Bibelkommission

Bibelkommission, ett antal personer, som fått i uppdrag att gemensamt granska och förbättra en för handen varande bibelöfversättning eller utarbeta en ny. Sådana kommissioner hafva funnits i många land. Sedan under Adolf Fredriks regering flere yrkanden (af G. Bonde och J. Serenius m. fl.) blifvit gjorda om förbättring af den svenska bibelöversättningen och fråga derom jämväl förevarit vid riksdagen, men till följd af ståndens olika åsigter icke ledt till något resultat, tillsatte Gustaf III d. 18 Maj 1773 en bibel-kommission, bestående af 21 medlemmar, bland hvilka Karl Aurivillius blef den verksammaste. Af de öfrige ledamöterna märkas, utom flere teologer, G. Lilliestråle, Joh. Ihre, Linné m. fl. I den för de kommitterade utfärdade instruktionen anbefalles dem, att de skola "för sig stadga grundtextens rätta läsning", "följa textens innehåll och rätta ordaförstånd och det genom svenska ordalag af lika betydelse uti en ren och otvungen mening uttrycka", "låta trons och skriftens anda (analogia fidei et scripturae) vara sin ledstjerna, till undvikande af alla ord och meningar, som vore tvetydiga eller kunde dragas till någon inbillad gensaga mot vår rena läras i Guds ord grundade hufvudsanningar eller andra rum i den heliga skrift"; vidare att "hafva en noga och granlaga aktning på svenska språkets renhet, på dess naturliga lynne, manlighet och värdighet i stilen"; att "på hvarje sida utsätta årtal för de der omnämnda händelser" m. m. (Jfr A. E. Knös, "Om revision af svenska bibelöfversättningen", och C. Olbers, "I bibelöfversättningsfrågan", h. 1, der instruktionen finnes aftryckt.) Denna kommissions första öfversättning utkom 1774--92. "Hon var gjord efter en parafraserande metod och röjde tillika, genom språkets modernisering och en viss riktning till förståndsmässighet, stort inflytande af tidehvarfvets neologi". Derför blef hon förkastad vid jubelfesten 1793, och fråga väcktes genast om hennes omarbetande. Kommissionen, som emellertid hade blifvit nybildad, återtog sitt arbete omkring 1805. Hennes verksammaste medlemmar voro då Samuel Ödmann och J. A. Tingstadius. Men de meningsskiljaktigheter, som förefunnos dem emellan, i det den förre var anhängare af den parafraserande öfversättningsmetoden, hvaremot den senare ville göra den estetiska synpunkten företrädesvis gällande, förlamade kommissionens verksamhet, så att först 1816 en ny proföfversättning af Nya testamentet utkom, "väl icke i lika mån parafrastisk som den förra, dock icke sådan, att den ansågs motsvara kyrkans behof och det religiösa sinnets fordringar. J. O. Wallin uppträdde mot den moderniserade stilen och försvarade det gamla bibelspråket såsom kyrkans modersmål. Sedan Samuel Ödmann och Tingstadius aflidit och en ny väckelse uppstått på det religiösa lifvets område, gjorde sig småningom nya grundsatser gällande för bibelns öfversättning. Man kom nämligen -- först i Tyskland, sedan i Sverige och andra protestantiska land -- till den öfvertygelsen, att i återgifvande af originalets anda och kraft Luthers öfversättning hade stort företräde framför alla de nyare, och man riktade derför nu hufvudsakligen sina bemödanden på denna öfversättnings förbättrande. I denna riktning utgåfvo P. Sjöbring och J. Thorsander, såsom medlemmar af kommissionen, från 1834 öfversättningar öfver flere af Gamla testamentets skrifter. Emellertid väcktes vid 1847 års riksdag af H. G. Lindgren förslag om kommissionens upplösning, hvilket dock af adeln och presteståndet förkastades. Af den 1841 omorganiserade kommissionen -- A. E. Knös var på denna tid hennes verksammaste medlem -- utgafs 1853 en till den lutherska sig nära anslutande proföfversättning af Nya testamentet, hvilken blef ganska gynsamt mottagen och 1861 utkom i en reviderad upplaga. Denna öfversättnings antagande afstyrktes likväl af de teologiska fakulteterna och alla domkapitlen i riket utom Hernösands; hon blef vidare äfven inom pressen föremål för en genomgående kritik (af bl. a. A. Hazelius, i "Sv. literaturtidskr." 1868), och när hon jämte en af kommissionen 1868 utgifven öfversättning af Gamla testamentet framlades för kyrkomötet sistnämnda år, var domen så godt som på förhand gifven: mötet anhöll om en förnyad bearbetning. En sådan (blott af Nya testamentet) utkom 1873, utmärkt af en noggrannare textkritik och ett i hög grad moderniseradt språk, men icke utan benägenhet för parafrasering. Äfven denna blef från flere håll tadlad (Olbers, i ofvan anförda arbete; V. Rydberg i "Svensk tidskrift" 1873). 1873 års kyrkomöte förklarade visserligen, att kommissionen i allmänhet hade på ett synnerligen tillfredsställande sätt tillämpat de i 1773 års instruktion uppställde grundsatserna, men ansåg dock öfversättningen böra undergå en allvarlig granskning och förnyad revision. Vederbörande fingo inlemna sina anmärkningar; med ledning af dessa har kommissionen granskat sitt verk, och en ny proföfversättning af Gamla och en reviderad af Nya testamentet är f. n. under tryckning. -- Kommissionens nuvarande ledamöter äro C. A. Tören, H. G. Lindgren och H. M. Melin. E. J. Ö.