Berzelius, Jöns Jakob, kemist, en af århundradets förnämste vetenskapsmän, föddes d. 20 Aug. 1779 i Väfversunda socken i Östergötland. (Namnet, ursprungligen skrifvet Bergselius, togs af hans farfars far efter frälsesäteriet Bergsäter i Motala socken.) Efter sina föräldrars död upptogs han af en morbroder, i hvilkens hus hans håg väcktes för entomologiens studium. 1793 intogs han på Linköpings gymnasium. Der ansåg han sig så mycket mer kunna få tillfredsställa sin böjelse för naturvetenskaperna, som han redan vid inträdet egde kunskaper, hvilka voro fullt tillräckliga för studentexamen. För denna sin böjelses skull blef han emellertid (liksom det förut af enahanda anledning händt Linné) misskänd af lärarna, och i afgångsbetyget betecknades han såsom "en yngling af tvetydigt hopp". Vid universitetet i Upsala, der han blef inskriften 1796 och der han till en början måste uppehålla sig genom att undervisa andra, egnade han sig genast med ifver åt läkarekonsten. 1799 tjenstgjorde han vid Medevi såsom biträde åt brunsläkaren. Äfven tillbragte han någon tid på Vadstena apotek, och denna vistelse var af stor betydelse för de förbättringar han sedermera åvägabragte i metoden för läkemedlens beredning -- förbättringar, som vunno insteg icke endast i den svenska, utan äfven i utländska farmakopeer. Samtidigt lärde B. af en kringresande italienare, Vaccano, hvilken sålde termometrar och barometrar, de för glashlåsning erforderliga handgreppen. Under anställningen i Medevi började han studera de verkningar som Voltas stapel utöfvade på sjuka och lama, hvarvid han nyttjade en af honom sjelf förfärdigad stapel af kopparslantar och gjutna zinkbrickor. Äfven anställde han analyser af Medevi-vattnet och utgaf 1800 såsom resultat deraf sin disputation pro exercitio, Nova analysis aquarum Medeviensium. 1801 aflade han medicine-kandidat-examen och året derpå licentiat-examen, för hvilken han författat och ventilerat en afhandling De electricitatis galvanicae cel. Volta excitae in corpora organica effectu. Derefter flyttade han till Stockholm och utnämndes af Collegium medicum till medicine och farmacie adjunkt. 1803 verkställde han i förening med Hisinger sina epokgörande undersökningar öfver den galvaniske strömmens inverkan på metallsalter, hvilka undersökningar offentliggjordes 1803 i Gehlens "Journal der chemie". S. å. höll han populära föreläsningar i kemi för huvudstadens bildade publik; men dessa rönte så liten uppmuntran, att föreläsaren så nära hade måst pantsätta sin dyrbara instrumentsamling för att kunna betäcka de till dessa föredrag erforderliga omkostnaderna. Han var vid denna tid äfven anställd vid Wernerska bruns-inrättningen, hvilken han högeligen gagnade genom afhandlingen Några underrättelser om nyttan af artificiella mineralvatten (1803). Efter att 1804 hafva blifvit promoverad till med. doktor, förordnades B. att upprätthålla farmacie professorns tjenst i Stockholm. Zoologen Qvensel blef emellertid (1805) utnämnd till professor i farmaci, och B., som för sitt förordnande godtgjordes endast med assessors titel, nödgades då mottaga fattigläkaretjensten i Adolf Fredriks församling, med en lön af 66 rdr 32 sk. b:ko (100 kr.). "Det var litet", säger han sjelf, "men med inskränkta behof är litet ofta nog". Året derefter blef han jämväl lärare i kemi vid Karlbergs krigsakademi. Efter Qvensel utnämndes han 1807 till professor i medicin och farmaci vid den i Stockholm då bestående medicinska skolan, hvilken sedermera blef Karolinska mediko-kirurgiska institutet. Nitälskande för läkarebildningens höjande, åvägabragte han s. å. stiftandet af Svenska läkare-sällskapet och sträfvade ifrigt för att det nämnda institutet måtte blifva utvidgadt och få större rättigheter. Så t. ex. utverkade han tillstånd att få inreda ett laboratorium i ett hus på Riddarholmen. Vid samma tid, 1808, började han utgifvandet af sin stora Lärbok i kemien (I--VI., 1808--30). Detta verk, hvars två förste delar utkommo i ny upplaga, öfversattes på de flesta europeiska språk. Tillsammans med Hisinger hade B. 1806 börjat utgifva en samling vetenskapliga rön under titeln Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi (1806--18). I detta arbetes sex volymer (de tre sista utgaf han med biträde af flere andra kemister och mineraloger) framlade B. under tolf års tid de ymniga resultaten af en nästan otalig mängd experiment. I denna samling finner man hans och Hisingers undersökningar öfver den galvaniske strömmens inverkan på salter, redogörelse för deras upptäckt af elementet cerium, B:i arbeten i fysiologisk kemi (om benen, märgen, exkrementen, djurvätskorna m. m.), redogörelse för hans upptäckt af elementet selen och för hans långvariga, omfattande och ytterst noggranna undersökningar öfver de kemiska proportionerna samt en mängd mineral-analytiska arbeten, bland hvilka särskildt må framhållas de glänsande undersökningarna öfver de vid Falun funna sällsynta mineralen. En sådan samling undersökningar torde vara utan like i något lands literatur, och likväl äro de endast en del af hvad B. producerade.
