Bibelkanon. Ordet kanon (Grek. kanon) betyder regel, rättesnöre. Emedan de böcker i bibeln, hvilka fått sig tillerkändt fullt anseende såsom af Gud ingifna, innehålla regeln eller rättesnöret för menniskans tro och lefverne, kallas de kanoniska, och samlingen af dem kanon, bibelkanon.
I. Gamla testamentets kanon. Redan tidigt funnos bland judarna samlingar af heliga berättelser och sånger, hvilka åberopas på åtskilliga ställen i Gamla testamentet (t. ex. 4 Mos. b. 21: 14; Jos. 10: 13); de yngre skrifterna visa ock flerestädes kännedom om de äldre. Det egentliga samlandet skedde likväl ej förr än efter den babyloniske fångenskapen. Då nämligen profetians gåfva utslocknat med Malaki, föranledde judarnas behof att vinna en fast, med gudomlig myndighet gällande grundval för deras efter landsflykten återställda religiösa och borgerliga författning samlandet och fastställandet af Gamla testamentets kanon. Detta behof gjorde sig så mycket mera gällande, som vid denna tid den äldre hebreiskan började undanträngas af den arameiska munarten, hvarför de heliga skrifterna, för att deras rätta förstånd skulle bevaras, måste i tid framdragas i ljuset och bringas till allmänhetens kännedom. En judisk sägen, som likväl saknar historiskt stöd, berättar, att Esra, i spetsen för den s. k. stora synagogan, jämte Nehemia (således omkr. år 450 f. Kr.) verkställde och fullbordade samlingen. Det äldsta omnämnandet af en hela Gamla testamentet omfattande samling finnes i företalet till Jesu Syraks bok, författadt omkr. år 130 f. Kr. Möjligen blef den alexandrinska öfversättningen, som förutsätter samlingens fullbordande, ej afslutad förrän vid denna tid. De i densamma upptagna apokryferna (se d. o.), hvilka i den äldsta kristna tiden, då denna öfversättning nästan uteslutande nyttjades, ofta fingo åtnjuta samma anseende som de kanoniska böckerna, blefvo efter noggranna undersökningar af biskop Melito från Sardes (omkr. år 172 e. Kr.) och kyrkofadern Origenes åter afsöndrade, och den kristna kyrkan antog på mötet i Laodicea (360--364) det Gamla testamentets kanon, sådan den fans hos judarna och sådan vi nu ega den. Samaritanerna erkänna såsom kanoniska endast Mose böcker. -- Judarna indelade sin kanon (jfr Luk. 24: 44) i 1) lagen (thorah): de 5 Mose böcker; 2) profeterna (nebiim): a) de förre: Josua, Domareboken, Samuels bok och Konungaböckerna; b) de senare: de egentlige profeterna utom Daniel; 3) skrifterna (ketubim), äfven kallade hagiografa (de heliga skrifterna) eller (efter den första bland dem) psalmerna: Psaltaren, Ordspråksboken, Jobs bok, Höga visan, Ruts bok, Jeremias' klagovisor, Predikaren, Esters, Daniels, Esra, Nehemia och Krönikeböckerna. I vår bibel äro böckerna ordnade på ett sätt, som mera öfverensstämmer med deras innehåll, och indelas sålunda: 1) lagen; 2) de historiska böckerna (från och med Josua till och med Esters bok); 3) de didaktiska eller läroböckerna (från och med Jobs bok till och med Höga visan); 4) profeterna (4 större, hvarvid Jeremias' klagovisor upptagas såsom ett bihang till hans profetior, och 12 mindre).
II. Nya testamentets kanon. Tecken till en begynnande samling af Nya testamentets skrifter finnas redan i den apostoliska tiden (jfr 2 Petr. 3: 16 samt yttranden af Clemens Romanus, Ignatius och Polycarpus). Men först i midten af 2:dra årh. påträffas en mera omfattande samling, gnostikern Marcions kanon, som innehöll ett evangelium (mest liknande Lukas', men förfalskadt) och 10 af Pauli bref (alla utom pastoralbrefven). Mot slutet af samma århundrade nämnas af Irenaeus, Tertullianus och Clemens Alexandrinus tvänne samlingar: Evangelium, innehållande de 4 evangelierna, samt Apostolus, innehållande Apostlagärningarna, 13 Pauli bref, 1 Petri bref, 1 Joh. bref och Uppenbarelseboken. I den syriska öfversättningen "Peschitto" (från slutet af 2:dra eller början af 3:dje årh.) tillkomma hebreer-brefvet och Jakobs bref, hvaremot Uppenbarelseboken saknas. Den s. k. muratoriske kanon -- upptäckt af L. A. Muratori i början af 1700-talet i ambrosianska biblioteket i Milano och sannolikt härstammande från tiden 160--180 e. Kr. -- upptager ännu ett bref af Johannes samt Judas' bref, men utesluter 1 Petr. och Jakobs bref. Denna skrift är dock synbarligen mycket defekt. Under Origenes' tidehvarf (3:dje årh.) fortsattes det kritiska särskiljandet, men utan att leda till något bestämdt resultat. Eusebius (d. 340) upptager två slag af böcker: homologumena (allmänt erkända) och antilegomena (motsagda). Till de sistnämnda räknar han 2 Petr., 2 och 3 Joh. samt Jakobs och Judas' bref. Hvad Uppenbarelseboken beträffar, tvekar han, huruvida den bör hänföras till den förre eller den
senare klassen. Om hebreer-brefvet yttrar han sig olika på olika ställen; dock synes han hafva antagit Paulus såsom dess författare och dermed erkänt brefvet såsom kanoniskt. Dessutom nämner han såsom afgjordt oäkta och förkastliga några skrifter, som sedan blifvit helt och hållet uteslutna. Ändtligen blef på synoden i Hippo, 393, Nya testamentets kanon, sådan vi ännu ega den, kyrkligt fastställd. De af Eusebius såsom "motsagda" betecknade böckerna hafva stigit allt mer i anseende, så att skilnaden mellan dem och homologumena nästan helt och hållet upphäfts. -- Nya testamentets böcker indelas i: 1) historiska; 2) didaktiska eller läroböcker (brefven) och 3) en profetisk bok (Johannes' uppenbarelse). E. J. Ö.