Beust [böjst], Friedrich Ferdinand, grefve von B., först sachsisk och sedan österrikisk statsman, föddes 1809 i Dresden och tillhör en gammal, från Mark Brandenburg härstammande familj. Sedan han 1827--30 idkat statsvetenskapliga studier vid högskolorna i Göttingen och Leipzig, anställdes han i sachsiska utrikesministeriet. 1836 blef han legations-sekreterare i Berlin och 1838 i Paris samt 1841 sändebud i München, der han å sin regerings vägnar afslöt ett vigtigt jernvägsfördrag. 1846 öfvertog han sändebudsposten i London, men 1848 återkallades han derifrån för att träda i spetsen för utrikesministeriet. Emellertid hade under hans hemfärd nya kombinationer kommit till stånd, och vid sin ankomst till Dresden mottogs han med en fullmakt på ministerposten i Berlin. Denne innehade han till d. 24 Febr. 1849, då han blef sachsisk utrikesminister. B:s första åtgärd såsom sådan var att afråda konungen från att godkänna den af Preussen föreslagna tyska riksförfattningen, som folket och landtdagen energiskt fordrade. Rådet följdes och ministèren sprängdes. Det allmänna missnöjet framkallade ett uppror i hufvudstaden. B. tillkallade preussiska trupper och förmådde konungen att söka skydd i Königstein. -- Sedan lugnet blifvit återstäldt, bildades en ny ministère, i hvilken B. ingick såsom kultus- och utrikesminister. Han hade emellertid hvarken glömt eller lärt något under stormen och var lika fientlig som någonsin mot de tyska enhetssträfvandena. Visserligen afslöt han å Sachsens vägnar ett förbund med Hannover och Preussen -- "trekonungaförbundet" --, men till den enhetsvänliga representationens förbittring drog sig den sachsiska regeringen snart ur det samma. B. vände sig i stället till Österrike och sökte att under dess auspicier åstadkomma ett anti-preussiskt förbund mellan Sachsen och sydstaterna. Hans försök misslyckades, men genom sin politik banade han väg för det gamla tyska förbundets återupprättande. Vidkommande den inre styrelsen blef B. själen i en hänsynslös reaktion. Pressfriheten inskränktes, församlingsfriheten kringskars, och folkskolorna ställdes i strängt kyrkligt beroende. -- År 1853 utbytte B. kultusdepartementet mot inrikesportföljen och blef längre fram s. å. ministerpresident. Såsom sådan vägrade han, trots sin vänskap för Österrike, att sluta sig till den väpnade neutralitet, som detta land iakttog mot Ryssland under Krimkriget. Deremot åstadkom han ett sjelfständigt neutralitetsförbund mellan Sachsen och de öfrige tyske mellanstaterna. B. anses hafva varit den förnämste medlaren mellan Frankrike och Ryssland vid fredsslutet 1856, men lyckades dock icke få säte på fredskongressen i Paris. 1859 yrkade han, att tyska förbundet skulle understödja Österrike mot Frankrike och Italien, och efter freden blef han en af ledarna för Würzburg-forbundet, hvilket var riktadt mot nationalföreningen och Preussens sträfvan att komma i spetsen för de tyske staterna. I början af 1860-talet röjde sig hos B. en klarare uppfattning af tidsandans kraf, och åtskilliga regeringshandlingar på denna tid hade en afgjordt frisinnad karakter. Presstvånget minskades, näringsfrihet infördes, och handelstraktaten mellan Preussen och Frankrike biträddes, fastän den omöjliggjorde en närmare sammanslutning mellan Österrike och "tullföreningen" (zollverein). Regeringen gick t. o. m. in på en och annan liberal ändring i den sachsiske vallagen, och 1862 förvånades verlden öfver att se B. framträda med ett förslag till en förbundsreform. Det befans emellertid, att den föreslagna ändringen endast gick ut på att korsa Preussens planer och häfda mellanstaternas öfvervigt. Efter den danske konungen Fredrik VII:s död (1863) yrkade B., att förbundsdagen skulle uppträda sjelfständigt i den slesvig-holsteinska frågan. Han lagade så, att Sachsen fick deltaga i exekutionen i Holstein (1864), och lät utse sig till tyska förbundets representant på London-konferensen, der han uppträdde som en bitter fiende till Danmark. När 1866 brytningen mellan Preussen och Österrike inträffade, slöt sig B., trogen sina gamla sympatier, genast till sistnämnda land samt drog med konungen och hären till Böhmen, der sachsarna delade österrikarnas nederlag. -- Nu inträdde en vändpunkt i B:s lif. I Aug. 1866 måste han nämligen träda ut ur den sachsiska regeringen, emedan Bismarck vägrade att låta honom personligen deltaga i fredsunderhandlingarna. Detta hade till följd, att B. d. 30 Okt. nämnda år blef utnämnd till österrikisk utrikesminister -- en utnämning, som då uppfattades såsom en hotelse mot Preussen. B. grep genast med kraftig hand in i regeringsärendena för att rädda det af undergång hotade Österrike. Hans förnämsta ögonmärke blef nu att göra slut på Ungerns missnöje -- ett gammalt frätsår, som inverkade på hela statsorganismen. Dessa sträfvanden kröntes med framgång. Efter ett par månaders underhandling med den ungerske riksdagens chefer genomdref han försoningen, hvilken bekräftades genom kejsar Frans Josefs kröning såsom ungersk konung i Pest, d. 8 Juni 1867. Samtidigt utnämndes B. till rikskansler, och 1868 fick han greflig värdighet.
Sedan föreningen mellan de båda rikshälfterna kommit till stånd, genomdref eller understödde B. en mängd reformer i liberal anda. Judarna fingo medborgerliga rättigheter, konkordatet med Rom uppsades, alla konfessioners likhet inför lagen erkändes, civiläktenskap infördes, en militärorganisation åvägabragtes, hvarigenom krigsstyrkan betydligt ökades, och åtgärder vidtogos för att afhjelpa den österrikiske statens finansiella nöd.
Under fransk-tyska kriget 1870--71 iakttog B. sträng neutralitet. Det är likväl ingen hemlighet, att hans sympatier voro helt och hållet på Frankrikes sida och att det från början icke var meningen, att Österrike skulle spela endast en passiv åskådares rol i detta krig.
B:s politik med afseende på de czechiska sjelfständighetssträfvandena representerade helt och hållet den tyska befolkningens tänkesätt. Han satte sig derför med ifver emot den Hohenwartska ministèrens försonlighetspolitik och störtade i Nov. 1871 nämnda kabinett. Kort derefter måste B. sjelf afgå -- en händelse, som kom alldeles oförmodad och hvars verkliga orsaker ännu äro insvepta i mörker. Han fick till reträtt ministerposten i London, hvilken befattning han ännu (1877) innehar.
B:s verksamhet i Österrike visar, att han besitter utmärkta egenskaper som organisatör. De liberala idéer, som han tillämpade i nämnda land, utgöra ett vittnesbörd om att han slutligen lärde sig den svåra konsten att fatta och tillmötesgå situationens kraf. Hade han egt förmåga att skipa rättvisa åt det slaviska elementet i det cisleithanska Österrike, skulle han intagit ett ännu mer framstående rum bland samtidens statsmän. B. F. O.