1808 kallades B. till ledamot af Vetenskaps-akademien, och 1810 valdes han till hennes preses. Han stod nu på höjden af anseende. 1812 besökte han England. 1817 fick han, vid den berömde Klaproths frånfälle, anbud att blifva dennes efterträdare såsom professor i Berlin, med rättighet att sjelf bestämma vilkoren, och då han afslog anbudet, blef han af den preussiska regeringen anmodad att bland sina landsmän utse en lämplig person till platsen. Men B. föreslog i stället en ung preussare, Mitscherlich, upptäckaren af isomorfin, och denne afsändes då till Stockholm för att under B:i ledning förkofra sig i sin vetenskap. Vid Karl Johans kröning, 1818, upphöjdes B. i adligt stånd, med rätt att oförändradt behålla det namn hans forskningar gjort så äradt. S. å. utsågs han af Vetenskaps-akademien till hennes ständige sekreterare, med nära dubbelt så stor lön som de föregående sekreterarna haft. Under den tid han skötte denna befattning åvägabragte han stora och vigtiga förändringar inom akademien. Nya grundregler antogos, och 1828 inköptes det stora hus, der riksmuseet nu är inrymdt. Dettas samlingar tillväxte i rikhaltighet, på samma gång vården af dem anförtroddes åt förtjenstfulla vetenskapsmän. Dess numera så ytterst dyrbara mineralkabinett grundades af B. och hans vän Hisinger. Vigtigast af hvad B. åstadkom voro dock de årsberättelser om vetenskapernas framsteg under det förflutna året, hvilka på akademiens högtidsdagar afgåfvos af riksmuseets intendenter. 1821--47 aflemnade B. punktligt en fullständig, stundom ganska utförlig redogörelse för alla under året utgifna kemiska arbeten -- ett verk på 26 volymer, innehållande icke allenast referat, utan äfven kritiska granskningar. Genom detta högst vigtiga och fullständiga arbete, som under ett par år fortsattes af L. F. Svanberg, blef den vidlyftiga kemiska literaturen så väl ordnad, att man med lätthet kan finna den historiska utvecklingen af hvarje del af vetenskapen. Dylika årsberättelser utgåfvos sedermera och utgifvas ännu i Tyskland. B. tillkommer hedern att först hafva satt i verket dessa gagnande företag. -- 1820 fick B. af bruks-societeten en guldmedalj och ett årligt anslag af 500 Edr b:ko (750 kr.) såsom erkänsla för det gagn hans undersökningar och undervisning tillskyndat bergshandteringen.
De män, hvilka af Berzelius invigdes eller utbildades i hans vetenskap, utgjorde en talrik krets, och många bland dem hafva efterlemnat lysande namn såsom forskare eller lärare. Bland hans svenske lärjungar märkas H. G. Trolle-Wachtmeister, J. A. Arfvedson, B. G. Bredberg, Mosander, L. F. Svanberg, Ullgren m. fl.; bland utlänningar bör i första hand nämnas Wöhler, vidare den förut omtalade Mitscherlich, H. Rose, G. Rose, Gmelin, v. Bonsdorff, N. Nordenskiöld, Magnus m. fl. -- Med samtidens förnämste kemister och naturforskare stod B. i lifliga förbindelser. I England, hvilket land han besökte 1812, blef han personligen bekant med Humphrey Davy, Wollaston m. fl. För att återställa sin helsa, hvilken tagit skada vid hans undersökningar öfver den af honom upptäckta selenen, företog han 1818 en resa bl. a. till Frankrike, sammanträffade der med Humboldt, Arago, Ampère m. fl., emottogs på Arcueil af den gamle Berthollet, gjorde excursioner med Cuvier och Brongniart samt afhörde föreläsningar af Thénard, Gay Lussac, Vauquelin, Biot och Brongniart. 1822 besökte B. för helsans vårdande Karlsbad, hvilket besök gaf anledning till hans förträffliga analys af Karlsbadvattnet, hvari han fann fluor, strontian, fosforsyra jämte flere i mineralvatten förut ej iakttagna ämnen. På ett naturforskaremöte i Berlin 1828 intog B. hedersplatsen, och vid samma tillfälle öfverlemnades till honom, ett exemplar af hans på spanska öfversatta och i Mejico tryckta skrifter. 1830 deltog han i naturforskarnas möte i Hamburg. Efter hemkomsten derifrån uppgjorde han i förening med M. M. af Pontin planen till en trädgårdsförening i hufvudstaden.
