föreslog B. redan 1778 kejsarinnan Katarina ett förbund till skydd för de neutrala makternas sjöfart och handel, hvilket han dock ej önskade gifva en mot England fientlig riktning. När Katarina sedermera upptog tanken som sin egen, men med ett mot England fientligt syfte, undandrog B. visserligen icke sin medverkan vid neutralitetsfördragets afslutande (1780), men blidkade dessförinnan England genom en särskild dansk-engelsk skeppsfartstraktat. Uppretad deröfver, begärde och genomdref Katarina 1781 B:s afskedande ur dansk tjenst. Tre år derefter, när kronprinsen Fredrik öfvertog styrelsen i sin svagsinte faders namn, återkallades B. och var sedan under de följande 13 åren, intill sin död, själen i Danmarks regering, i dess både inre och yttre styrelse. Han kunde visserligen icke bryta de band, som knöto den danska politiken vid den ryska och som invecklade Danmark i krig med Sverige 1788, men det var med motvilja han mötte det ryska öfvermodet, och kriget med Sverige fördes lamt och afslöts så snart som möjligt, emedan B. ansåg utvidgandet af Rysslands makt på Sveriges bekostnad vara ytterst vådligt för sjelfva Danmark. När under revolutionskrigen Englands öfvermod å nyo tvang de neutrala makterna att kraftigt värna om sin handel, räckte B. med glädje handen åt det förbund med Sverige, som nu i två år (1795--96) höll de nordiska rikenas flottor samman till gemensamt uppträdande. Till hans inrikespolitik hörde, att han till trots för allt motstånd både in- och utifrån upprätthöll den danska tryckfriheten och att han som reformvän trofast bistod bonde-emancipationens vänner gent emot godsegarna. Till sin karakter var B. ädel och rättänkande, och han åtnjöt en folkgunst som få. När han dog, d. 21 Juni 1797, var sorgen allmän. "Den grep", säger en nyare dansk häfdatecknare, "hela nationen, från och med kronprinsen, hvilken följde med i liktåget (enligt sina egna ord "som ett af B:s barn"), ned till de simplaste och fattigaste, och man hängaf sig på olika sätt åt den vemodiga tillfredsställelsen att minnas hvilken förunderligt ren och djup personlighet han hade varit -- han, med sin starka gudsfruktan midt i den krassa rationalismens tid, med sitt milda och vänliga väsende, med de stora andliga intressena i de mest olika riktningar och med det frisinnade, humana tänkesättet". C. R.
3. Bernstorff, Kristian Günther, den förres andre son, dansk statsman, f. 1769 i Köpenhamn, blef vid 22 års ålder danskt sändebud i Berlin och flyttade tre år senare i samme egenskap till Stockholm. Derifrån återkallades han dock snart för att under sin faders sjukdom leda Danmarks utrikespolitik, och efter faderns död (1797) blef han vid 28 års
ålder utrikesminister. Utrustad med goda egenskaper, hade han både genom sitt personliga förhållande till fadern och som sändebud i Berlin och Stockholm haft rikt tillfälle att sätta sig in i Danmarks politiska system; men han saknade faderns store statsmanna-egenskaper och var icke vuxen tidens invecklade politik. Till följd af kejsar Pauls hotelser utfärdades d. 27 Sept. 1799 en författning, genom hvilken tryckfriheten för lång tid blef klafbunden i Danmark, och under inflytande från samma håll ingick detta land i den nya väpnade neutraliteten, hvars närmaste följd blef det blodiga sjöslaget på Köpenhamns redd d. 2 April 1801. Under de följande åren drefs Danmark allt mera att taga ett bestämdt parti i den stora striden mellan Napoleon och de gamla furstehusen. Man hade redan bestämt sig för en anslutning till England, men dröjde med att öppet förklara sig, och följden blef Englands djupa misstro mot den danska regeringen, hvilket ledde till det skamliga öfverfallet 1807 och Köpenhamns bombardement. B. förmådde sedermera hvarken som utrikesminister (till 1810) eller som danskt sändebud i Wien och Berlin att afvärja de olyckor, som drabbade hans fosterland. 1818 inträdde han i preussisk tjenst som utrikesminister och blef en af reaktionens förkämpar i Tyskland. Han tog afsked 1831 och dog 1835. C. R.
4. Bernstorff, Albrekt, den förres brorson, preussisk statsman, f. 1809 i Mecklenburg, anställdes 1830 i preussisk tjenst som attaché, blef 1845 sändebud i München och var 1848--51 anställd i Wien i samme egenskap. Återkallad derifrån, deltog han en tid i den preussiske landtdagen såsom representant för Berlin, blef 1852 sändebud i Neapel och 1854 i London. 1861 hemkallades han som utrikesminister, men återvände redan 1862 som preussiskt sändebud till London. Der deltog han 1864 som Preussens ombud vid konferensen rörande dansk-tyska frågan, och der dog han 1874.