B:i verksamhet togs nu i anspråk för flere allmänna värf, och han såg sig till följd deraf 1831 nödsakad att af gå från sin professur vid Karolinska institutet. Under kolera-året 1834 var han ordförande i Adolf Fredriks församlings sundhetsnämnd. En kall morgon, då han hade tillsyn öfver kolera-likens jordfästning, insjuknade han i gikt, hvilken för alltid bröt hans krafter. 1835 gifte han sig med en dotter till statsrådet Poppius, och på bröllopsdagen (d. 19 Dec.) fick han friherrediplom. 1847 öfverfölls B. af en sjuklighet, som d. 7 Aug. 1848 ändade hans ärofulla lif, och med honom slocknade äfven hans ätt. -- Hela den bildade verlden sörjde hans bortgång. Farmaceutiska sällskapet i Leipzig sände till Vetenskaps-akademien en väldig eklöfskrans af silfver, med inskriften "Dem andenken des meisters in der wissenschaft J. J. von Berzelius". Solna kyrkogård gömmer hans stoft under en enkel vård. Hans af Qvarnström modellerade staty i Stockholm aftäcktes d. 16 Juli 1858 på den plats, som efter den store mannen fått namnet "Berzelii park". -- Få dödliga hafva fått så många utmärkelser som B. Han var medlem af de flesta svenska och 81 utländska vetenskapliga samfund. 1829 blef han hedersledamot af Vitterhets historie och antikvitetsakademien, och 1837 intog han ett rum i Svenska akademien.
H. Kopp säger i sitt klassiska verk öfver kemiens historia: "För att kunna lemna en fullständig öfversigt af B:i arbeten fordras, att man öfverfar hela kemiens omfång. Det finnes i denne vetenskap ej någon lära, till hvars utbildning han ej bidragit; det finnes intet grundämne, om hvars föreningar man ej genom B. erhållit bättre kännedom." Några af hans vetenskapliga arbeten äro nämnda i det föregående. Antalet af hans afhandlingar och uppsatser uti in- och utländska tidskrifter uppgår till 213. Dertill komma de förut omtalade läroböckerna och årsberättelserna. B:i tidiga undersökningar öfver galvanismens inverkan på salter lade grunden till hans elektrokemiska, dualistiska teori, som under första hälften af detta århundrade enväldigt herskade i vetenskapen. Också var denna teori med sällspord konseqvens tillämpad i alla vetenskapens detaljer, och i öfverensstämmelse med henne står den af B. utbildade nomenklaturen och beteckningssättet, enligt hvilket hvarje grundämnes atomvigt betecknas med begynnelsebokstaven eller begynnelsebokstäverna till ämnets latinska namn och föreningarna genom de bredvid hvarandra ställda tecknen för grundämnena. Detta senare beteckningssätt förtjenar särskildt framhållas. Genom sin enkelhet och uttrycksfullhet har det nämligen på kemien utöfvat ett ofantligt stort inflytande och skall utan tvifvel i alla tider bibehållas. (Jfr Kemiska tecken.) Såsom enhet för atomvigterna valde B. syrets atomvigt, hvilken antogs vara 100. Såsom de öfriga ämnenas atomvigter antogos, ehuru med flere undantag, de vigtsmängder af andra element, som kunde förenas med 100 delar syre för att bilda den lägste syrsättningsgraden. Stödd på Gay-Lussacs undersökningar öfver volymförhållandena hos gaser, som förenas, antog B., att i många fall begreppen atomvigt och equivalentvigt ej äro identiska -- såsom de kort efter B:s död allmänt antogos vara, tills den moderna kemien å nyo infört den af B. förut gjorda distinktionen. Så ansåg B., att en molekyl vatten verkligen, i enlighet med nu gällande åsigter, utgjordes af 2 atomer väte och en atom syre. Men enligt B. kunde vätet, och på samma sätt saltbildarna, qväfvet, fosforn o. s. v., aldrig ingå i föreningar annat än såsom tvänne förenade atomer, s. k. dubbelatomer -- en åsigt, i hvilken de nu herskande teorierna ej öfverensstämma med B. -- B:i forskningar öfver de bestämda proportionerna äro förut omnämnda. I sammanhang dermed stå hans atomvigtsbestämningar, hvilka äro frukten af många års mödor samt de tillförlitligaste och noggrannaste, som dittills utförts. Att B. på mineralogiens område (1814) tillämpade de nyupptäckte lagarna för kemiska föreningar, gjorde honom till en reformator af nämnde vetenskap, på samma gång som hans många utomordentligt noggranna mineral-analyser bragte reda och klarhet i kännedomen om mineralens kemiska natur. För dessa undersökningar måste B. utarbeta nya analytiska metoder, bland hvilka flere ännu i dag äro allmänt använda. Så t. ex. lärde B. att med fluorvätesyra sönderdela silikat, att använda klor för att skilja metaller, hvilkas åtskiljande eljest är ofullkomligt. För att med minsta uppoffring af material och tid finna ett minerals eller ett ämnes beståndsdelar utbildade B. blåsrörskemien (jfr Analys, kemisk). Hans 1820 utgifna af handling Om blåsrörets användande i kemien och mineralogien utgafs på tyska (3 uppl.) samt på franska, engelska, italienska och ryska. Äfven hans mineral-undersökningar hade vigtiga följder för kemien. Under dem upptäckte han grundämnena cerium (i förening med Hisinger), selen och torium, och på samma gång gaf han en fullständig utredning af dessa elements egenskaper. Äfven på den organiska kemiens område utöfvade han ett utomordentligt inflytande. Redan tidigt utforskade han djurkroppens väfnader och vätskor, och hans Föreläsningar i djurkemien (1806--08) voro grundläggande för den fysiologiska kemien. Sin elektro-kemiska teori tillämpade B. äfven på de organiska ämnena -- ett stort arbete, då han för dess utförande måste analytiskt undersöka en mängd organiska föreningar och bestämma deras molekylarvigt. Dertill erfordrades förbättring af elementar-analysen samt den af B. först använda metoden att bestämma molekylarvigten genom kroppars förening med syror eller baser äfvensom analysen af dessa föreningar. De organiske kropparna voro enligt B. bildade efter den oorganiska kemiens mönster, men innehöllo ej enkla, utan sammansatta, kolhaltiga radikaler. Undersökningarna på detta kemiens område framkallade i Frankrike de första protesterna mot B:i system, och en ny riktning inom den organiska kemien uppstod. Hans motståndare vunno allt mer terräng och styrka genom de många upptäckter, som nu med otrolig hastighet gjordes. Ett årtionde efter B:i död hade de nya åsigterna, ehuru i mycket modifierade, fullständigt segrat, och kemiens historia inträdt i ett nytt skede. Ehuru den elektro-kemiska teorien numera är öfvergifven, skall säkert ingen derför någonsin vilja förringa B:i förtjenster, misskänna det utomordentliga inflytande han så länge utöfvade eller förneka de många sanningar, som lågo till grund för hans åsigter, hvilka blott genom vetenskapens oafbrutna utveckling blifvit tvungna att ändra drägt och form. -- Öfverblickar man B:i vetenskapliga verksamhet, förvånas man öfver hans till det otroliga gränsande arbetskraft, hans sällsporda ihärdighet, som ej kunde afskräckas af några svårigheter, den klarhet och skärpa, hvarmed han alltid lät de faktiska upptäckterna tala sitt eget språk, och slutligen öfver hans betecknande konservatism, som ej tillät, att något nytt antogs, med mindre det visat sig sant eller bättre än det gamla.
Bland skrifter om Berzelius må nämnas: en biografi öfver honom i M. M. af Pontins skrifter (del. I), Rydqvists inträdestal i Svenska akademien (25 del. af Akad. handl.) samt minnestal af P. A. Siljeström (tr. i brochyren "Minnesfest öfver J. J. Berzelius, firad af Litteratursällskapet i Stockholm, d. 20 Jan. 1849"). P. T. C.